Måndag, två dagar kvar till julafton.

...sitter på jobbet och läser in mej på ADHD området. För tillfället försöker jag att plöja mej igenom en riktig bibel på 685 sidor, engelska, fackspråk och statistik...jajamensann....så just nu känns det som om även jag i allra högsta grad lider av uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter...mina ögone är tunga och längtan efter att lägga huvudet på skrivbordet och bara blunda är frestande. Så....jag går ut i köket och tar mej en stor kopp kaffe och tänkte nu sätta mej ner för att skriva en stund.

......helgen är över och har satt sina spår bestående av en viss svullnad och trötthet som kan infinna sej efter flera dagars vinintag.....jaaaa...inga fantastiska mängder men dock varje dag. Torsdag hemma hos Lotta, fredag på Clarion, lördag hemma hos Maria, igår ett glas under en dejt. Puh!
I lördags hade Maria gjort fint hemma hos sej och bjudit in till julmys. Glögg, pepparkakor, köttbullar, sill, vörtbröd, stark ost och massor med lussebullar. Gospel i bakgrunden och ett riktigt intressant och roligt samtal i förgrunden. Vad spännande det är att få ta del av människors liv speciellt när de inte presenteras så tillrättalagda och ordentliga. Tack Maria för att du bjuder in....i alla bemärkelser.
Maria hade bjudit med en väninna till kvällen. En psykolog, singel, boendes på söder. När vi stod ute på balkongen och rökte en cigg och beklagade oss över att vara så få hemska människor kvar som bär denna last så undrade hon lite försiktigt om jag var med i den där "singelklubben" som Maria hade pratat om.....skratt...."nja....vi är liksom ingen singelklubb utan ett gäng härliga människor som råkar vara singlar och gör vårt bästa för att träffas så ofta som möjligt och ha trevligt tillsammans"...och när jag hör mej själv säga det så blir jag sådär lycklig...över att jag har det. Att vi har det. Och att vi växer... för att en av vår starkaste mänskliga längtan handlar om att vara del av ett sammanhang, känna gemenskap, veta att man tillhör, är inkluderad.
Och det har vi. Vi har det. Vi, vårt härliga gäng där man får vara som man är liksom..
Vi har ju redan lämnat det konventionella och traditionella bakom oss, vi har misslyckats med våra relationer, vi har skilt oss från våra barns andra hälft och liksom klivit ur den mall som så ofta förutsätter tvåsamhet. Vi är vår alldeles egna lilla dysfunktionella familj med skadeskjutna lite halvrädda, ibland helknäppa och långt ifrån fullkomliga medlemmar. Precis som vilken familj som helst med andra ord. Och imorgon kväll ska jag sitta med mina "andra familj" och vänta in julen...och jag kan inte tänka mej ett bättre sätt att tillbringa dagen innan julafton. Sen åker jag hem till min andra lilla dysfunktionella härliga knäppa familj och firar jul. Vad skönt det är att omge sej med så mycket riktiga människor.
God Jul.

Lördag kväll.4 dagar kvar till jujafton.

....är inne i en period där jag trivs med att vara hemma....kan längta efter att bara komma hem och kliva in i lägenhetens mörker. Tycker om att få tända ljus, sätta på musik, koka mej en kopp saffran och chili the. Sen sätter jag på min "bras-dvd" och höjer ljudet så att det sprakar ordentligt om den artificiella brasan på platt tv:n. Efter det sitter jag på min gröna "gräsmatta" i vardagsrummet, framför brasan, med Peter Jöback ur högtalarna, med min kopp the....och slår in julklappar till Vendela....och känner mej bara sådär himla lugn, tillfreds, nöjd. Gud vad jag har det bra! Just nu känner jag att det inte finns mycket jag inte skulle klara av. Vad som än kommer min väg. Fråga mej nästa vecka....då kanske jag famlar, tvivlar och känner mej vilsen....skratt....men idag! Just idag känner jag mej stark.

Igår var vi, kärngänget, på Clarion och drack en juldrink. Jag, Lotta, Gabbi och Fredrik. Vi liknade oss själva vid Seinfeld gänget där Fredrik då som enda kille får ikläda sej rollen av Elaine, Gabbi som är lång och lätt förvirrad blir Kramer, jag är Seinfeld själv....och Lotta fick bli George....skratt....nej...då gillar vi vår egen liknelse med att vi är "sex in the city" gänget bättre. Fredrik får vara våran mister Big, jag är Carrie, Lotta är såklart Charlotte, den mörka oskyldiga, romantiska, Gabbi får vara den vackra smarta och skarpa Samantha, dock utan det vidlyftiga sexlivet....och rollen som advokaten Miranda kan vi turas om med.....

Som så ofta annars så handlar samtalet om realtioner. Den till våra barn, vänner....och till de framtida partners som vi ännu inte har träffat.
Fredrik skulle ha varit på en middagsdejt under kvällen....men han ställde in. Och jag erkände att en del av mej har svårt att föreställa mej den dagen när vi, eller någon av oss, träffar kärleken. Lotta stöttar mej i min mörka önskan och bävan och erkänner att hon aldrig har tyckt om någon av de jag har träffat....Gabbi, vårt eget neutrala, diplomatiska Schweiz i gänget försöker säga något uppmuntrande i stil med att om en av oss träffar kärleken så kanske det sprider en förhoppning i resten av gruppen som har en positiv inverkan på allas kärleksliv......men hon blir snabbt nerröstad. Vi enas om att vi är som musketörerna. En för all, alla för en.....och om vi ska bli kära så måste vi förska att bli det samma vecka åtminstonde....

Sen övergår samtalet till nyårsplanering och vi alla inser att ingen av oss tillhör ett sammanhang där det bjuds på festliga nyårspartyn....hur kommer det sej...? Gabbi ger oss tröst och något att se fram emot. Stor fest i Riddarhuset......den 8 maj-09...skratt....Jippiiii!

Innan vi skiljs åt för kvällen hinner vi prata om bilbytar teorin och hur den kan appliceras på relationer. Först måste man ha en ungefärlig uppfattning om vad man själv är för bil......för att veta vilket bytesvärde man har. Det måste finnas en balans...en honda civic som har kört i en 15000 mil och inte gått igenom den senaste besiktningen kan inte rimligtvis byta upp sej till en Ferrari eller ens en schysst Saab.....
Så vad är vi då för bilmodeller? Lotta? Fredrik? Gabbi? Jag?
Jag återkommer till det.
Over and out.

...torsdag den 11/12....18.56....

...det gör inte lika ont längre. Jag har slutat att frysa till när mobilen surrar.....i en förhoppning om att det ska vara han som ringer för att säga att han har varit galen, har ångrat sej, att han bara var rädd, knäpp......eller vad som helst. Men nej....inget. Tystnad. Vad konstigt det är att man kan gå från en så stark känsla och upplevelse till......inget.
Men det gör inte lika ont längre. Nu kan jag till och med orka snudda vid vårt möte och för en kort stund spela upp det för mej själv utan att det vrider sej i själen. Tid helar. Och kärlek. Vänner. Familj. Livet självt faktiskt...genom att bara fortsätta sin obevekliga gång framåt. Och jag kommer på mej själv med att gå vidare.

Vendela har en skrivuppgift i skolan varje vecka. Dom får ett tema, en fråga, en början...och så ska dom skriva minst fem rader om det. Häromveckan så fick dom i uppgift att skriva om längtan. Hur känns det att längta? Vad längtar dom efter? Hur kan man göra för att stå ut med sin längtan?
Vendela skrev: "När jag är hos min mamma då längtar jag efter min pappa och samma sak när jag är hos pappa. Jag önskar att min mamma och min pappa bor tillsammans för då skulle jag inte längta efter någon. Men min pappa är ju gift med en tjej som heter Mona min bonusmamma.
Men men mamma har varit ihop med en kille som hette Patrik. Men han gjorde slut. Men min mamma var jätte kär i honom så hon blev jätte ledsen. Jag brukar längta efter min mamma när jag är hemma hos någon eller sover över hos någon, och det är samma sak hos pappa".

Jag tyckte det var så fint, klokt och enkelt skrivet. Barn har ett så schysst sätt att betrakta världen på. De beskriver ofta hur det är utan att värdera det. Dom konstaterar mer och i det så finns det ett accepterande som jag ibland kan avundas. Visst....till viss del så beror det på att dom fortfarande inte har utvecklat sin reflekterande, analyserande, abstraherande förmåga...vilket vi kan....men som vi också kan använda för att "fucka up" det mesta vi är med om genom att tolka, värdera, ladda och väga orden. Jag märker det ofta inom ramen för mitt jobb. Att barn är riktigt bra på att hantera livet....och att det oftast är föräldrarna som "övertänker" och "överagerar". Ofta räcker det med att orka sätta sej ner och sitta kvar tills det känns ok igen.

Som med Patrik. Jag kan välja att "övertänka" hela upplevelsen. Vända och vrida och undra. Älta, backa tillbaka. Eller jag kan sätta mej ner och vara ledsen och stanna kvar i det tills det känns ok igen.

Det känns ok igen.

Måndag eftermiddag...det börjar mörkna....

...det är slut. Bara sådär. Rätt brutalt, snabbt, skoningslöst, chockartat. Slut. Vi skulle ha träffats i lördags kväll. Det sista jag hörde från honom var att han såg fram emot det. Att han längtade. Sen ringde han på lördagen och ställde in. Och jag blev alldeles tom....den där känslan som drabbar en när något stort händer i en själv men världen omkring fortsätter obemärkt med sin aktivitet...folk drack sina lattar omkring mej (jag satt på ett fiket på Miro kids där Vendela går på sång och dansskola)...pappor surfade på nätet, mammor snackade och bläddrade i tidningar, ungar tjatade om chokladbollar och låten "showbuisness" tonade ur högtalarna i danslokalen....och där stod jag med luren i handen och fick höra att han inte ville ses mer. Att det var något som saknades. Och jag fattade ingenting. Kunde inte förstå. Inte efter allt han hade sagt. Allt jag trodde att vi båda hade känt. Var det bara jag?

För att stå ut med dagen så slog jag på min trumma och samlade vänner omkring mej. Vad fantastiskt underbart det är att ha vänner. Och vad det hjälper. Vendela och jag blev hembjudna till Fredrik som öppnar upp sin famn, sitt barskåp och kyl. Gin tonic, oxfile, potatisgratäng, kram, godis, prat, sällskap, skratt, distans, värme, kärlek. George var där och bidrog med komplimanger och uppmuntran. Sen kom Lotta över och kvällen blev fullkomlig. Mer vin, prat, skratt och värme. Vendela hade det bra med Molly. Dom spelade spel, såg på film, åt godis och bara hängde. Sen sov vi över. Djupt och tungt och länge. Det var balsam för själen. Tack Fredrik.

Idag känner jag mej bättre. Livet går vidare. Faktiskt. Och jag kan ju inbilla mej saker i stil med att "det var honom det var fel på", "bättre nu än senare", "jag hade nog tröttnat ändå".....och mota bort det där stinget som gör ont och svider till. Det där avvisandet som har en förmåga att leta sej in och rota sej till att bli till en sanning som man tror bekräftar att det kanske är så att man inte riktigt går att älska. Men jag vet att det inte stämmer. Jag är älskad. Av många.
Jag fick frågan om det är värt det. Att bli förälskad...även när utgången blir som denna. JA! Alla gånger. Utan tvekan! Hellre känna något än inget. Det är att leva. Även om det gör ont ibland.

Äntligen fredag!

Igår var en skitjobbig dag. Fy fan vad jag led under ett par timmar. Det kändes som om jag hade kastat mej ut och bara lät mej falla....och väntade på att fallskärmen skulle fälla ut....och det dröjde olidligt länge. Istället för att följa min "jag drar täcket över huvudet och bara håller andan tills det har gått över", så bestämde jag mej för att gå rakt in i känslan och vara i den. Stanna i den. Prata om den. Troll försvinner, eller blir i alla fall mindre, när man tar fram dem i ljuset.

Så...jag gjorde just det. Gick rätt in. Ringde upp. Bad honom komma över. Pratade om vad jag känner. Uppriktigt, sant, här och nu, utan att förminska eller förvränga. Jag fick mod från oväntat håll. Tack Nils! ....och det fyllde mej med kraft...jag vågade och istället för att känna att jag la mej framför honom som en blöt filt på en vältrampad matta så kände jag hur jag sträckte på mej. Jag kände hur jag satt förankrad, stilla, lugn, hittade ord...som jag faktiskt menade..och att jag var fullständigt klar över att vad jag än får höra nu så klarar jag det. Det finns inget jag inte klarar av. Jag går genom livet och vågar. Det måste sluta bra. Och det gjorde det.
Ja...inte så tillvida att jag fick någon större klarhet....men på något sätt så kändes det mycket klarare ändå...jag kände mej klarare i huvudet, fick liksom tillgång till att tänka och känna igen, utan att vara stel av förlamande rädsla.
Jag kunde lyssna inåt och få fatt i vad jag känner. Det är så lätt att bli fångad av sina rädslor som bara ökar förvirringen och ovissheten. Och i det tappar man ofta bort frågorna som "vad känner jag egentligen", "hur får han mej att känna?", "får han mej att må bra, känna mej efterlängtad, viktig, lyssnad på, bekräftad?", "vad vill jag egentligen, på riktigt?". Vill jag "vinna" eller vill jag bli lycklig. Jag vet att jag triggas av ovisshet och män som lite oåtkomliga...som är lite svårara att "vinna"...som kan så ett frö av tvivel i mej. Då är jag fast. I det avseendet är jag inte ett dugg unik utan funkar precis som alla mina andra dysfunktionella vänner...skratt....
Men....i alla fall...idag känner jag mej lugn och liksom trygg i mej själv. Att vad som än sker så är det ok. Jag överlever. Och jag inte bara överlever. Jag LEVER!

....har upptäckt att jag inte är bra på det här med relationer....

...trots att man av min yrkestitel skulle kunna önska lite mer av självbehärskning och insikt från min sida....men icke....jag känner mej primitiv och djurisk. Känslorna befinner sej nere på grottnivå och pendlar mellan att vilja sluka till ren och skär skräck. I stunder känner jag mej helt fysiskt utmattad av lycka och kroppen vill liksom kliva in i och uppslukas av närheten. Vill tränga in bortanför huden, suga in närheten med varje nervtråd, behålla den, lagra den, stanna kvar i den...och det gör nästan plågsamt ljuvligt ont.
Andra stunder drabbas jag av djupt tvivel och får starka flyktkänningar. Vill dra mej undan, gömma mej, förneka, blunda, sova. Kan man någonsin veta vad en annan människa tänker och känner? På riktigt.
Jag vet inte om jag är rubbad av mitt jobb eller bara allmänt störd ändå men min vetskap om hur ofta människor inte är uppriktiga mot varken sej själva eller sin omgivning fyller mej med tvivel kring vad det är som händer mellan oss nu. Är det på riktigt? Kan man veta det nu? Vad finns det för tankar där allra innerst inne....de där tankarna som vi vet att vi nästan aldrig delar med någon annan...
Jag är dålig på att stå ut med väntan. Jag är dålig på att låta saker ske. Jag agerar istället. Och jag är nog ibland för snabb för mitt eget bästa. Ofta i försvar och ren rädsla. Om jag agerar så har jag liksom gjort något och inte låtit saker och ting bara ske. Men.....då får man inte heller veta vad som skulle ske om man inte själv tog över rodret. Jag har svårt att hitta balansen där....kan pendla mellan att vilja säga allt, inte hålla tillbaka alls, skrika ut vad jag känner och tänker.....för att i nästa stund vilja dra mej undan, inte svara i telefonen, göra mej otillgänglig....
Det känns som om mina nerver ligger utanpå min kropp nu. Mitt primitiva försvar har tagit över och har slagit in på en överfunktion som inte alls är konstruktiv. Minsta ord, suck, tystnad lämnar oceaner av utrymme för tolkning och fantasi som en gasell på savannen som vittrar efter fara, ständigt beredd, på vakt, startklar att lägga benen på ryggen och fly.
Japp.....så skruvad är jag.
Har precis köpt boken "Hemligheten" av Dan Josefsson och Egil Linge. Dom skriver om hur man kan gå från ögonkast till varaktig relation och om hur vi alla är mer eller mindre skruvade vad gäller relationer på ett eller annat sätt. Kort sammanfattat kan man säga att vi alla är präglade av hur våra primära relationer har sett ut. Med andra ord den till våra föräldrar. Hur den "anknytningen" med ett psykologiskt ord, har sett ut. Hur ens första möte med relationer här i världen har sett ut från det att vi kom ut till den. Hur vi har setts, tagits i, lyssnats på, avvisats, prioriterats, talats till, närmats, lämnats, bekräftats....ja det finns en oändligt massa subtila signaler som har skapat något sorts schema eller repertoar i oss. Ett sätt att relatera till andra och att relatera till relationer. Tydligen kan vi sedan dela in oss i två kategorier (fast nu ska man ju aldrig läsa en bok så slaviskt men för att göra en poäng så måste man göra förenklingar när man teoretiserar)....den ena kategorien kan känna igen sej i att lida av en "ambivalent anknytning" och den andra en "distanserad". Jag återkommer till vilken jag lider av när jag har läst.....men jag har mina misstankar....
Jag hoppas att den kan göra mej lite mindre rädd.
Så att jag inte misslyckas på grund av rädsla. Inte fortsätter att leva ensam för att jag inte vågade. Utan för att jag väljer det.
Har läst en sådan klok "line" någon gång.....den löd något i stil med att man ska leva sitt liv och fatta beslut utifrån kärlek och inte av rädsla. Så klokt och så enkelt.....det är bara det att rädsla är så oändligt mycket mer primitiv känsla som slår undan benen på kärlek...för det är inte kärlek som får gasellen att klara sej. Det är goda instinkter och ruggigt snabba ben.
Over and out.

Jag är kär!

...japp....nu har det hänt...och jag vågar knappt skriva om det för det finns knappast något mer odrägligt förtjusande än andras förälskelse...de där orden som sägs...om hur man känner och blickarna som man bara fastnar i och hur allt annat runtomkring ser annorlunda ut. Jag har känt mej helt knäpp. Har suttit på jobbet och inte kunnat koncentrera mej. Hittar inte fokus, tanken drar åt ett annat håll, sitter med mobilen i handen och vill bara rusa ut, till tunnelbanan, träffa HONOM och sen aldrig mer behöva skiljas åt igen. Jag vet....men det känns så nu.
Vi pratade om det imorse. Han och jag. Att man borde ha förälskelsedagar i likhet med de pappadagar man får vi födsel. Tio dagar då man har giltig anledning att vara hemma. Det skulle vara bra för alla parter....på jobbet får man inget gjort och ens kollegor slipper se den glansartade blicken och de plötsliga leenden som spricker upp i ens ansikte av ingen till synes yttre anledning.
Han är som något jag har tänkt ut. Fast bättre. Han är mer. Och det känns svindlande, fantastiskt, sugande, rätt......och skrämmande. Det känns som om jag aldrig har känt såhär. Inte precis just såhär. I alla fall inte på väldigt länge.
Over and out.

...tisdag..ätligen frisk....

...gud så sjuk jag har varit...fullkomligt utslagen...ont i kroppen, huvudet, matt, svettig, kall, yr, ont....bläh....hela helgen gick i samma tema och jag har har knappt ändrat position på soffan. Ett dygn till och jag hade utvecklat begynnande liggsår...
Och fy sjutton vad trist det är att vara singel sjuk. Ingen som lägger en hand på pannan och undrar, ingen som bäddar ner eller kramar om, ingen som matar en med polly och kokar the, ingen.....bläh.
Socialt är det ett intressant experiment...eller vad menar jag....det som händer med en människa när man i princip totalt isolerar sej från omvärlden i några dagar...hur jag märkte på mej själv att jag utvecklade en känsla av att leva i en egen bubbla, en parallell verklighet som inte hade några beröringspunkter med det riktiga livet....mitt liv här hemma i min egen lägenhet var liksom helt frikopplat från allt annat....och man (jag) finner sej själv leka leken "hur många dagar skulle jag kunna ligga död i min egen lägenhet innan någon skulle bryta sej in?"...ja jag vet....det låter makabert men det är en tankelek som vi singlar kan ägna oss åt i dystra stunder när vi slås av insikten att vi inte är någon annans centrala punkt i livet...ja bortsett från våra barn då....men dom räknas inte in i den här leken. Inser att jag dessutom har minskat mina chanser att någon skulle finna mej innan jag har börjat lukta, eftersom jag har deklarerat mitt skruvade förhållande till telefonen....ingen undrar längre när jag inte svarar....bra jobbat Anna....!
Tänk på det ni som ibland avundas oss singlar...ni blir ompysslade vid sjukdom (i alla fall ökar chanserna att bli det) och ni blir nog funna inom 24 timmar vid oväntad död. Positivt va?!

Vi singlar kan roa oss med att de flesta i långvariga relationer har dåligt eller inget sex (kan i och för sej gälla för oss också....) och kanske inte längre så ofta har stunder av pirrande förväntan om att det fortfarande finns något där framme...(å andra sidan är de stunderna kanske inte så frekventa i våra singelliv heller...)...att vi singlar går på spännande dejter..(...det går 10 dåliga dejter på en godkänd...)...japp....vad var det nu jag ville ha sagt?...minns inte längre.
I söndags hade jag en depp. En svacka. Kände mej ledsen och ensam. Och nostalgisk. Det sistnämda är jag faktiskt inte så ofta. Men i söndags fann jag mej gråta till alla möjliga bedrövliga program på tv. Ringde Vendela för att bara höra hennes röst och prata om hur hennes helg hade varit. När hon svarar så berättar hon att hon är på Nationalmuseum med hela sin "andra familj". Ja...inte hennes ord...mitt. Dom var på utställning...allihopa...och skulle sen gå och fika.
DET VILL JAG MED! HA MIN MIN EGEN FAMILJ OCH GÅ PÅ UTSTÄLLNING OCH FIKA!

...så vad finns det för fördelar med det här livet? Faktiskt många men egentligen så behöver man inte ägna sej åt att försöka värdera allt...det är vi snabba med..eller JAG kanske jag ska säga...eller...? Ett liv är ett liv. Det kan se ut på en massa jäkla sätt med det gemensamt att de omständigheter man lever under alla delar samma utmaningar. Att leva äkta. Trovärdigt. Värdigt. Med mod. Och kärlek.
Men....jag fick gå och köpa min egna djävla polly.....
Over and out.

...onsdag och jag inser att han faktiskt inte är tillräckligt intresserad.....

....japp så är det! Det finns en bok, från USA tror jag...titeln är "he´s just not that into you" och sammanfattar alla förklaringar vi själva konstruerar när de vi är intresserade av inte hör av sej eller tar initiativ till att träffas.
Vi har nog alla hemfallit åt det, självbedrägeri. Och visst är det lustigt att vi ofta med en nästan ömsint blick kan le åt andra som vi i uppenbart oförstånd hör använda sej av dessa ursäkter. "Han har väldigt mycket på jobbet just nu", "han vill att vi går långsamt fram så att vi hinner känna efter", "han är nog bara blyg", "han har varit singel så länge att han inte är van hur man är när man är två", "han är en sådan där spontan, leva i stunden kille, passionerad kille, som inte är bra på att planera...", "det var så fantastiskt när vi träffades sist....och jag bara vet att han känner som jag...". NOT!
Jag har på ganska kort tid varit med om två "he´s just not that into me" ögonblick. Först mannen som jag träffade på golden för några helger sedan. Typen som var "min" typ. Fysisk attraktion......lovely! I sanningens namn så var det nog bara det vi hade....men jag hade kunnat tänka mej och träffa honom igen...om inte annat så för att dela just det. Men...efter tre, herregud, tre förslag från min sida om att träffas, utan att lyckas få till det....för att han har så mycket på jobbet.....så började jag fatta.....fastän det kändes svårt...att han inte var tillräckligt intresserad. För då tar man sej tid. Inga invändningar mot detta tack. Så är det bara.

Sen mannen med regn.....eller ja...regn skivan. Finner igen att jag kommer på mej själv med att det är jag som försöker att intiera tillfällen att ses....det är jag som försöker att kolla i kalendern, hitta hål, luckor, kolla om det klaffar med Vendela och allt annat i livet som också ska ske. Tiden då man kunde vara galet spontan måste numera planeras.......men tillslut bestämde vi att vi skulle ses ikväll. Han skulle ordna så att han kunde vara ledig från jobbet.
Vi var överrens om att vi ville ha tid att ses en längre stund, inte bara en lunch, en timme. Härligt. Han skulle höra av sej igår för att bestämma tid.....det gjorde han inte...men jag tänkte att han kanske bara hade mycket igår.....(jag vet!)...och att vi ju hade bestämt onsdag....men efter långt möte på jobbet kollar jag mobilen kl. 15.15 idag. Då ser jag att han har skickat ett mess en kvart tidigare, "Hej Anna. Jag hinner inte ses idag. Jag håller på att sälja en bil. Kram. N." HE´S JUST NOT THAT INOT ME"....!!!! Japp. Så är det. Det är som min älskade gamla vän Carola har sagt en gång för väldigt många år sedan...."intresset ljuger aldrig".
En del saker är faktiskt så enkla fortfarande. Annat kan vi krångla till och försöka analysera och förstå, vrida och vända......men om någon är intresserad så vill den personen träffas och är beredd att göra rätt mycket för att ordna tid för det.
Det svider lite idag. Nu vill jag bli sådär härligt förälskad när det känns rätt och lätt, intensivt, lugnt, varmt, tryggt, förväntansfullt och ömsesidigt.
Over and out.

Söndag. Hemma från kryssning.

....japp....kryssning....fantastiskt vad minnet kan svika....eller är det andra förnekelseprocesser som gör att man väljer vad man vill komma ihåg och vad man vill glömma?
Ta det här som kryssning t e x. Jag tror jag har sagt till mej själv varje gång jag har varit iväg på just kryssning att....."aldrig mer"!....sen ringer Lotta mej och frågar om vi inte ska sticka iväg på halloween kryssning...tillsammans med ett stort gäng.....Ja vad f...n....det är klart vi ska! Ingen tvekan...vi pröjsar, jag ordnar barnvakt och sen packar vi våra rullväskor och packar in oss i en taxi som tar oss till en knökfull vänthalll vid birka terminalen där vi möts av några som redan har supit sej modiga.
Men....vi hade faktiskt rätt trevligt. Middag, samtal, billigt vin och en del trevliga människor. Klockan tolv gick jag ner till hytten och somnade. Jag var trött helt enkelt. Då får man gå och lägga sej. Lotta ramlade in vid fyra på morgonen och av henne förstod jag att det inte hade hänt något livsavgörande på de fyra timmar jag hade tillbringat i hytten. Tvärtom.
Hemresan som brukar vara den där långa sega transportsträckan där man nästan lider av tristess och huvudvärk blev till denna resas höjdpunkt. Vi hamnade bland ett trevligt gäng killar som var en salig blandning av boxare från Australien och bagare från Sumpan. Jag fick lära mej ett nytt uttrcyk. Jag är en "MILF". Mother I would like to fuck. Wow....det är nivån på komplimanger kl. 15.03 på Birka paradise. Fast en liten bisarr del av mej var rätt nöjd med att placeras i den kategorien. Hellre en MILF än igenting...skratt....för den dagen jag befinner mej på en kryssning och har blivit en MINF (mother I would never fuck) då finns det risk att jag sjunker till nivåer där värdighet inte är ett av orden som kan beskriva mitt agerande.....:)
Halvfull forstätter sedan kvällen hemma hos Gabbi tillsammans med Fredrik och Molly och Thea och Vendela. Maten står varm och uppdukad när jag och Vendela (som har varit hos mina föräldrar) ramlar in. Några timmar senare och mer vin senare är det dags att gå hem och lägga sej....varpå jag upptäcker att mina hemnycklar fortfarande befinner sej i hytt 4262 på Birka Paradise. Lotta ringer i ungefär samma veva och meddelar att hon har glömt sin skitdyra Odd Molly klänning och ett par skor på båten. Vad tänkte vi på? Med? Var det alla komplimanger som hade stigit oss åt huvudet.....skratt.....

Natten tillbringade jag och Vendela hos Fredrik och Molly. Tack! Vi sov som två ovaggade prinsessor i Fredriks dubbelsäng och väcktes med frukost a la hotell stil.

Nu sitter jag här hemma. Extra nycklar hos mina föräldrar löste problemet. Jag har ätit fisksoppa och duschat. Dammsugat och diskat. Nu börjar också den tunga dimman som har haft ett lokalt fäste här idag, att lätta något. Det ska bli skönt att glida ner mellan svala lakan och vakna till en ny frisk morgon med hög, kall luft.

Mannen förresten. Som jag inte vill skriva om. Som jag för några dagar sedan var beredd att faktiskt glömma.....av en massa olika anledningar. Rädsla en av dom. Han ringde idag. Han har spelat in en skiva med regn till mej. Regn. För att han mindes att jag hade pratat om det. Att jag vill somna till det. Han är inte som andra. Han förvånar....och gud vad det är härligt att få bli förvånad. Livet blir aldrig som man har tänkt sej. Ibland blir det faktiskt bättre.
Over and out.

...nu är mörkret här.....

...klockan är bara 16.01 men kunde lika gärna vara 20.01.
Idag känner jag mej tung, svullen, trött och långsam. Sådär som man kan känna sej den där tiden på månaden, eller när det är fullmåne, i alla fall enligt min mamma. Ofta sover man dåligt den perioden också. Samma svar igen, fullmåne. Det hävdar i alla fall mamma med samma säkerhet som om det vore en empirisk undersökning genomförd enligt alla vetenskapliga devis....skratt...inte vet jag. Mens och eller fullmåne, vad det nu än är så vore det ju förbannat skönt om det vore så att det berodde på något annat som ligger utanför min makt, något jag med andra ord inte kan göra något åt. Bara att stå ut. Det går över. Och så är det ju. Det mesta går över. Det var något man inte fattade som barn..och ibland kanske inte som vuxen heller....fast förhoppningsvis något bättre. Man vet att det mesta går över, även det mest överdjävliga och tillsynes omöjliga. Det kommer en dag att vara så litet att man kan orka bära det. Det får plats i ens mentala ryggsäck utan att få den att svämma över. Det får plats jämte det goda jägarsnuset som man måste plocka fram ibland för att orka.
Jägarsnus...shit vad gott det är. Gör man "sånt" fortfarande? Bryter ner en chokladkaka och blandar det med russin i en påse och har med sej på sina strapatser i skog och mark. Fast vi hade ju såklart med det även om det bara var en tripp ut på mulleängen vilket var en promenad på fem minuter....
Idag fick jag lite "snus" från oväntat håll. Detta mail vaknade jag till idag med mitt kaffe i handen.
-Hej Anna!
Jag har en dotter som tycker väldigt mycket om Vendela....det kan jag förstå..Men nu är det så att min dotter är väldigt förtjust i dig....beror det på att du är ? hm..superqvinna?eller bara underbar....Kenza tycker att du är underbar oavsett vad. Jag med.Tack för att hon får vara nära det hon tycker om.Och som jag sagt tidigare.Vendela är alltid välkommen att vara med oss.Önskar er en trevlig helg...i väsby och till havs.
Tack för idag

Underbart, varmt....när man som bäst behöver det!

Inte nog med det....gick hem tidigare från jobbet....kände att jag inte skulle få så mycket mer gjort idag...och Vendela var med eftersom det är höstlov..så vi gick hem. Vendela ville se Grease (nu har hon sett den över 25 gånger......) och jag la mej och läste. Läser en sammanfattning av texter som hemlösa har skrivit under det senaste decienniet. Läsning som borde göra mej ödmjuk inför livet, tacksam....och åtminstonde lite mindre självcentrerad än vad jag känner mej idag....men texterna lyckas inte med det. Jag lyckas inte hitta det där som ofta kan få mej att vända en sådan här dag. Jag känner mej fortfarande tung, trött, svullen, lat, långsam och faktiskt ful. Jag somnar. Som jag alltid gör när jag läser....
Vaknar till att det piper till i mobilen. Ett nytt meddelande.
-Tjena syrran! Ville bara säga att jag verkligen gillar din blogg å ditt oblyga sätt du vädrar dom tankarna dom flesta inte vågar....Keep up the good work! Mvh brorsan.
Underbart igen.....och när jag verkligen behövde det. Det gav kraft att resa mej upp, koka en kopp kaffe och sätta mej ner för att skriva. Och vara lite djävla tacksam. Se hur förbannat jäkla bra jag har det här i min lilla tvåa på söder, med en dotter som är grym, ett jobb som är både intressant och bra betalt, föräldrar som verkligen vill vara barnvakt, kollegor som gillar mej, vänner som älskar mej, brorsan som hejar på, mostrar som uppmuntrar....och ingen djävla sjukdom har jag heller.
Faaaaan vad jag har det bra. Varför ska det då vara sååååå svårt att verkligen känna det ibland. Se det man har, glaset är halvfullt och allt det där jäkla positiva självhjälps snacket. Jag kräks. Mitt glas är ta mej f....n halvtomt ibland. Ja, tomt. Det fattas faktiskt en stor klunk som någon har druckit och det går inte att låtsas för jag ser liksom rödvinskanten från den mängd som tidigare fyllde mitt glas. En munfull av något välsmakande, varmt, vaggande, omslutande och lugnande. Nu lever vi alla singlar istället ett "bag-in-box" liv där vi kan försätta oss i ett ständigt rustillstånd av ett till synes aldrig sinande förråd av värme...där man inte ser någon kant som långsamt markerar hur nivån sjunker mot botten.....men det är aldrig någon annan som fyller på glaset åt en. Och det liksom sammanfattar det här singellivet. Ja, det är halvfullt, men faktiskt också halvtomt. Och det är man själv som måste fylla på när det börjar ta slut. Det är mitt ansvar. Mitt glas, mitt liv. Och ingen djävla måne har jag att skylla på heller.
Over and out.

Söndag, förvirrad, missat tidsomställningen....

....vilket känns konstigt....minns att man tidigare pratade om det där med att skjuta fram eller tillbaka klockan brukade haussas upp minst en vecka i förväg åtföljd av den ständigt återkommande frågan om att ställa ut dessa jäkla utemöbler och grillar, eller var det plocka undan dem, fram i garaget, tillbaka i förrådet......förvirrande.
Jag fann mej själv stå i tvättstugan kvart i tio, på hugget, med ett djävla jättelass med tvätt. Jag hade skyndat ner direkt uppstigen från sängen, håret i en slarvig tofs och mascaran i klumpar under ögonen. Men i tvättstugan var det helt dött. De tidsinställda maskinerna sov gott fortfarande. Trött satte jag mej ner för att vänta i förhoppning om att det bara berodde på någon oförklarlig fördröjning, men efter tio minuter var jag kissnödig, kaffenödig och ville inte missa stora delar av mitt favoritprogram på radio, så jag gav upp.
Väl hemma igen (det låter som om jag har en promenad på några minuter eller hur....skratt....det tar ca 30 sekunder att gå till tvättstugan.....men jag måste gå ut, utomhus, i det kalla blåsiga lätt regniga vädret...) satte jag mej här, för att kolla min mail. Och ser att klockan på min dator är 9.30...????? Har det här föregåtts av någon varning? Upplysning? Diskussion? Jag har inte hört ett dugg om det gamla vanliga grill/utemöbels snacket? Beror det på att jag har varken grill eller utemöbler eller har det skett en kulturell samhällsförändring där det här med vilken tid på dygnet det är, inte är intressant längre?

Min helg har varit bra. Till och med riktigt bra. I fredags samlades vi alla på ett sjabbbigt, grabbigt, mörkt, billigt, sunkigt, högljutt biljardhak. Passar oss alldeles utmärkt tänkte vi.
Fredrik var där med sina vänner och jag drog dit mina, som i sin tur drog med några till.
Efter 30 minuters spel hade vi på "tjejbordet" lyckats få i en kula. Den vita.
Med andra ord så övergick vi snabbt till det som vi är bra på. Dricka vin och snacka. Att vinet var surt gjorde inte så mycket för det var 20 kr billigare per glas än på de mer fashionabla ställen som vi brukar frekventera.....
Kvällen avslutades på Golden tits.....som trots att vi var sådär lagom berusade som stället kräver, inte lyckades locka med den publik som hade samlats för kvällen. Lotta och jag kunde snabbt enas om att det fanns två alternativ av män att välja på, gamla gubbar med ölmage och flint, eller "töntar". Och då finns det bara två alternativ för oss. Att dricka dom snygga och oss snälla....eller att gå hem. Hem brukar innebära Mc Donalds. Vilket det också gjorde denna kväll.
Två hamburgare senare gick vi hem tillsammans. Lotta och jag alltså. Mitt absolut bästa ragg på länge....skratt....

I lördags blev det en "vi träffas över mat och snackar om gårdagskvällen" på skrapan. Jag, Lotta, Gabbi och Fredrik. Eftersom kvällen inte gav så mycket underlag för dissikerande och analys blev det mest snack om annat. Sen skulle vi gå en shopping runda tillsammans. Fredrik ville till båtaffären och järnaffären.......så vi andra gick till Ringen tillsammans!
När vi gick där, jag , Lotta och Gabbi, då slog det mej som det så ofta gör, att det här, precis det här, att bara gå och hänga såhär tillsammans, planlöst vandrande med stopp för något skratt och diverse klädprovning, det är lycka! Just där och då saknar jag inget. Har allt. Att vila i att bara vara tillsammans med de man älskar. Lycka är på sätt och vis så enkel.

Idag har jag en Anna dag. Då är jag tillsammans med mej själv. Läser, skriver, tvättar, kanske sorterar i garderoben lite. Slänger. Lyssnar på P1. Dricker the. Kaffe. Sen ska jag på bio. "Låt den rätte komma in". Jag, själv i biomörkret, med lite godis och en skräckfilm som går in under huden. Härligt.

Förresten. Jag har träffat någon. Mer vill jag inte säga för det kan kännas som ett sådant där troll som kanske försvinner om man sätter ord på det. Han är bra. Inget troll. Långt ifrån.
Over and out.

Onsdag, nyduschad med en kopp the och efterlyst på tv...

...jag har blivit uppmärksammad på att jag har farit med felaktiga uppgifter här....Lotta låter hälsa att hon faktiskt har 307 vänner på facebook. I rest my case....skratt....
Idag har jag varit på "introduktionsdag för nyanställda på Sachsska barnsjukhuset". Vi var en salig blandning av folk. Mest sjuksköterskor, barnsjuksköterskor, läkarsekreterare, kuratorer, psykologer och läkare. Vi har fått träffa alla enhetschefer, klinkchefer, vårdchefter, vårdkedjesamordnare, vårdutvecklare, utbildningschefer, lektorer.....herregud vad mycket titlar det finns. Mitt största intryck efter dagen är insikten i hur jäkla mycket det finns på sjukuhuset och vilket enormt uppdrag det är att bedriva vård med allt vad det innebär....att få ihop allt, ekonomi, personal, administration, rutiner, akutvård, kroniskt sjuka, medicinering......och det är så himla stimulerande att vara en del av hela det här sammanhanget. Jag lär mej massor med nytt varenda dag. Jag kommer ihåg att jag faktiskt sa det under ett utvecklingssamtal när jag gick i skolan, kanske i åk 7 eller 8, jag minns inte, kommer du ihåg mamma? I alla fall, jag sa till min lärare, Barbro, att jag verkligen gillar att lära mej saker. Jag vill veta hur saker funkar och varför. Det kan ju låta som en nästintill odrägligt korrekt och väluppfostrad kommentar som jag skulle kunna ha blivit hatad för om det hade spridits sej i klassen....men saken var att jag faktiskt menade det. Och fortfarande gör. Att plugga (ok, inte med allt vad det innebär...=))...är faktiskt bland det roligaste jag vet.
Mina barnläkare som jag jobbar med har sagt att jag gärna får hänga med på ett pass på akuten och askultera vid tillfälle, bara för att få se och lära......och det låter ju skitkul! Då får jag t o m ha vit rock på mej....skratt....
Apropå rocken.....det är nästan lite pinsamt att erkänna men häromdagen satt jag och frös på jobbet och gick tillslut ut i omklädningsrummet och lånade en vit rock att dra på mej.....och vips så genomgick jag en förändring. WOW! Mina kollegor blev lite fulla i skratt men tyckte att jag såg väldigt proffsig ut....förädrar som satt i väntrummet rätade upp sej när jag passerade...och jag märkte att jag sträckte på mej lite extra och faktiskt njöt av det. Att det kan sitta så mycket makt/status i ett klädesplagg. Märkligt. Tänk om jag hade kläder hemma i min garderob som fick mej att känna så? Tänk om vi alla kunde dra på oss något som fick oss att räta på ryggen och få en annan blick? Jag har märkt att höga klackar har lite av en liknande effekt på mej. De höjer mej inte bara en 4 cm upp över mark utan höjer även den kvinnliga, sensuella och självsäkra delen av mej. Undrar hur det skulle kännas att ha mina höga röda klackar och en vit rock.....skratt....detta måste undersökas!
Over and out.

...tisdag...glad, mätt, nöjd...

...jag har haft en sådan där bra dag. En dag fylld av bra möten och bra samtal.
Både professionella och privata.
Jag och Lotta, älskade Lotta, hade ett långt telefonsamtal idag. Vi pratade om vänskap, skuld, relationer, att upprätthålla relationer, att vara självisk, lat...och återigen...att känna skuld och otillräcklighet.
Temat för veckan i mitt liv snurrar runt sådana funderingar. Vänskap...och då följdfrågan...är jag en bra vän? Vad är en bra vän? Vad tycker jag? Uppfyller jag det?
Jag har, och säkert med rätta, blivit ifrågasatt som vän. Och det kan vara nyttigt. Och göra ont. Och vara svårt att orka se. Det är lätt att gå till motangrepp, försvara sej, bli arg. Det är jobbigare att se sina egna brister och tillkortakommanden. Som det alltid är.
Alla vill vi nog se oss själva som goda vänner, så också jag. Jag har flera gånger fått höra att jag är en väldigt "icke dömande vän". Tillsammans med mej får man vara ful, äcklig, ha låg moral, vara självisk, i allra högsta grad fylld av fel, tillkortakommanden, misstag och låga känslor som avundsjuka, missunnsamhet, hämdbegär och habegär. Det är en av de finaste komplimanger jag har fått. Att männsikor känner så tillsammans med mej. Det vill jag att man ska känna i mötet med mej. Att vi är de vi är. Jag till och med föredrar människor som tillstår att de är allt detta, varken mer eller mindre. De människorna litar jag på och kan identiefiera mej med. Och de med mej.
Men...i övrigt då...hur är jag som vän....är jag bra på att höra av mej? NEJ! Det har vi ju redan konstaterat. Lägger jag tillräckligt mycket tid på mina vänner? Vad är tillräckligt? Hur kan man svara på det`? Jag vet inte. Skulle man fråga mina föräldrar så tycker dom nog att jag umgås mycket med mina vänner. Skulle man fråga enstaka personer i min vänkrets så skulle de nog säga att jag inte alls har prioriterat dem.
Hur många människor klarar man av att ha en riktigt nära relation med? På riktigt. Där man delar det mesta av vad som pågår i ens liv. Jag vet inte. En? Tre? Tio?
När Lotta och jag pratade idag så kom vi in på fenomenet facebook. Lotta är en flitig "facebookare". Hon har över 200 vänner tror jag. Eller vänner.....ja, vad ska man kalla det....skratt....och vi kunde knyta ihop det här fenomenet med vår diskussion om vänskap, relationer, skuld, tid, engagemang...och jag drog slutsatsen att facebook kan ses som ett verktyg för oss alla att hålla igång vårt nätverk (ja, jag vet att det här inte kommer som någon ny insikt...skratt...) och utöka det, (d v s nätverka som man ju så populärt ska hålla på med nu). Ett "smidigt" sätt att hålla sej ajour med gamla gymnasiekompisar, kursare, grannar, ex, lärare, flörtar.....där den ena kontakten gärna genererar tre nya sk requests om vänskapsförfrågningar...och så växer det...och växer....
Så tillslut, från att ha varit ett verktyg för att underlätta för alla oss moderna storstadsmänniskor med stora nätverk...så blir det till en megaskuld på vårt relationskonto. Vi har så många relationer på gång att vi alltid ligger på minus...vi övertrasserar hela tiden vårt relationskonto och står ständigt i skuld till någon som vi egentligen borde höra av oss till, svara på mail ifrån, luncha med, fika med, återkomma till, återgälda, ringa, bjuda med, bjuda igen, bjuda till.....gaaaahhhhhhhh.......och som Lotta sa idag....då går man in och drar iväg ett mail och kan sedan pusta ut för en stund och har skjutit upp skulden för ytterligare en stund...tills man får nästa mail....och man hinner aldrig ikapp. Lite som med mitt jobb. Ju fler vi utreder, desto fler nya remisser kommer in från våra remittenter för de tycker att det är meningsfullt att remittera...så då remitterar de fler...och vi utreder fler...och så vidare....men vad blir det för kvalité av allt. Och vad sjutton ska vi göra av alla dessa ungar som vi utreder. Vad händer sen?
Och vad sjutton ska vi göra av alla våra relationer? Om det ska vara kvalité?
Over and out.

...så var ännu en vecka slut...

...jag tycker inte om att prata i telefon. På riktigt. Jag har ingen bra förklaring till det heller mer än att jag håller på att förvandlas till min 93 årige farfar. Farfar använder telefonen som en komradio.
"Farfar här"
"Nej men hej farfar...hur är läget med dej?"
"Det är bra. Man ska inte klaga." "Hur har du det på jobbet"
"Jättebra, jag börjar komma in i det och.....(här avbrytar farfar redan med tre snabba "bra, bra, bra"...som får mej att förstå att han antingen inte lyssnar eller är ointresserad av vad en samordnande psykolog pysslar med...skratt....
"Det var så länge sedan vi sågs Anna", säger farfar istället.
"Ja, jag vet farfar. Vi får se till att ses nästa gång jag är ute i Väsby".
"Bra."
"Puss på dej farfar."
"Hej då vännen."
Hela denna konversation överstiger sällan minuten och jag har många gånger undrat vad den fyller för funktion och skrattat åt farfar, tillsammans med farfar, åt hans bristande konversationsförmåga över telefon. Jag älskar min farfar och jag vet att han älskar mej och när vi ses behöver vi inte säga det till varandra. Vi sitter nära istället. Både för att han numera hör som en 93 åring men mest för att vara nära. Hålla om.
Nu har jag inte träffat farfar på länge. Sist vi sågs minns jag att jag var låg orkade inte vara nära någon. Inte ens farfar. Ni vet när huden är sådär skör så att det knappt känns som om den räcker för att hålla ihop en själv. Som om den kan brista om någon kommer för nära.
Nu sitter jag och känner en tyngd över bröstet som säger att jag borde träffa honom oftare. Han är 93 år. Eller rättare sagt, fyller 93 år den 8/11, på Vendela dagen. En man som har levt ett helt liv. Som inte kommer att finnas med så länge till. Den dagen farfar inte finns längre kommer vara en väldigt tung dag. Väldigt.
Och ändå ringer jag inte honom. Hur f....n dålig får man vara?
Men det där med att upprätthålla relationer över telefon fixar jag bara inte. Jag är fullkomligt värdelös på det. Det är ett fåtal människor som jag regelbundet pratar i telefon med. Det är de som jag har i princip daglig kontakt med och inte ens "behöver" prata i telefon med för vi ses så pass ofta ändå. Vrickat. Men de samtalen liknar de där samtalen som pågår utan början och slut....man kan liksom ta vid där man var sist. utan att backa, undra, fråga, uppdatera. De bara är. Tillräckliga. Att jag inte tycker om att prata i telefon känns dock som att det skapar en del problem för mej. Det lämnar mej med en känsla av skuld och dåligt samvete. Över att inte vara tillräcklig. Inte räcka till för mina vänner, kanske med risken att relationen tar slut. Att andra blir besvikna på mej, inte känner sej viktiga och prioriterade. Jag önskar bara att jag kunde förmedla hur mycket dessa människor betyder för mej ändå. Att jag inte ringer är inte en värdering av relationen men jag förstår att det kan uppfattas så. Det bästa jag vet är att få samlas med mina vänner. Mina lyckligaste stunder i livet består av just sådana ögonblick. En härlig samling av människor från olika sammanhang som möts, där ett gemensamt samtal börjar vävas oss emellan...ett samtal som rör sej snabbt, lätt, stannar upp, djupdyker, vänder, fångar in, hakar i och knyter samman. De samtalen älskar jag. Jag önskar jag kunde säga det, visa det. Eller måste jag ringa för att göra det?
Over and out.

Tillbaka igen!

...tiden har rusat iväg som man säger...inte för att den gör det, den håller samma tempo hela tiden, det är vi som rusar. I alla fall. Jobbet börjar arta sej...riktigt bra faktiskt. Förvånar mej själv genom att kunna mer än vad jag visste vilket får mej att tänka på vikten av att vara i ett sammanhang där man kommer till sin rätt. Där talanger och kompetens liksom matchar med uppdraget. Låter ju så himla självklart och banalt...men hur många jobbar egentligen med det som de är bäst lämpade för. På riktigt. Kommer till sin rätt. Jag till exempel får nu jobba med att leda samtal, hålla tråden, ställa frågor som inte har ställts, skapa förståelse, hitta ett språk som öppnar upp istället för att skapa distans. Jag får organisera och systemtisera. Jag får jobba med att plocka fram rutiner och strategier för att säkra kvalitén och flödet i organisationen...och jag säger bara....Såååååååååååå himla roligt! Fan vad kul det är att få tänka, se, fatta, se samband, och försöka att förstå varför saker ser ut som de gör. Jag gillar att tänka. Kan man säga det om sej själv.....att man är bra på att tänka?!

Mitt privata liv har i vanlig ordning präglats av varannanveckas tillvaro. Ena veckan lever jag med en människa som pendlar i åldrarna 6 och 13...vilket ibland gör mej galen men oftast fyller mitt liv med liv. Veckan med Vendela innehåller också fler rutiner...vilket är rätt skönt i tillvaron, hållpunkter som liksom ramar in en dag, en vecka. Min andra vecka kan flyta ut både vad gäller tid, sömn, mat, alkhol, möten....vilket ibland kan göra att jag känner mej lite spretig i slutet av veckan....lite mer flytande och inte lika förankrad i verkligheten. Det är tur att jag har Vendela. Det ger balans.

Män då...? Ja, jag har hunnit träffa män också. Och återigen har jag ställts inför dilemmat att finna män som intresserar mej som persone eller män som jag blir attraherad av. Ska dessa tu inte kunna sammanfalla`? Träffade först en man som är väldigt intressant. Han är kvick, lyhörd, smart, omtänksam, generös. Han överraskar med signerade böcker från bokmässan, drinkar i skybaren i skrapan, ljuvliga måltider med smakupplevelser som tar mej upp ur mitt tonfiskträsk av vardagsmatlagning, han bjuder med mej som sitt sällskap till gala på stadshuset och arrangerar dessutom med inköp av balklänning och aftonväska. Han lyssnar, förstår, uppmuntrar och visar att det finns plats för mej i hans liv. Och jag kan liksom se mej själv i det livet...ett liv med resor, middagar, champagne, diskussioner, upplevelser och mycket kärlek. Men. Men. FAN! Den där laddningen som går bortom allt det andra, bortom ord, champagne och sinnliga uppleveser, det där obeskrivliga som gör att jag märker att något annat i mej tar över och tar för sej som handlar om kropp, doft, närhet och längtan. Den finns inte där. Och det känns så förbannat djävla orättvist. Både mot mej och honom. Vi skulle kunna vara skitbra tillsammans.
Balen var skittrist förresten. Formellt, uppstyltat och torrt. Först mingel i guldsalen eller gyllene rummet eller vad sjutton det nu heter, snittar, champagne och massor med kändisar inom kultur och vetenskap. Sen sakta marsch ner för den långa "nobeltrappan" mot bord nummer 14 som är vårt tilldelade bord. Sen ett tal från en människa som jag trodde skulle göra parodi på en galen professor....tills jag insåg att han inte försökte föreställa någon annan.....sen äntligen förrätt. Och vin. Gott vin. Mindre god förrätt. Ändå var det årets kock som stod i köket. Mellan varje rätt var det sedan sådan där tillrättalagd underhållning med fina välkammade barn som sjunger sådana där fina skittråkiga låtar som inte lämnar något intryck efter sej alls...förutom en kuslig känsla av att inga riktiga barn är sådär korrekta så att man undrar vart dom har hittat dom där barnliknade figurerna. Efterrätten var god. Det var den faktiskt. Och det bjöds på mycket vin, i alla fall om man stirrade på kyparen. Sen lämnade jag galan i förtid, till och med innan kronprinsessan hade delat ut sitt pris. Det var den lilla obstinata, något lätt rastlösa delen av mej som får det att vändas i mej när jag möts av konventioner och traditioner som inte längre känns tidsenliga eller kan rättfärdigas. Att fortfarande ha ett kungahus känns i min värld väldigt omodernt, odemokratsikt och elitistiskt.
Min dejt vågade inte annat än hänga på mej i rädsla för att annars framstå som just konventionell och trist skulle jag tro. Ja, jag vet...ibland kan jag vara barnslig och envis.

Att besluta mej för att inte träffa honom mer...eller rättare sagt, säga det till honom, var lika jobbigt som alltid.
Om det bara med viljekraft gick att styra sitt känsloliv så skulle det här med kärlek kunna vara så oändligt mycket. Vad är poägen med att det ska vara såhär komplicerat? Fast det är klart.....våra själsliv skulle då aldrig få uppleva kasten mellan lidande förtvivlan och nästan smärtsam lycka. Och det vore ju trist.

I helgen sprang jag istället på den typen av man som får mina händer att längta efter att ta på honom. Som jag vill trycka mej mot och insupa doften av. Som jag vill ska hålla i mej. Hårt. Länge. Som gör att man känner sej blodfylld, tung i kroppen och lite lätt yr. Men det är nog också allt. I alla fall om ödet i sin vanliga ordning vill fortsätta att ställa mej inför det evigt återkommande dilemmat mellan kropp och själ.
Over and out.

Tisdag 21.21...fryser och har ont i huvudet...

Japp, då har Melvin gjort slut med Vendela igen. Den lilla rackarn.....Det får mej att undra....vad har Vendela för bild av relationer egentligen? Vad tänker hon om att så lättvindigt vara föremål för någons intresse...och sedan utan skenbar anledning förlora det? Vad gör hon om det till i sin egen skalle liksom? Vad blir det till för sanning om henne själv...på vilket sätt lägger det sej tillrätta i henne? Vad har vi själva för bilder som ligger och grumlar våra möten med andra?

Det vi inte vet brukar vi försöka fylla i själva....den biten information som uteblir, som gör att vi inte kan begripa vad det var som hände, den klipper vi gärna själva till så att den passar i just vårt egna pussel. Som Vendela t ex. Som tycker att hon har en för tjock mage. Lägger hon den här erfarenheten till att bli ytterligare en centimeter i komplexet som hon bär omkring på?
Troligt. Sannolikt. Vi vet alla hur det funkar. Vi kan alla känna igen oss i att tro att när vi förlorar eller för den delen aldrig vinner någons nyfikenhet, intresse, bekräftelse...så beror det på att den andre ser något hos oss som är anledningen till att blicken viker undan. Det vi själva tror oss veta om men gör vårt bästa för att dölja.
Hur gör man så att att ens barn inte växer upp med det tvivlet?

Det är en av fördelarna med att bli äldre, och klokare. Mitt tvivel förmår inte längre lägga sej som en blöt filt över allt annat som jag trodde jag visste om mej själv. Nu kan det mer vara som en irriterande fluga som stör eller i värre stunder en mindre flodhäst....men jag får liksom fatt i något att klamra mej fast i. Så att jag inte faller handlöst. Jag påminner mej själv om att jag är mer än det som hände de senaste fem minuterna, jag är mer än det som har hänt den senaste veckan, det som är jag är så oändligt mycket mer än det där mötet som inte gick bra, blicken som vek undan, den där personen vars ögon inte log när jag gjorde det. Att tillskriva de där händelserna mer tyngd är faktiskt att vara helt fantastiskt korkad...och för den delen självupptagen, inbilsk....och trist.
Ju längre jag jobbar som psykolog desto mer kommer jag fram till rätt "enkla" sanningar som i all sin avskalade enkelhet är vägen till psykiskt välmående. Som, "ta inte livet på för stort allvar", "ta barn på allvar", "skratta åt dej själv", "gör något gott för en annan människa, varje dag", "dela med dej av det du har", "var tacksam för dina vänner", "se, prata och lyssna...med hjärtat"...och kom ihåg...andra ägnar sej inte åt att tänka på dej ens hälften så mycket som du gör...och den person som du kommer att samtala mest i livet, är du själv. Så ta det inte på för stort allvar....du vet hur mycket skit du snackar ibland....ler...
Over and out.

...söndag kväll.... börjar bli sjuk...

...känner i kroppen att den signalerar behov av vila...nyser, fryser, lite ont i kroppen allmänt trött.
Vendela är här. Björn lämnade henne redan ikväll eftersom han skulle iväg på något tidigt imorgon. Det var skönt att få hit henne ikväll redan. Har längtat efter henne. Är ju van att träffa henne nästan varje dag när Mariaskolan var min arbetsplats....att vara ifrån henne helt och hållet i en vecka är nytt för mej...jag kan sakna henne fysiskt...och kan känna att jag bara måste få ta i henne, dra in hennes doft, känna hur varm hon är, Vendela är alltid varm. Hon säger att hon har det från sin pappa som har varmt blod...och det har hon ärvt...skratt....
Vendela berättar också att hon har blivit ihop med Melvin igen. Melvin....denna lilla rackare som redan har varit ihop med min dotter tre gånger...och dumpat henne lika många. Sist grät Vendela och skulle försöka övertala honom att bli ihop med henne igen....hon har uppenbarligen inte någon värdighet...och jag hade svårt att inte skämmas lite över hennes brist på självaktning....hur i helvete kan man tänka sej att tjata tillbaka en killes gunst....uppenbarligen ligger denna unge man inte på plus hos mej längre....men av någon outgrundlig anledning är Vendela alldeles jätteförtjust i honom....och nu är dom ihop IGEN!!!!!
Melvin hade gått fram och fråga chans och Vendela hade sagt ja....sen hade han dessutom förklarat för henne att nu när man går i tvåan då ska man pussas...och att mogna tjejer vågar det. Så nu har dom pussats också. Vendela visade mej hur det hade gått till och dom har tack och lov inte börjat med långtradare än utan det var en blixtsnabb flyktig puss som nästan var mer som en varm utandning. Men herregud....har min dotter en pojkvän som hon pussas med?!...en del av mej kan inte begripa det...och jag fascineras av tanken att hon börjar få ett eget liv som är hennes, fylld av personer, händelser, situationer, som jag inte är en del av....och jag påminner mej själv om vikten av att vårda hennes vilja att berätta för mej....så trots att jag en del av mej vill ruska om henne och hålla en föreläsning om på vilka grunder man ska välja en kille, värdighet, självkänsla och vikten av att göra det man själv vill ....så försöker jag hejda mej och tänker att hon måste få göra sin livsresa och om jag ska ha någon chans att få hänga med på den och vara hennes stöd på resan så måste jag se till att inte bli utslängd från den kupé som hon sitter i. Får då har jag ingen chans att se vart hon är på väg. Men shit vad konstigt det känns att hon är en människa. Med en pojkvän som heter Melvin. Som hon har pussat.

Själv har jag också pussats i helgen. Efter ett kortare stopp på mingelparty hemma hos Elisabeth (kompis till Gabbi) där rosa champagne och snittar serverades av en burlesk aktris med fyllig barm, nätstrumpor och fjädrar i håret, åkte jag hem till Fredrik som tog emot med en gin tonic i handen. Sen bar färden av till Golden Hits och jag känner mej i toppform. Rosa champagne och härliga människor har den effekten. Fredrik och jag dansar loss.
Sen ser jag en man som är den typen av man som är min typ av man liksom. Mina vänner vet och inte en kotte hade blivit förvånad över att se mej med just den här mannen. Stor, stark....och rakat huvud....skratt...En sådan där man som man känner sej kvinnlig så kvinnlig tillsammans med. Och med honom tillbringar jag resten av kvällen. Dans, drinkar.....och så lite av det där som Vendela och Melvin har gjort. Eller lite....mjaaa.....
I alla fall. Sen åkte jag hem. Själv. Skönt. Nöjd. Känner mej vacker, sexig och stark.
Vaknar med en helt maklös huvudvärk, hemsk andedräkt, mascara på kinderna och håret i snygg kuddfrisyr..... men faktiskt fortfarande nöjd.
Fikar med Gabbi, Fredrik och Morie på skrapan. Har ett långt samtal om tarmsköljning. Skrattar mycket. Får ont i huvudet igen och rundar av och går hem. Somnar med tidningen på bröstet.
Sen en middag med vänner som går rakt in i hjärtat. Härligt, varmt, mycket och gott. Och vi pratar sådär på riktigt som gör att det blir så jäkla roligt, intresssant, äkta och levande. Underbart. Har inte skrattat så mycket på länge. Tack!

Nu sitter jag här med en kopp the...känner hur halsen värker lätt och huvudet är tungt....Vendela ligger på soffan framför tvn. Nu ska vi titta på ensam mamma söker tillsammans. "Du är ju fortfarande singel mamma" påpekar Vendela. Det är inte hon, tillägger hon...och ler.
Over and out

..tisdag kl. 7.21....

..igår stod jag inne i kopieringsrummet på jobbet och grät. F...n! Har funderat på om jag ska skriva om det här eller inte..om jag vill dela det eller inte..om jag hellre vill ha kvar de känslorna i mej där de kan få lägga sej tillrätta och dra sej undan. Men det finns något befriande i att inte censurerera sej själv och låta sej själv slippa undan och samtidigt få en chans att sortera i det.
I alla fall...min nya tjänst innebär en del förvirring, för både mej och mina kollegor. Samordnare, jag menar vad sjutton är det egentligen? Vad gör en sådan? Eftersom jag inte har någon som "styr" mitt dagliga arbete så är det jag själv som måste skapa strategier för att skapa mej både en överblick och dyka ner på detaljnivå. Det tar tid. Det är mycket möten med människor som innebär att jag måste sätta mej in i hur olika system funkar, eller hur de ska funka på pappret men kanske inte gör o s v. Det handlar också om att förstå hela vårdapparten med de poltiska beslut som ligger till grund för vår verksamhet, hur man räknar pengar eller "vårdpinnar" i landstinget och vilka vägar som är framkomliga. Vad befinner sej inom ramen för det som låter sej förändras och vad måste man acceptera för att inte stånga sej blodig.
Till råga på allt så befinner sej hela den organisation som jag tillhör i en förändring, nya beslut ha kommit om hur vår verksamhet, som jag ska samordna, ska bedrivas....jippi...!
Allt det här försöker jag att begripa mej på....så min arbetsbeskrivning är i nuläge inte fix utan flytande. Igår på ett möte så får jag en ganska vass undran från en av mina barnläkare vad det är jag egentligen ska göra på jobbet, vad det är meningen att jag ska avlasta honom med....efter att jag hade förklarat att jag inte är anställd för att göra kvalificerat sekreterarjobb...(vilket behövs eftersom kliniken är kort på sekreterare...vilket ju inte är mitt problem och inte det jag är anställd att lösa...). Jag stod på mej och fick då en hel rad med frågor kring min tjänst, hur den hade tillsatts (såklart inte förankrat bland folket på golvet...) och vilket behov den ska fylla....frågan "vad gör en samordnare egentligen"....låg på bordet mellan oss och såg mest bara ut som en irriterande kaffefläck som resulterar i mer jobb för de som finns där...inte mindre.
Usch, fy, bläh....det var jobbigt...och av någon anledning så blev det just då för mycket för mej, kanske p g a vädret, att det var måndag, att jag hade sovit dåligt, att jag hade lämnat Vendela, att...att....så inne i kopieringsrummet kom det en jäkla tår...som bara fortsatte att rinna..och jag stod där och kände mej som 13 år, både arg, ledsen, förvirrad och oälskad på något sätt....om ni fattar.
Idag har jag vaknat med nytt mod. Jag vet vad jag är bra på, vad jag ska göra och vad jag behöver klargöra. Jag vet att jag har fått ett uppdrag där "luddfaktorn" i nuläge är hög, mycket hög, men att det är det jag är bra på. Att sortera, förstå, samverka, sätta mej in i, prioritera, organisera. Det är det jag ska göra och det får ta tid. Det är det som är att samordna. Att ingen annan fattar vad jag håller på med får jag stå ut med. Sålänge jag vet vad jag gör.....skratt...
Nu ska jag till jobbet och fortsätta min väg in i mitt nya uppdrag. Vem har sagt att det ska vara enkelt?
Over and out.

...torsdag kväll....sitter själv och trivs med det....

...ibland undrar jag om man kan bli för bekväm med sitt eget liv....eller vad menar jag egentligen...? Det var den första meningen som kom ut när jag satte mej ner för att skriva ikväll.
Jag har tillbringat hela veckan i mitt eget sällskap....ja förutom när jag har varit på jobbet såklart....men då är man ju rätt ensam också...i alla fall såhär i början på ett nytt jobb. Man har inte hunnit bli så bekväm med de som finns runtomkring en så det är bara vissa delar av ens jag som är med på dagen. Just nu är det den duktiga, nyfikna och engagerade Anna. Jag ställer mycket frågor och försöker att förstå mej på det nya sammanhang som jag är en del av. Vilken kraft det tar...alla nya relationer och strukturer som finns. Alla dessa människor som har sitt sätt att funka och tänka som är helt nytt för mej. Efter alla år på skolan så visste jag vem jag var tillsammans med de andra och vilka de var för mej. Hur vi formulerade oss, hur vi angrep problem, hur vi tänkte kring vårt uppdrag. Vad vi snackade om på lunchen, vilka man anförtrodde sej åt och som man tyckte om. Och vilka man inte funkade lika bra tillsammans med.
Nu har jag upplevt flera olika typer av möten med nya människor. Dels de som omedelbart räknar mej som en jämlik, som en auktoritet, som en kompetent person....och de som jag förstår att jag måste visa mej värdig inför. Oftast är det kvinnor som möter mej med en viss skepsis. Som sjuksköterskan på min ena arbetsplats. Hon behöver veta att jag värdesätter henne och det jobb hon lägger ner....att jag ser det...och jag kan se en skymt av sadistisk njutning när hon bombaderar mej med information om journalrutiner, kallelser, tidböcker, läkarrutiner och inloggningar....jag ska minsann veta hur mycket hon gör om dagarna. Och jag förstår att jag måste låta henne visa mej allt detta.....för hennes skull.
...i alla fall....kvällarna har jag haft för mej själv...har inte orkat söka sällskap. Har velat vila i mej själv. Har knappt inte orkat prata med någon. Eller orkat...det låter som om jag är helt slutkörd...och det är inte så jag menar...jag har bara inte orkat formulera mej eller lyssna på någon annan än mej själv och jag pendlar mellan att känna mej nöjd med att det kan få vara så....och ibland undra om jag trivs för mycket med mej själv.
Fast det stämmer ju inte heller....vad vore jag utan mina vänner? Gud vad mitt liv skulle kännas tomt och vad jag skulle känna mej osynlig. Jag kan minnas tiden efter att Björn och jag separerade. Hur osynlig jag kunde känna mej. Som om jag inte fanns längre. Jag minns hur jag vandrade omkring på stan och kände att jag gick omkring i min egen bubbla som var som en osynlighetsmantel kring mina steg. Att ingen, ingen, i just det ögonblicket såg mej. Eller kände mej kanske jag menar....jag menar kände hur jag kände.
Jag minns ett tillfälle med kristallklar smärta. En av mina värsta stunder i livet. Jag och Björn skulle träffas på BR i Gallerian tillsammans med Vendela för att köpa hennes första cykel. Vi hittade en riktig rosa gräddbakelse med glitter, stjärnor och fransar vid handtagen och stora kraftiga stödhjul. Vendela var skräckblandat förtjust. Som de goda separerade föräldrar vi var så delade vi på kostnaden såklart. Ute i kungsträdgården skulle vi skiljas åt. Jag skulle hem till mej i Vasastan. Till min tvåa jag hyrde i andra hand. Björn och Vendela skulle tillbaka till söder.
Hon skulle cykla hem på sin första nya cykel och jag skulle inte följa med. Jag skulle stå kvar.
Att se henne trampa iväg med sina rejäla knubbiga barnben och tillslut sluta vända sej om för att se om jag stod kvar....det är bland de värsta jag har varit med om. Jag minns att det var som en fysisk smärta som sög ur all luft ur mina lungor och som paralyserade mej. Jag vet att jag inte kunde röra på mej förrän de hade passerat slottet och jag inte längre kunde se hennes rosa cykel och Björns ryggtavla. Jag minns att jag stod där och hade ett skrik i kroppen...ett tjut....men ingen luft...att jag ville lägga mej ner...där mitt i kungsan....tills det blev mörkt och kallt...och jag minns att ingen såg..ingen visste...att där gick jag sönder. Mitt i centrala Stockholm. Den dagen vandrade jag omkring i timmar. Jag kunde inte finna ro någonstans. Söder var inte längre mitt hem och Vasastan kunde aldrig kännas som hemma. Jag kommer inte ihåg hur dagen slutade. Jag har glömt mycket av den tiden överhuvudtaget. Tiden i Vasastan. Åtta månader som känns borta på något sätt. Som om jag inte deltog i livet. Jag var inte med. Jag bara fanns. Och det syntes inte. Gud vad ont det gör fortfarande...att bara skriva om det. Den dagen.

Nu när jag går på stan eller är hemma så FINNS jag. Nu går jag på stan och är en deltagare i livet. Är en del av det. Det handlar om små skillnader som att verkligen smaka på kaffet, låta det simma runt i munnen innan jag sväljer det. Att stirra tillbaka på en bebis på bussen som aldrig viker undan med blicken, sådär som bara bebisar gör, och njuta av det. Att säga hej till expediter i affärer jag ofta besöker. Att t o m stanna och prata en stund. Att gå på en bio och skratta högt för mej själv. Eller gråta. Att sätta mej på fiket i skrapan och titta på folk. Prova snygga skor med höga klackar och leka Sarah Jessica Parker. Gå till gymet och träna tills svetten rinner så att min ljusgråa t-shirt blir mörk, med hög musik som pumpar igång mina steg när jag blir trött och inte tror att jag orkar mer.
...och att träffa mina vänner....som vet, som förstår, som aldrig dömer, som också lever sina liv som påminner om mitt där vi kan dela så mycket av vår längtan och våra misslyckanden, våra rädslor och våra absurda dråpliga historier.
Känslor kan verkligen samexistera. Jag kan känna mej både verkligt priviligerad och ensam. Lycklig och rädd. Cynisk och romantisk. Längtansfull och nöjd. Och det förändras nog aldrig. Varken som ensam eller tvåsam.
Over and out.

...torsdag kväll....helt slut...

....japp...då har det kört igång och det är en helt ny värld som öppnar sej. Det känns faktistk lite som om jag har fått medlemsskap i en ny klubb, nycklar till dörrar som förut har varit låsta för mej.
Nu kommer jag in i hela södersjukhusets journalsystem t ex.....kan kolla upp gamla...eller nya killars suspekta sjukdomshistoria (fast det är ju inte sant...för det får vi ju såklart inte göra...men bara vetskapen om att jag har tillträde....:))! Om jag ska vara med i det medicinska undersökningsrummet när barnläkaren träffar patienter så måste jag t o m vara ombytt i sjukhusutstyrsel med bussarong och allt....och jag har min alldeles egna id bricka med foto där det framgår att jag är nu är en av södersjukhusets alldeles egna familj. Jag har börjat "sprita" händerna och lärt mej nya termer som "den där läkaren...hon har en fantastisk klinisk blick"...och jag får äta i personalmatsalen...!....och träna gratis i Södersjukhusets eget gym....och få gratis läkarvård.....och..och...sen vet jag inget mer.
...och...Fredrik, Gabbi, Lotta....jag vet att ni väntar på er första inbjudan att delta i sös personalfester.....skratt....och självklart ska jag dela med av denna godisbutik av snygga män och kvinnor!

Jobbet ja....just det....det jag jobbar ju faktiskt här....ifall det nu lät som om mina dagar är fyllda av promenader i sös korridorer och långa luncher i matsalen. Icke! Här jobbas det. Herregud vad mycket nytt det är att sätta sej in i. Allt är nytt, journalsystem, yrkeskategorier, personal, rutiner, möteskultur, politiska beslut, ärendegången, lokaler, tidsbokningssystem, enkäter, testmaterial, skattningsmallar, diagnos koder....och inte minst snacket personalen emellan. Det är liksom andra koder, samtalsämnen och självklarheter som gör att en del lustigheter går mej förbi....och annat framstår som lustigt som jag inte tror är menade att vara det...skratt...
Sen har jag redan märkt av den tydliga hiriarki som fortfarande råder inom landstinget. På ett möte, vilket möte som helst, är det givet att läkaren alltid talar först, håller i mötet, inleder, avslutar, sätter diagnos....och sköterskorna gör sitt bästa för att behaga. För mej som är van att själv hålla i de möten där jag är en deltagare så är detta nytt.....och jag kommer nog försöka att inta den positionen igen. Fast försiktigt....!

Två dagar in på mitt nya jobb möts jag dessutom av informationen att BAS teamen i dess befintliga form ska läggas ner....BAS teamen som jag alltså har blivit anställd som samordnare för!!! Vi lever i en verksamhet som i allra högsta grad styrs av politiska beslut och nu finns det ett nytt beslut om hur arbetet kring barn med funktionshinder ska bedrivas. Det innebär INTE att min tjänst försvinner men att vi alla som arbetar med dessa frågor står inför en spännande och oviss höst. På ett sätt kan jag tycka att det känns ok.....det blir liksom lite nytt för alla inblandade och det är inte bara jag som inte har saker och ting klart för mej.

Att jag har slutat på Mariaskolan känns redan rätt. Trodde nog att det skulle sitta i någon sorts melankolisk sorg och känsla av ensamhet vid tanken på skolan. Nycklar som inte längre innehas liksom, dörrar som nu är stängda för mej...samtal där jag inte längre är en deltagare....men nej....skolan känns redan väldigt liten, som ett litet litet sammanhang, ett mikrokosmos som för länge sedan slutade att vara en stor del i mitt liv. Nu har jag 4000 nya jobbarkompisar!
Världen har blivit större....och kanske även jag.
Over and out

...söndag....skit söndag...

...idag känner jag med vemodigt vilsen. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mej själv idag. En olust som liksom finns i mej som jag inte kommer ifrån. Gick in och tittade på biotablån för att se om det gick att fly in i någon film idag. Icke. Har sett det jag vill se. Läste DN ordentligt, sådär som jag bara gör på söndagar, det hjälpte inte heller. Os på tv. Tennis. Lyckas inte fånga mej heller.
Gör en lista över det jag behövar göra idag...det brukar ju hjälpa....men listan fyller inte, stillar inte. Funderar på om jag ska ringa någon. Vet med mej själv att jag inte orkar det när jag har sådana här dagar. Antingen så ringer jag och säger inget om hur jag mår för att jag inte orkar...eller så finner jag mej tona ner hur jag mår ifall jag får en reaktion av inkännande som jag inte orkar stå ut med. Det är som om hur jag än gör så blir det inte bra. Helst skulle jag vilja somna och vakna till att det har gått över. Ibland funkar det så. Idag är ingen sådan dag.
Jag har sovit skitdåligt. Mina grannar under mej hade fest igår. Deras skratt, musik och högljudda gräl (tycker mej ha hört sådana ljud....) har blivit till någon jobbig sömngegga där jag har varit deltagare på festen, gått ner naken, gjort bort mej, plötsligt befunnit mej på mitt nya jobb och uppfört mej som en nervös nybörjare, helt inkompetent, som en megabluff. Är det det som spökar? Att jag börjar mitt nya jobb imorgon. Säkert, i alla fall en del av det. Jag tycker att det är jobbigt att vara nybörjare. Att inte veta något, inte ha kontroll, vara utlämnad till andras agendor och välvilja. Jag måste låta det ta tid. Lita på att det kommer att gå bra. Bara jag låter mej själv vara just nybörjare. Det här kommer verkligen bli en utmaning för mej. På många sätt.

Nu har jag precis bråkat med Vendela över telefon. Usch...fy fan....djävlar vad onödigt, dumt. Nu lägger sej det som en tung blöt jäkla ångest filt över mej också. Det slutade med att hon grät. Fan vad jag känner mej usel. Ibland är det så himla svårt att vara vuxen, det gör ont, är tungt, ensamt och otacksamt. Det är ju liksom ingen som ser ens ansträngningar eller applåderar när man tar sina mogna, noga genomtänkta och välbalanserade steg. Det förväntas bara av oss att vi ska klara av det. Jag gjorde inte det nu. Jag föll ner i mitt eget ångestträsk och orkade inte värja mej mot Vendelas korta ton, kaxiga svar, hennes avvisande. Det gick rätt in. Gud vad det är svårt att vara mamma ibland. Det tänker jag på när jag tänker på dej mamma. Att det inte har varit lätt. Hur ont vi barn kan göra våra föräldrar. För att vi inte tänker oss för, eller för att vi tänker att dom ska klara det, dom vuxna. För att vi inte tänker kring våra föräldrar som människor. Hur galet det än låter. Jag kan fortfarande minnas min egen förundran när jag någon gång i tonåren började förstå att mamma och pappa var personer som existerade som egna individer, inte enbart som mina föräldrar. Att dom hade ett eget liv, i alla fall hade haft ett, med drömmar, behov, misslyckanden och äventyr.

Nu lät jag Vendela förstå hur ledsen jag blir när hon gör så som hon gjorde på telefon idag. Hon är sådan ibland. Och i mitt eget mörker så tror jag att det bara är mot mej. Inte mot Björn. Och då blir jag rädd. Att Vendela och jag ska ha en sådan där jobbig mamma dotter relation som är fylld av missförstånd, skuldbeläggande och en massa outtalade känslor. Det är svårt att vara mamma. Det är svårt att förstå att den människa som har varit mej närmast i livet på ett sätt som inte kan efterliknas, människan som jag har burit innanför mitt kött, pumpat med mitt blod, andats åt, ätit för. Gett henne liv, och nu menar jag inte att låta melodramtisk, men herregud vad stort det är....det är svårt att förstå att den relationen kan vara annat än enkel och självklar. Villkorslös. Att den kan vara så svår och så sammanblandad med en massa eget skit, och med en hel livstid av andra relationer och mödrar som liksom vävs in till något stort och obegripligt där alla mödrars goda intentioner, smärtsamma kärlek och alltid närvarande otillräcklighet finns i mej. Jag bär det också. Kanske inte så konstigt att man känner sej tung vissa dagar...och att det inte endast beror på vin, mat och soffliggande. Skuld är tungt. Ensamhet är tungt. Ansvar är tungt. Att vara vuxen är tungt. Att vara en god människa, mamma, vän, psykolog är ibland som att ha en mycket fet flodhäst parkerad på bröstet.
Over and out.

...tisdag 14.00....

Igår kväll var jag och Lotta och skrev in oss hos viktväktarna. Antalet bärbara plagg som ständigt minskade i garderoben kunde inte längre skyllas på något annat än att vi faktiskt hade blivit feta. Ett stadigt alkoholintag under en period av över två månader, god mat, och motion i form av lugna promenader till bolaget, bärande av kassar och bryggsegling har satt sina spår.

Gud vad man är duktig på att bedra sej själv. Jag trodde att jag visste på ett ungefär vad jag vägde...sådär en tre fyra kilo över min trivselvikt....jag hade ju visserligen inte vägt mej på länge men vill tro om mej själv att jag har ganska bra koll. Väl hemma från Turkiet där jag trodde att jag hade svettats bort åtminstonde två kilo ställde jag mej på vågen hemma hos mamma och pappa. Chock! Den måste ju gå fel! Jag vägde mej t o m på morgonen efter jag hade både skitit och kissat och inte druckit än.....! Jag var tvungen att höra med mamma och pappa...."er våg....den går inte lite fel eller....?"..."nej, jag har jämfört den med vågen hos läkaren", svarar mamma....och med ens inser jag att mina bröst faktiskt har blivit ovanligt fyllliga och tunga och att det finns en förklaring till att jag har köpt större trosor.....

Lotta och jag beklagade oss tillsammans över detta. Nu djävlar måste vi ta tag i det här. Det är enklare om man är två (inbillar vi oss....eller så drar vi ner varandra i fördärv igen....).
Vårt första möte hos viktväktarna gick av stapel igår kl. 17.00. Vi vägde in oss (absurd tillställning där vi alla bildar en lång, bred kö och sedan får väga oss bakom en skärm, vilket man i viktväktarnas broschyr kallar för "diskret vägning" (NOT!) och tala om hur mycket vi skulle vilja gå ner.
Sen lyssnade vi på en föreläsning om alla varningstrianglar inför de stundande kräftskivorna. Till vår glädje fick vi klart för oss att skaldjur kunde vi äta obegränsat för bara 3 points! Jippi! Vi fick också tips om en potatis och kaviar låda som faktiskt är nästan lika god som janssons frestelse...(tror hon att vi är imbecilla?), och att det kan räcka med två skivor västerbottenost på en liten bit bröd, för att i alla fall känna smaken. Öl och vin innehåller så mycket points att någon fylla inte är tal om....om man inte kan tänka sej att dricka ren sprit....3 cl sprit är 1 point! Lotta och jag pustade ut och kom fram till att vi kan äta ett helt kilo kräftor och dricka sprit för resten av vårt dagliga points tal! Kräftskivan är räddad.
Efter en hel timmes föreläsning och käcka tips, vägning och en hel del skratt lämnade vi lokalen.
Det första som kom över våra läppar var "MAT"! Vi måste äta! Allt detta prat om vin, öl, sprit, ost, bröd, paj......så vi ringde Gabbi och frågade om hon ville äta en sista måltid med oss.
Sen gick vi alla tre till en härlig italienare, beställde in en varsin rejäl bit oxfile, tjock smakrik rödvinssås, knapriga klyftpotatisar och flera glas rödvin. Vad allt detta blir i points är vi inte en dugg intresserade av att veta. Vi bestämde oss för att börja nästa dag. Någon måtta får det ju lov att vara.

Nu är kylskåpet fyllt av keso, morötter, tonfisk, minimjölk, knäckebröd, kyckling och tomater. Jag har dessutom varit och tränat och blev påmind om att välbefinnandet efter ett hårt träningspass faktiskt är bland de bästa som finns. Så nu sitter jag här. Har lagat en god tonfisksås med pasta till och nogsamt skrivit upp mina points. Mitt mål är att jag ska hålla på i tre månader. Sen ska jag belöna mej med en ny tatuering. Eller ja, det ska vara en tatuering som döljer en annan tatuering. En gammal påminnelse om hur korkad man kunde vara som artonåring. Nu ska jag renovera mej själv. Det ska bli höstens tema. Renovering. Lägenheten och jag. Fan vad snygga vi ska bli.
Hångelmannen har jag gjort slut med förresten. Han hade inget att säga om det heller. Han kunde kyssas. Det var det. Det var allt.
Over and out.

....idag blir det sandhamn.....

...Lottar ringer kl. 7.58 och kvittrar....i min dröm var jag precis på väg att gifta mej i en orange klänning och träskor...och var en timme försenad.....så jag kanske ska tacka Lotta för att fick mej att vakna till verkligheten där bröllop inte finns med på dagens schema. Sannolikt inte veckans eller ens årets heller för den delen.
Lotta som alltid sover till lunch och behöver minst två timmar på sej för att starta upp dagen...hon tycker att vi ska skynda oss så att vi hinner med 9.30 båten ut till Sandhanm. Det är tydligen blå himmel därute. Så nu har jag snabbpackat och ska sticka iväg......
Over and out.

...tisdag 13.13.....

...gud vad det är underbart att sova till ljudet av regn!
Vi åkte ju såklart inte ut till sandhamn. Det formligen vräkte ju ner och piskade allt i dess väg.

Jag gick på bio istället. Barnhemmet. En spansk skräckis. Och jäklar vad bra den var! Den rörde sej någonstans mellan det verkliga livet och det mörka som vi inte vill kännas vid men som finns där. Riktigt bra skådespelare och välskriven historia. Jag var inte själv på bio. Jag var med en man som jag har svårt att förklara vad jag känner för. Eller ja, ett enkelt sätt är att besrkiva det som attraktion men det är något mer. Jag har sällan varit med om en man som kysser med en sådan närvaro och känsla, som om kyssen är något bräckligt som måste få ta tid och långsamt utforskas. Det finns ingen brådska i den, inget uppfordrande eller förväntansfullt. Bara en total njutning som efter ett tag snuddar vid kanten där njutning övergår i ett lätt lidanade...som om man vill att njutningen måste få ett slut. ´
Det fantastiska, eller absurda, är att med den här mannen har jag ingen dialog. Vi samtalar i korta meningar. Inget intellektuellt bollande, inga nyanserade svar ett reflektioner. Ingen kvickhet eller snärtiga repliker. Bara stillhet, tystnad och fysisk närvaro.
Jag bollade detta med min frisör igår. Min kloka, vackra frisör Angelica. Hon är en kvinna som vet att leva och kan sortera bland saker av vikt och nonsens. Hon säger saker som förvånar. Ibland lite "grabbiga" svar. Jag förklarade mitt dilemma...."men vi pratar ju inte med varandra"...varpå Angelica säger...."men måste ni prata så mycket då?"..."njut bara"..."tänk inte så mycket. Hon kan konsten att njuta...som t ex att en drink smakar lika gott i hällregn (kanske godare) och en kyss, i vilken form den än kommer, ska man låta sej svepas med av. För nu är nu. Imorgon vet vi inte vad livet har att komma med. Det enda man kan vara säker på är att det sällan eller aldrig blir som man har tänkt sej.
Over and out.

...måndag första dagen på jobbet efter semestern...

...det är nästintill omöjligt att gå till jobbet och jobba första dagen efter semestern.....så jag gjorde helt enkelt inte så mycket. Kollade mailen, hejade på de få som fanns på plats och städade på mitt rum. Bara två veckor kvar på mitt gamla jobb. Det liksom kändes lite när jag jag hälsade på en del kollegor idag. Det blir ett annat hej till någon som kommer tillbaka...men är på väg bort. Jag är inte inräknad längre. Vilket är ok. Det är mycket i livet som man måste lära sej att inte ta personligt. Ofta tar vi faktiskt helt fel saker personligt och förbiser annat som vi borde stanna upp inför.

Jag sov dåligt inatt. Vaknade vid fem och kunde inte somna om...och det är så överdjävligt att vakna vid den tiden. Det är som om hela ens sinne är fördunklat den timmen. Jag tänker aldrig så destruktiva tankar som då. Tänker på allt jag inte gör men borde, saker jag har gjort som jag skulle vilja ändra på, saker som jag tror kommer gå dåligt framöver. Eftersom detta fenomen inte är någon nyhet för mej så har jag genom åren hittat sätt att ta mej igenom det. Ett är att inte ligga kvar för länge. Upp, ta en kopp the, läsa, skriva men framförallt sätta tankestopp för mej själv. Påminna mej själv om att jag vet att det är jag själv som spelar mej ett spratt nu. Att jag inte kommer att tänka såhär när jag vaknar. Ofta fungerar det. Ibland inte.
Inatt låg jag och tänkte på mamma. Vad jag har fått av henne. Vem hon har bidragit till att göra mej till. Det finns saker jag stör mej på...såklart....vet att Vendela redan nu har saker som hon tycker att jag suger på.....men min mamma t ex...hon vet allt och har i princip alltid rätt. Tycker hon. Det är rätt kul när man pratar om något och märker att hon egentligen inte vet....då får hon det att framstå som om hon gör det ändå....skratt....det kan jag märka hos mej själv också...lider av någon sorts upplysningsplikt och prestationsångest kring att alltid kunna svara, veta allt! Jag jobbar med det. Jobbar med att säga, "det vet jag inte", eller, "det visste jag inte", eller, "så kanske det kan vara"....speciellt jobbigt var det här tvånget i början av min yrkesbana som psykolog. Att alltid kunna svara på allt. Det trodde jag att jag skulle kunna göra! Herregud vilken hybris...och herregud vilken odräglig människa...:)...sen kom jag fram till att de människor jag möter inte mår bra med sej själva. Enkelt uttryckt, inte tror sej vara värda att älskas, vara tillräckliga, betydelsefulla, meningsfulla, härliga, sköna. Om du som patient träffar mej, superpsykologen, experten, den ofelbare, som har svar på allt...så kan det upplevas som rätt skitjobbigt skulle jag tro. Om jag däremot är mänsklig då tillåter jag de jag möter att också vara det. Egentligen är det så enkelt. Trots det möter jag inte många som vet att dom duger som dom är. De flesta faktiskt.
Mamma ja.....jo....jag vet vad jag har fått av henne. Hon är mänsklig. Hon är rättfram. Hon kan inta ett rum, en fest. Man lägger märke till henne. Inte bara för att hon är vacker. Hon är självklar på något sätt. Hon vågar göra bort sej och får andra att våga slappna av. Hon tar udden av det stela och skitnödiga på tillställningar. Hon kan vara skitrolig.
Det har jag av henne. Jag vet att jag syns också.
Sen finns det ingenting som jag känner till som min mamma inte skulle klara av. Hon kan faktiskt allt. Hon klipper hår, syr, lagar mat, målar huset, lägger golv, tapetserar, bär, sliter, gräver, hugger, bakar, lagar punka, kör motorcykel.....jag har inte ärvt något av det. Jag betalar hellre andra för att göra de där sakerna åt mej. Och åka bakpå är rätt trevligt.

Några rader till dej Mickis. Du och Sonny återkommer i mina tankar hela tiden. Den mardröm ni går igenom är nästan för mörk för att orka närma sej ens i tanken. Sådär så att tanken är för jobbig att tänka hela vägen ut, om det vore jag, Vendela. Den suger in en i det där mörka som är för avgrundsdjupt för att stå ut med.
Det kommer att ordna sej. Om det är någon som kan klara av det här så är det du.

Lagom till att himlen börjar mörkna så ska vi nu ta oss ut till Sandhamn. Kulingvarning. Regn. Kallt. Men som min frisör sa till mej idag. Drinkarna är lika goda för det.
Over and out.

....hemma efter veckor av flackande....

....hemma igen efter Gotland, Mallorca, Turkiet, segling i skärgården......och nu sitter jag här med en kopp rykande hett the (lät det koka för mycket, det blir faktiskt godare the om man plockar vattnet precis innan kokpunkten...). Jag har så mycket att skriva, om alla möten denna sommar, alla resmål, fadäser, gapskratt, oro, relationer, män, missförstånd att jag faktiskt inte kan börja. Känns som om det är en sådan massa av upplevelser...som kanske också ligger för nära i tiden för att jag ska orka sätta ord på dom....även om det är bra grejjer....ja, gud vad jag svamlar nu...i alla fall. Jag bara börjar någonstans så får vi se vart jag hamnar....

Sommaren började med några dagar i Skutskär för att hälsa på Camilla och hennes nyfödda dotter Felippa. Vi fick några dagar fyllda av en massa ungar, sådär många så att det alltid är någons unge man tröstar, torkar i arslet, tvättar av, pratar med, lyfter, häller upp åt, torka tårar upp efter, lagar mat åt, konfliktlöser, avleder...och såklart varje barnuppfostrares självklara redskap, mutar och hotar. Det blir alltid några ganska intensiva dagar som oftast lämnar Gabbi och mej med en känsla av att ha haft väldigt trevligt och "gett" våra cityungar en riktig barfota på landet upplevelse.....men också med en förnyad övertygelse i vår kärlek till livet inne i stan, och det fantastiskt enkla i att bara ha ett barn...och en ganska modest ambitionsnivå vad gäller matlagning, bakning, lekar och utflykter. Vi är rätt lata av oss, Gaabbi och jag. Och det är bara en av de saker jag älskar med Gabbi. Vi kan vara lata tillsammans utan att vi är dåliga för det, för när man är åtminstonde två som latar sej då njuter man.....:)

Efter tre dagar i Skutskär vände vi hem igen.

Snabbfirade min pappa som skulle fylla 60 år en vecka senare och packa inför Gotland.

Pappa. Min fina lite svårplacerade pappa. Han är en sådan där människa som inte tar så mycket plats, inte skyltar med vad han tycker eller tänker så att man oftast inte vet vad han just tycker och tänker vilket ibland kan göra att jag undrar just det. Har ofta försökt att fatta vem han är och vart han kommer ifrån, ja alltså inte från vilken planet, utan från vilket sammahang, vilket livshistoria, vad har präglat honom, vilka har gjort intryck? Och så säger han något som fortfarande kan få mej att förvånas, precis när jag tror att jag vet vem han är.

Jag älskar hans skratt. Han skrattar sådär så att hela kroppen hoppar. Om man inte har sett det förr kan man tro att han sätter i halsen, tills man ser hans ögon och förstår. Grattis pappa, igen. Jag har fått mycket fint av dej. Ditt icke dömande sätt, din humor, din hjälpsamhet, ditt mod och din upptäckarlust....och din förkärlek till shopping...skratt....

Gotland. Vi, järngänget. Jag med Vendela, Gabbi med Thea, Fredrik med Molly. Singelföräldrarna. Kan inte nog säga vad ni betyder för mej. Att ni finns och att vi delar våra liv tillsammans. Vi har det så himla bra när det är vi tre. Vi har hittat en gemensam rytm liksom. Vi löser problem lätt, våra ungar funkar utmärkt tillsammans, vi är livsnjutare alla tre, temat lathet återkommer även i denna triad...vin, mat...vi gillar att unna oss.

Vi bodde hos min kompis Matte. Hyrde hans lägenhet som ligger 100 meter från muren vid östercentrum. Där bor man sådär helt perfekt, nära till allt men ändå ett eget hus med trädgård och jättestort kök. Våra dagar bestod av en lång frukost efter det att vi hade vaknat sådär vid nio halvtio tiden. Vi tre vuxna satt ofta kvar länge, drack flera koppar kaffe och pratade. Ungarna lekte, veckas pryl var Nintendo DS. Ingen av oss föräldar vågar nog säga hur länge vi lät våra ungar leka med deras DS. Kan vi lova varandra det, Gabbi? Fredrik?...tack...skratt...
Vid lunch tid gick vi ut på stan...men vi hann inte långt. Café boheme mittemot leksaksaffären blev vårt dagliga första stopp. Där satte vi oss på uteserveringen med en varsin latte medans ungarna var inne i leksaksaffären och fick klämma på prylar. Vi sysselsatte oss med den mycket vuxna och roliga leken "du måste välja en som du ska ha sex med innan din latte är uppdrucken"...det var inte lätt....skratt....om man hade missat sin limit så fick de andra välja ut en. Vissa dagar var vi grymma mot varandra. Kvällarna åt vi god mat och drack vin. Så tillbringade ví en hel vecka. Inga utflykter, inga museum, inga tornerspel, ingen hästridning, inga raukar.....bara vila, mat, vin, promenader, sömn, shopping....ok då...en dag var vi med barnen på vattenlandet i Kneippbyn. Vi är ju faktiskt bra föräldrar, också.

Efter en vecka på Gotland var det bara för mej och Gabbi att lämna våra döttrar till deras pappor, tvätta och packa för nästa resa. Nu var det dags att sticka till Mallis. Jag, Gabbi, Lotta, Mickis, Anna, Morie, Anna och Åsa. Vilket gäng. En pastor, tre psykologer, en läkare, en kreditcontroller, en grafisk formgivare och en teamleader på DN. Vissa av oss känner varandra väl. Andra inte. Jag kan säga så mycket som att resan redan nu går under arbetsnamnet "sällskapsresan åtta"....herregud vilka historier vi har därifrån. Vi har skrattat så att vi har kissat på oss. Men det får bli nästa historia. Nu ska jag natta Vendela och titta på henne när hon sover, suga i mej riktigt ordentligt av hennes väsen och hennes doft för sen ska hon vara hos sin pappa i två veckor. Min underbara, fantastiska flicka.
Over and out.

...söndag 14.31....

...vad trevlig det är att ha blivit påmind om att det är folk som läser detta. Som har undrat eftersom det var ett tag sedan jag skrev... att dom ville att jag skulle fortsätta. Tack för det mamma, pappa och brorsan! Tänk vad viktigt det är att få höra att det man gör spelar roll, att det inte bara är något som sägs rakt i intet och försvinner innan det ens har landat. Som en såpbubbla. *Poff!

Vi var hos farfar och fikade idag. Farfar som fyller 93 år i år. Han undrade över det här med att blogga. Vad är det? Ja, det kan man fråga sej. Jag sa att det är som att ha en dagbok på nätet, en publik sådan, att läsas av alla som känner till den och är intresserade. Hans självklara replik var" men vem är intresserad av att läsa sånt?"...och jag log inom mej. Det han säger är faktiskt värt att tänka på och det går att både hålla med och inte. Min farfar företräder en generation där man inte ska förhäva sej, inte tro att man är något, inte bli för privat. När han berättar historier så är det riktig historia, där han med en enorm bildning och minne kan berätta om krig, kungar, författare, konst, dagens ränteläge, fonder och kommentera den politska debatten. Han är fantastisk. Å det skulle aldrig falla honom in att prata om sej själv. Hur han mår, vad han tänker, vad han känner....och skulle han råka kommentera sin tillvaro (som ju såklart är fylld av mycket ensamhet och en tydlig känsla av livet för honom är något som redan har hänt) så är han snabb med att säga "men man ska inte klaga". Problemet är ju inte att farfar klagar, eller att folk klagar för den delen, problemet är att det är en jäkla massa folk som klagar som inte borde klaga, och de som faktiskt har skäl till det, som min farfar, dom håller käft, tiger.
Eller att de som har något att säga tystnar, och låter de ta plats som bara fyller ut tomrummet med innehållslöst bullshit.

En sak som jag stör mej på överlag är generaliseringar. När man påstår något som man anser vara gällande för oss alla. Har ni tänkt på att det nästan alltid finns en negativ botten i sådana....en viss missunnsamhet, en viss "vad var det jag sa?"...man ska inte klaga.....man ska vara tacksam.....den som gapar efter mycket....lätt vunnet lätt förgånget....liten tuva välter ofta stort lass.....och visst kan ni se någon särskild person i er omgivning som säger dessa saker. Oftast INTE de som strålar mest av lycka och harmoni. Oftast INTE de som verkligen är tacksamma och nöjda. Oftast INTE de som på riktigt har ett stort hjärta. Vad nu det är.

Vi är många som borde fundera över vad vi egentligen säger. Eller inte säger. Apropå gamla ordspråk så finns det ju ett som säger "att tala är silver, att tiga är guld". Återigen en truism som man kan hålla med om....men som behöver nyanseras. Jag tror inte att det är den distinktionen som är den viktigaste. Problemet är att vi talar när vi borde vara tysta och tystnar när vi borde tala. Vi babblar och blir diffusa när vi borde tala med klarhet och precision och vi kan vara oresonligt skarpa i våra iakttagelser när vi borde se det dolda. Och vi tystnar ofta helt när ett ord skulle kunna göra hela skillnaden.
Jag undrar vad min farfar skulle säga om han läste det här?
Over and out.

..måndag 8.12....

....vaknade med en känsla av ensamhet. Det tog emot och kändes trögt...som om jag hade drömt något som var behagligt som ville hålla mej kvar och där verkligheten blir för skarp. Nästan vass...sådär att det känns som om man kan skära sej på kanten. Ibland gör det ont att vakna. Jag kom på varför jag vaknade....att jag har vaknat till samma ljud de senaste veckan, nämligen det jag nu har förstått är mina grannars väckarklocka som dom låter tjuta så att det hörs upp till mej. I mina drömmar har det varit bilar som tjuter och barn som skriker. Nu vet jag. Jag hämnas med att spela musik. Högt. Tidigt. På helgerna.

Min helg har varit fylld av vänner, vin, mat och skratt. En sådan där helg där dagarna går in i varandra och man vill bara att festen ska fortsätta. Vi har varit ute och åkt båt med Fredrik, druckit somriga drinkar, handlat hämtmat som vi delade tillsammans med vin flaskorna som fyllde bordet. Och vi har skrattat. Och dansat. I timmar. Tills vi var svettiga och fötterna gjorde ont. Gud vad det är härligt.
Och jag dansade med en man som jag skulle vilja dansa med igen. Mycket. Länge.
Det var ett sådant där möte som långsamt fylls med en laddning som tillslut är så stark att den lever sitt eget liv. Inte längre något man styr över. Jag kunde inte låta bli att ta på honom, dra in hans doft. Svett, cigarill och en doft som bara är hans.
När sista låten spelades, en långsam som låter oss vara nära, håller jag nästan andan. Det är så härligt att det nästan gör ont. Jag försöker att suga i mej av varje sekund för att kunna bevara. Hur det känns att följa hans rygg med min hand, hur hans haka river, hur han doftar på sin fuktiga hals, och hur hans händer känns. och hur vi står nära, så nära som det bara är möjligt. Och jag vet att det snart är slut...och att vi antagligen inte kommer att dansa såhär igen. Han har flickvän. Jag vet det. Han vet det. Och jag vet att han är den typen av man som har bestämt sej. Han har valt. Han skulle inte svika. Lämna. Dom har börjat bygga ett liv tillsammans.
När vi skiljs åt blir allt fel, snabbt, fumligt, kort. Inget hinner bli sagt. Det syns att vi inte vill för vi orkar knappt titta på varandra.
När jag vaknade igår så var det det första som fyllde mej. Mötet vi hade. Det blir till en tom tyngd över bröstet. Jag känner mej ledsen. FAN! Börjar formulera ett mail i mitt huvud. Tänker att jag måste säga något till honom. Att jag vill säga att jag kände något, det där som inte händer så ofta. Sen tänker jag att jag bara ska låta det vara ett ögonblick, ett tillfälle. Som det inte är meningen att jag ska göra något av. Låta det passera. Släppa taget om det.
Tillslut kommer jag fram till att jag vill leva livet genom att vara modig, och hellre säga det jag kände än att alltid undra. Jag vet hur sällsynt det är att känna något tillsammans med en annan människa. Ett möte som stannar kvar. I tanken och i huden. Så jag skriver. Jag tvekar någon sekund innan jag trycker på sänd. Vet att jag fortfarande kan behålla det här mötet i mitt eget huvud. Låta det passera. Släppa taget. Jag skickar hastigt iväg det. Släpper taget om mina ord. Skickar iväg dom rätt in i hans verklighet. Och sedan dess har det varit tyst. Men jag ångrar mej inte. För det är sant, det att man ångrar det man inte gjorde.
Over and out.

...tisdag 9.30....

...så...nu har jag sagt upp mej...det kändes lite konstigt...ni vet den där känslan av att något stort händer i ens eget liv men resten av världen vet inte om det, dom fortsätter att gå på muggen och dricka kaffe som om inget har hänt....:)'
Men det kändes skönt. En punkt. Men bara en punkt för ett kapitel, nu börjar nästa!
Apropå punkter, och kapitel. Min älskade pappa tipsade mej om att jag borde söka till expressens tävling att få bli sommarkrönikör! Herregud vad kul!
Här kommer det bidrag jag har skickat in, som ni nu blir först med att läsa....skratt...och mest sannolikt de enda.

En krönika är en betraktelse. En historia. Och som alla historier så kan den berättas på många sätt. Man brukar säga att vi alla har en roman i oss, en historia, eller flera. Det här är något jag ofta tänker på. Att vi går omkring och lever mitt i vår egen, historia alltså. I mitt jobb så kommer jag i kontakt med människor hela dagarna och undrar just det. Hur ser den här människans berättelse ut? Berättelsen om hennes liv. Hur berättar hon den? Är det en historia om skeenden som ligger utanför henne där hon är karaktären i boken som utsätts, råkar, ramlar, snubblar, faller, och innehåller den då även kapitel där hon reser sej, eller där någon tar emot och dämpar hennes fall?
Jag glömmer aldrig en dag på mitt arbete där jag och några kollegor sitter och ägnar oss åt att producera en annan människas historia, det vill säga, vi tolkar den, fyller i de detaljer vi är övertygade finns där även om vi inte har sett dem. Vi pratar om en mamma som har varit gift fyra gånger. Hon har barn med var och en av dessa män. Alla män har varit från Marocko. Och det är såklart problem med flera av hennes barn i skolan, såklart. Jag och mina kollegor har som sagt bilden klar för oss, bilden av vem denna kvinna är. Hur naiv hon är, ansvarslös, obildad och impulsiv. Vi har nog till och med klart för oss hur det ser ut där hon bor, vad hon handlar, om hon lagar mat eller ej (vi röstade på Mc Donalds mamma), vilka hennes vänner är och hur hon mår, på riktigt, hur hennes självbild ser ut. Ni förstår, vi hade storyn klar för oss, och hade kunnat skriva ett lämpligt slut också för den delen. Då säger vår handledare (som ska försöka med konststycket att tillföra oss professionella något vi inte redan trodde att vi visste), ”tänk, det här kanske är en kvinna som verkligen tror på kärleken, som orkar våga en gång till, och en gång till. Hon orkar övervinna tvivel, avvisande och misslyckanden och andras goda råd. Hon vågar fortsätta att låta sej drabbas, hur korkat hon än vet att det är, med vissheten om hur det kanske kommer att sluta, eller inte…”. Allt detta säger vår handledare utan att vara hård eller dömande, utan med en undrande min, som om hon satt och tänkte.
Vi tystnade och jag vet i alla fall vad som hände i mej. Hur jag rodnade av någon självgod skam som skavde av obehag som inte alls kändes professionell, smart, upplyst.
Så, hur skriver jag min egen berättelse och hur väljer jag att berätta den för andra? Händer saker i mitt liv av en slump eller för att jag förtjänar dom? Räknar jag med mej själv som en kraft i min egen historia eller tillskriver jag min egen karaktär misslyckanden och hinder? Skriver jag min egen historia eller lämnar jag ifrån mej pennan?
På vilket sätt är jag med och skriver andras historia? Vart går min gräns för vad jag tillåter eller förkastar? Får hjältar, naivt drömmande, längtan, ödet och det osannolika vara med?
Så, blir det en vanlig dag på jobbet idag där allt är som det brukar, förutsägbart för att jag har bestämt det, eller, eller, kan min berättelse ta en helt annan vändning? Kan det hända något oväntat idag för att jag vill det? Eller är allas våra historier skrivna, av oss själva och av alla runtomkring oss? Har du i sådana fall den rollen du ville ha? Har du valt dina medspelare? Vad heter filmen? Vad handlar den om? Hur slutar den? Och sist men inte minst, vad hör du för filmmusik i huvudet just nu? Jag hör amerikansk pampig segerviss storartad och smäktande, hela vägen när jag halvspringer ut till fyrans buss som tar mej till jobbet.
The End.
Eller over and out.