....har upptäckt att jag inte är bra på det här med relationer....

...trots att man av min yrkestitel skulle kunna önska lite mer av självbehärskning och insikt från min sida....men icke....jag känner mej primitiv och djurisk. Känslorna befinner sej nere på grottnivå och pendlar mellan att vilja sluka till ren och skär skräck. I stunder känner jag mej helt fysiskt utmattad av lycka och kroppen vill liksom kliva in i och uppslukas av närheten. Vill tränga in bortanför huden, suga in närheten med varje nervtråd, behålla den, lagra den, stanna kvar i den...och det gör nästan plågsamt ljuvligt ont.
Andra stunder drabbas jag av djupt tvivel och får starka flyktkänningar. Vill dra mej undan, gömma mej, förneka, blunda, sova. Kan man någonsin veta vad en annan människa tänker och känner? På riktigt.
Jag vet inte om jag är rubbad av mitt jobb eller bara allmänt störd ändå men min vetskap om hur ofta människor inte är uppriktiga mot varken sej själva eller sin omgivning fyller mej med tvivel kring vad det är som händer mellan oss nu. Är det på riktigt? Kan man veta det nu? Vad finns det för tankar där allra innerst inne....de där tankarna som vi vet att vi nästan aldrig delar med någon annan...
Jag är dålig på att stå ut med väntan. Jag är dålig på att låta saker ske. Jag agerar istället. Och jag är nog ibland för snabb för mitt eget bästa. Ofta i försvar och ren rädsla. Om jag agerar så har jag liksom gjort något och inte låtit saker och ting bara ske. Men.....då får man inte heller veta vad som skulle ske om man inte själv tog över rodret. Jag har svårt att hitta balansen där....kan pendla mellan att vilja säga allt, inte hålla tillbaka alls, skrika ut vad jag känner och tänker.....för att i nästa stund vilja dra mej undan, inte svara i telefonen, göra mej otillgänglig....
Det känns som om mina nerver ligger utanpå min kropp nu. Mitt primitiva försvar har tagit över och har slagit in på en överfunktion som inte alls är konstruktiv. Minsta ord, suck, tystnad lämnar oceaner av utrymme för tolkning och fantasi som en gasell på savannen som vittrar efter fara, ständigt beredd, på vakt, startklar att lägga benen på ryggen och fly.
Japp.....så skruvad är jag.
Har precis köpt boken "Hemligheten" av Dan Josefsson och Egil Linge. Dom skriver om hur man kan gå från ögonkast till varaktig relation och om hur vi alla är mer eller mindre skruvade vad gäller relationer på ett eller annat sätt. Kort sammanfattat kan man säga att vi alla är präglade av hur våra primära relationer har sett ut. Med andra ord den till våra föräldrar. Hur den "anknytningen" med ett psykologiskt ord, har sett ut. Hur ens första möte med relationer här i världen har sett ut från det att vi kom ut till den. Hur vi har setts, tagits i, lyssnats på, avvisats, prioriterats, talats till, närmats, lämnats, bekräftats....ja det finns en oändligt massa subtila signaler som har skapat något sorts schema eller repertoar i oss. Ett sätt att relatera till andra och att relatera till relationer. Tydligen kan vi sedan dela in oss i två kategorier (fast nu ska man ju aldrig läsa en bok så slaviskt men för att göra en poäng så måste man göra förenklingar när man teoretiserar)....den ena kategorien kan känna igen sej i att lida av en "ambivalent anknytning" och den andra en "distanserad". Jag återkommer till vilken jag lider av när jag har läst.....men jag har mina misstankar....
Jag hoppas att den kan göra mej lite mindre rädd.
Så att jag inte misslyckas på grund av rädsla. Inte fortsätter att leva ensam för att jag inte vågade. Utan för att jag väljer det.
Har läst en sådan klok "line" någon gång.....den löd något i stil med att man ska leva sitt liv och fatta beslut utifrån kärlek och inte av rädsla. Så klokt och så enkelt.....det är bara det att rädsla är så oändligt mycket mer primitiv känsla som slår undan benen på kärlek...för det är inte kärlek som får gasellen att klara sej. Det är goda instinkter och ruggigt snabba ben.
Over and out.