Äntligen fredag!

Igår var en skitjobbig dag. Fy fan vad jag led under ett par timmar. Det kändes som om jag hade kastat mej ut och bara lät mej falla....och väntade på att fallskärmen skulle fälla ut....och det dröjde olidligt länge. Istället för att följa min "jag drar täcket över huvudet och bara håller andan tills det har gått över", så bestämde jag mej för att gå rakt in i känslan och vara i den. Stanna i den. Prata om den. Troll försvinner, eller blir i alla fall mindre, när man tar fram dem i ljuset.

Så...jag gjorde just det. Gick rätt in. Ringde upp. Bad honom komma över. Pratade om vad jag känner. Uppriktigt, sant, här och nu, utan att förminska eller förvränga. Jag fick mod från oväntat håll. Tack Nils! ....och det fyllde mej med kraft...jag vågade och istället för att känna att jag la mej framför honom som en blöt filt på en vältrampad matta så kände jag hur jag sträckte på mej. Jag kände hur jag satt förankrad, stilla, lugn, hittade ord...som jag faktiskt menade..och att jag var fullständigt klar över att vad jag än får höra nu så klarar jag det. Det finns inget jag inte klarar av. Jag går genom livet och vågar. Det måste sluta bra. Och det gjorde det.
Ja...inte så tillvida att jag fick någon större klarhet....men på något sätt så kändes det mycket klarare ändå...jag kände mej klarare i huvudet, fick liksom tillgång till att tänka och känna igen, utan att vara stel av förlamande rädsla.
Jag kunde lyssna inåt och få fatt i vad jag känner. Det är så lätt att bli fångad av sina rädslor som bara ökar förvirringen och ovissheten. Och i det tappar man ofta bort frågorna som "vad känner jag egentligen", "hur får han mej att känna?", "får han mej att må bra, känna mej efterlängtad, viktig, lyssnad på, bekräftad?", "vad vill jag egentligen, på riktigt?". Vill jag "vinna" eller vill jag bli lycklig. Jag vet att jag triggas av ovisshet och män som lite oåtkomliga...som är lite svårara att "vinna"...som kan så ett frö av tvivel i mej. Då är jag fast. I det avseendet är jag inte ett dugg unik utan funkar precis som alla mina andra dysfunktionella vänner...skratt....
Men....i alla fall...idag känner jag mej lugn och liksom trygg i mej själv. Att vad som än sker så är det ok. Jag överlever. Och jag inte bara överlever. Jag LEVER!