Måndag eftermiddag...det börjar mörkna....

...det är slut. Bara sådär. Rätt brutalt, snabbt, skoningslöst, chockartat. Slut. Vi skulle ha träffats i lördags kväll. Det sista jag hörde från honom var att han såg fram emot det. Att han längtade. Sen ringde han på lördagen och ställde in. Och jag blev alldeles tom....den där känslan som drabbar en när något stort händer i en själv men världen omkring fortsätter obemärkt med sin aktivitet...folk drack sina lattar omkring mej (jag satt på ett fiket på Miro kids där Vendela går på sång och dansskola)...pappor surfade på nätet, mammor snackade och bläddrade i tidningar, ungar tjatade om chokladbollar och låten "showbuisness" tonade ur högtalarna i danslokalen....och där stod jag med luren i handen och fick höra att han inte ville ses mer. Att det var något som saknades. Och jag fattade ingenting. Kunde inte förstå. Inte efter allt han hade sagt. Allt jag trodde att vi båda hade känt. Var det bara jag?

För att stå ut med dagen så slog jag på min trumma och samlade vänner omkring mej. Vad fantastiskt underbart det är att ha vänner. Och vad det hjälper. Vendela och jag blev hembjudna till Fredrik som öppnar upp sin famn, sitt barskåp och kyl. Gin tonic, oxfile, potatisgratäng, kram, godis, prat, sällskap, skratt, distans, värme, kärlek. George var där och bidrog med komplimanger och uppmuntran. Sen kom Lotta över och kvällen blev fullkomlig. Mer vin, prat, skratt och värme. Vendela hade det bra med Molly. Dom spelade spel, såg på film, åt godis och bara hängde. Sen sov vi över. Djupt och tungt och länge. Det var balsam för själen. Tack Fredrik.

Idag känner jag mej bättre. Livet går vidare. Faktiskt. Och jag kan ju inbilla mej saker i stil med att "det var honom det var fel på", "bättre nu än senare", "jag hade nog tröttnat ändå".....och mota bort det där stinget som gör ont och svider till. Det där avvisandet som har en förmåga att leta sej in och rota sej till att bli till en sanning som man tror bekräftar att det kanske är så att man inte riktigt går att älska. Men jag vet att det inte stämmer. Jag är älskad. Av många.
Jag fick frågan om det är värt det. Att bli förälskad...även när utgången blir som denna. JA! Alla gånger. Utan tvekan! Hellre känna något än inget. Det är att leva. Även om det gör ont ibland.