...torsdag den 11/12....18.56....

...det gör inte lika ont längre. Jag har slutat att frysa till när mobilen surrar.....i en förhoppning om att det ska vara han som ringer för att säga att han har varit galen, har ångrat sej, att han bara var rädd, knäpp......eller vad som helst. Men nej....inget. Tystnad. Vad konstigt det är att man kan gå från en så stark känsla och upplevelse till......inget.
Men det gör inte lika ont längre. Nu kan jag till och med orka snudda vid vårt möte och för en kort stund spela upp det för mej själv utan att det vrider sej i själen. Tid helar. Och kärlek. Vänner. Familj. Livet självt faktiskt...genom att bara fortsätta sin obevekliga gång framåt. Och jag kommer på mej själv med att gå vidare.

Vendela har en skrivuppgift i skolan varje vecka. Dom får ett tema, en fråga, en början...och så ska dom skriva minst fem rader om det. Häromveckan så fick dom i uppgift att skriva om längtan. Hur känns det att längta? Vad längtar dom efter? Hur kan man göra för att stå ut med sin längtan?
Vendela skrev: "När jag är hos min mamma då längtar jag efter min pappa och samma sak när jag är hos pappa. Jag önskar att min mamma och min pappa bor tillsammans för då skulle jag inte längta efter någon. Men min pappa är ju gift med en tjej som heter Mona min bonusmamma.
Men men mamma har varit ihop med en kille som hette Patrik. Men han gjorde slut. Men min mamma var jätte kär i honom så hon blev jätte ledsen. Jag brukar längta efter min mamma när jag är hemma hos någon eller sover över hos någon, och det är samma sak hos pappa".

Jag tyckte det var så fint, klokt och enkelt skrivet. Barn har ett så schysst sätt att betrakta världen på. De beskriver ofta hur det är utan att värdera det. Dom konstaterar mer och i det så finns det ett accepterande som jag ibland kan avundas. Visst....till viss del så beror det på att dom fortfarande inte har utvecklat sin reflekterande, analyserande, abstraherande förmåga...vilket vi kan....men som vi också kan använda för att "fucka up" det mesta vi är med om genom att tolka, värdera, ladda och väga orden. Jag märker det ofta inom ramen för mitt jobb. Att barn är riktigt bra på att hantera livet....och att det oftast är föräldrarna som "övertänker" och "överagerar". Ofta räcker det med att orka sätta sej ner och sitta kvar tills det känns ok igen.

Som med Patrik. Jag kan välja att "övertänka" hela upplevelsen. Vända och vrida och undra. Älta, backa tillbaka. Eller jag kan sätta mej ner och vara ledsen och stanna kvar i det tills det känns ok igen.

Det känns ok igen.