..måndag 8.12....

....vaknade med en känsla av ensamhet. Det tog emot och kändes trögt...som om jag hade drömt något som var behagligt som ville hålla mej kvar och där verkligheten blir för skarp. Nästan vass...sådär att det känns som om man kan skära sej på kanten. Ibland gör det ont att vakna. Jag kom på varför jag vaknade....att jag har vaknat till samma ljud de senaste veckan, nämligen det jag nu har förstått är mina grannars väckarklocka som dom låter tjuta så att det hörs upp till mej. I mina drömmar har det varit bilar som tjuter och barn som skriker. Nu vet jag. Jag hämnas med att spela musik. Högt. Tidigt. På helgerna.

Min helg har varit fylld av vänner, vin, mat och skratt. En sådan där helg där dagarna går in i varandra och man vill bara att festen ska fortsätta. Vi har varit ute och åkt båt med Fredrik, druckit somriga drinkar, handlat hämtmat som vi delade tillsammans med vin flaskorna som fyllde bordet. Och vi har skrattat. Och dansat. I timmar. Tills vi var svettiga och fötterna gjorde ont. Gud vad det är härligt.
Och jag dansade med en man som jag skulle vilja dansa med igen. Mycket. Länge.
Det var ett sådant där möte som långsamt fylls med en laddning som tillslut är så stark att den lever sitt eget liv. Inte längre något man styr över. Jag kunde inte låta bli att ta på honom, dra in hans doft. Svett, cigarill och en doft som bara är hans.
När sista låten spelades, en långsam som låter oss vara nära, håller jag nästan andan. Det är så härligt att det nästan gör ont. Jag försöker att suga i mej av varje sekund för att kunna bevara. Hur det känns att följa hans rygg med min hand, hur hans haka river, hur han doftar på sin fuktiga hals, och hur hans händer känns. och hur vi står nära, så nära som det bara är möjligt. Och jag vet att det snart är slut...och att vi antagligen inte kommer att dansa såhär igen. Han har flickvän. Jag vet det. Han vet det. Och jag vet att han är den typen av man som har bestämt sej. Han har valt. Han skulle inte svika. Lämna. Dom har börjat bygga ett liv tillsammans.
När vi skiljs åt blir allt fel, snabbt, fumligt, kort. Inget hinner bli sagt. Det syns att vi inte vill för vi orkar knappt titta på varandra.
När jag vaknade igår så var det det första som fyllde mej. Mötet vi hade. Det blir till en tom tyngd över bröstet. Jag känner mej ledsen. FAN! Börjar formulera ett mail i mitt huvud. Tänker att jag måste säga något till honom. Att jag vill säga att jag kände något, det där som inte händer så ofta. Sen tänker jag att jag bara ska låta det vara ett ögonblick, ett tillfälle. Som det inte är meningen att jag ska göra något av. Låta det passera. Släppa taget om det.
Tillslut kommer jag fram till att jag vill leva livet genom att vara modig, och hellre säga det jag kände än att alltid undra. Jag vet hur sällsynt det är att känna något tillsammans med en annan människa. Ett möte som stannar kvar. I tanken och i huden. Så jag skriver. Jag tvekar någon sekund innan jag trycker på sänd. Vet att jag fortfarande kan behålla det här mötet i mitt eget huvud. Låta det passera. Släppa taget. Jag skickar hastigt iväg det. Släpper taget om mina ord. Skickar iväg dom rätt in i hans verklighet. Och sedan dess har det varit tyst. Men jag ångrar mej inte. För det är sant, det att man ångrar det man inte gjorde.
Over and out.