...tisdag 9.30....

...så...nu har jag sagt upp mej...det kändes lite konstigt...ni vet den där känslan av att något stort händer i ens eget liv men resten av världen vet inte om det, dom fortsätter att gå på muggen och dricka kaffe som om inget har hänt....:)'
Men det kändes skönt. En punkt. Men bara en punkt för ett kapitel, nu börjar nästa!
Apropå punkter, och kapitel. Min älskade pappa tipsade mej om att jag borde söka till expressens tävling att få bli sommarkrönikör! Herregud vad kul!
Här kommer det bidrag jag har skickat in, som ni nu blir först med att läsa....skratt...och mest sannolikt de enda.

En krönika är en betraktelse. En historia. Och som alla historier så kan den berättas på många sätt. Man brukar säga att vi alla har en roman i oss, en historia, eller flera. Det här är något jag ofta tänker på. Att vi går omkring och lever mitt i vår egen, historia alltså. I mitt jobb så kommer jag i kontakt med människor hela dagarna och undrar just det. Hur ser den här människans berättelse ut? Berättelsen om hennes liv. Hur berättar hon den? Är det en historia om skeenden som ligger utanför henne där hon är karaktären i boken som utsätts, råkar, ramlar, snubblar, faller, och innehåller den då även kapitel där hon reser sej, eller där någon tar emot och dämpar hennes fall?
Jag glömmer aldrig en dag på mitt arbete där jag och några kollegor sitter och ägnar oss åt att producera en annan människas historia, det vill säga, vi tolkar den, fyller i de detaljer vi är övertygade finns där även om vi inte har sett dem. Vi pratar om en mamma som har varit gift fyra gånger. Hon har barn med var och en av dessa män. Alla män har varit från Marocko. Och det är såklart problem med flera av hennes barn i skolan, såklart. Jag och mina kollegor har som sagt bilden klar för oss, bilden av vem denna kvinna är. Hur naiv hon är, ansvarslös, obildad och impulsiv. Vi har nog till och med klart för oss hur det ser ut där hon bor, vad hon handlar, om hon lagar mat eller ej (vi röstade på Mc Donalds mamma), vilka hennes vänner är och hur hon mår, på riktigt, hur hennes självbild ser ut. Ni förstår, vi hade storyn klar för oss, och hade kunnat skriva ett lämpligt slut också för den delen. Då säger vår handledare (som ska försöka med konststycket att tillföra oss professionella något vi inte redan trodde att vi visste), ”tänk, det här kanske är en kvinna som verkligen tror på kärleken, som orkar våga en gång till, och en gång till. Hon orkar övervinna tvivel, avvisande och misslyckanden och andras goda råd. Hon vågar fortsätta att låta sej drabbas, hur korkat hon än vet att det är, med vissheten om hur det kanske kommer att sluta, eller inte…”. Allt detta säger vår handledare utan att vara hård eller dömande, utan med en undrande min, som om hon satt och tänkte.
Vi tystnade och jag vet i alla fall vad som hände i mej. Hur jag rodnade av någon självgod skam som skavde av obehag som inte alls kändes professionell, smart, upplyst.
Så, hur skriver jag min egen berättelse och hur väljer jag att berätta den för andra? Händer saker i mitt liv av en slump eller för att jag förtjänar dom? Räknar jag med mej själv som en kraft i min egen historia eller tillskriver jag min egen karaktär misslyckanden och hinder? Skriver jag min egen historia eller lämnar jag ifrån mej pennan?
På vilket sätt är jag med och skriver andras historia? Vart går min gräns för vad jag tillåter eller förkastar? Får hjältar, naivt drömmande, längtan, ödet och det osannolika vara med?
Så, blir det en vanlig dag på jobbet idag där allt är som det brukar, förutsägbart för att jag har bestämt det, eller, eller, kan min berättelse ta en helt annan vändning? Kan det hända något oväntat idag för att jag vill det? Eller är allas våra historier skrivna, av oss själva och av alla runtomkring oss? Har du i sådana fall den rollen du ville ha? Har du valt dina medspelare? Vad heter filmen? Vad handlar den om? Hur slutar den? Och sist men inte minst, vad hör du för filmmusik i huvudet just nu? Jag hör amerikansk pampig segerviss storartad och smäktande, hela vägen när jag halvspringer ut till fyrans buss som tar mej till jobbet.
The End.
Eller over and out.