...torsdag kväll....sitter själv och trivs med det....

...ibland undrar jag om man kan bli för bekväm med sitt eget liv....eller vad menar jag egentligen...? Det var den första meningen som kom ut när jag satte mej ner för att skriva ikväll.
Jag har tillbringat hela veckan i mitt eget sällskap....ja förutom när jag har varit på jobbet såklart....men då är man ju rätt ensam också...i alla fall såhär i början på ett nytt jobb. Man har inte hunnit bli så bekväm med de som finns runtomkring en så det är bara vissa delar av ens jag som är med på dagen. Just nu är det den duktiga, nyfikna och engagerade Anna. Jag ställer mycket frågor och försöker att förstå mej på det nya sammanhang som jag är en del av. Vilken kraft det tar...alla nya relationer och strukturer som finns. Alla dessa människor som har sitt sätt att funka och tänka som är helt nytt för mej. Efter alla år på skolan så visste jag vem jag var tillsammans med de andra och vilka de var för mej. Hur vi formulerade oss, hur vi angrep problem, hur vi tänkte kring vårt uppdrag. Vad vi snackade om på lunchen, vilka man anförtrodde sej åt och som man tyckte om. Och vilka man inte funkade lika bra tillsammans med.
Nu har jag upplevt flera olika typer av möten med nya människor. Dels de som omedelbart räknar mej som en jämlik, som en auktoritet, som en kompetent person....och de som jag förstår att jag måste visa mej värdig inför. Oftast är det kvinnor som möter mej med en viss skepsis. Som sjuksköterskan på min ena arbetsplats. Hon behöver veta att jag värdesätter henne och det jobb hon lägger ner....att jag ser det...och jag kan se en skymt av sadistisk njutning när hon bombaderar mej med information om journalrutiner, kallelser, tidböcker, läkarrutiner och inloggningar....jag ska minsann veta hur mycket hon gör om dagarna. Och jag förstår att jag måste låta henne visa mej allt detta.....för hennes skull.
...i alla fall....kvällarna har jag haft för mej själv...har inte orkat söka sällskap. Har velat vila i mej själv. Har knappt inte orkat prata med någon. Eller orkat...det låter som om jag är helt slutkörd...och det är inte så jag menar...jag har bara inte orkat formulera mej eller lyssna på någon annan än mej själv och jag pendlar mellan att känna mej nöjd med att det kan få vara så....och ibland undra om jag trivs för mycket med mej själv.
Fast det stämmer ju inte heller....vad vore jag utan mina vänner? Gud vad mitt liv skulle kännas tomt och vad jag skulle känna mej osynlig. Jag kan minnas tiden efter att Björn och jag separerade. Hur osynlig jag kunde känna mej. Som om jag inte fanns längre. Jag minns hur jag vandrade omkring på stan och kände att jag gick omkring i min egen bubbla som var som en osynlighetsmantel kring mina steg. Att ingen, ingen, i just det ögonblicket såg mej. Eller kände mej kanske jag menar....jag menar kände hur jag kände.
Jag minns ett tillfälle med kristallklar smärta. En av mina värsta stunder i livet. Jag och Björn skulle träffas på BR i Gallerian tillsammans med Vendela för att köpa hennes första cykel. Vi hittade en riktig rosa gräddbakelse med glitter, stjärnor och fransar vid handtagen och stora kraftiga stödhjul. Vendela var skräckblandat förtjust. Som de goda separerade föräldrar vi var så delade vi på kostnaden såklart. Ute i kungsträdgården skulle vi skiljas åt. Jag skulle hem till mej i Vasastan. Till min tvåa jag hyrde i andra hand. Björn och Vendela skulle tillbaka till söder.
Hon skulle cykla hem på sin första nya cykel och jag skulle inte följa med. Jag skulle stå kvar.
Att se henne trampa iväg med sina rejäla knubbiga barnben och tillslut sluta vända sej om för att se om jag stod kvar....det är bland de värsta jag har varit med om. Jag minns att det var som en fysisk smärta som sög ur all luft ur mina lungor och som paralyserade mej. Jag vet att jag inte kunde röra på mej förrän de hade passerat slottet och jag inte längre kunde se hennes rosa cykel och Björns ryggtavla. Jag minns att jag stod där och hade ett skrik i kroppen...ett tjut....men ingen luft...att jag ville lägga mej ner...där mitt i kungsan....tills det blev mörkt och kallt...och jag minns att ingen såg..ingen visste...att där gick jag sönder. Mitt i centrala Stockholm. Den dagen vandrade jag omkring i timmar. Jag kunde inte finna ro någonstans. Söder var inte längre mitt hem och Vasastan kunde aldrig kännas som hemma. Jag kommer inte ihåg hur dagen slutade. Jag har glömt mycket av den tiden överhuvudtaget. Tiden i Vasastan. Åtta månader som känns borta på något sätt. Som om jag inte deltog i livet. Jag var inte med. Jag bara fanns. Och det syntes inte. Gud vad ont det gör fortfarande...att bara skriva om det. Den dagen.

Nu när jag går på stan eller är hemma så FINNS jag. Nu går jag på stan och är en deltagare i livet. Är en del av det. Det handlar om små skillnader som att verkligen smaka på kaffet, låta det simma runt i munnen innan jag sväljer det. Att stirra tillbaka på en bebis på bussen som aldrig viker undan med blicken, sådär som bara bebisar gör, och njuta av det. Att säga hej till expediter i affärer jag ofta besöker. Att t o m stanna och prata en stund. Att gå på en bio och skratta högt för mej själv. Eller gråta. Att sätta mej på fiket i skrapan och titta på folk. Prova snygga skor med höga klackar och leka Sarah Jessica Parker. Gå till gymet och träna tills svetten rinner så att min ljusgråa t-shirt blir mörk, med hög musik som pumpar igång mina steg när jag blir trött och inte tror att jag orkar mer.
...och att träffa mina vänner....som vet, som förstår, som aldrig dömer, som också lever sina liv som påminner om mitt där vi kan dela så mycket av vår längtan och våra misslyckanden, våra rädslor och våra absurda dråpliga historier.
Känslor kan verkligen samexistera. Jag kan känna mej både verkligt priviligerad och ensam. Lycklig och rädd. Cynisk och romantisk. Längtansfull och nöjd. Och det förändras nog aldrig. Varken som ensam eller tvåsam.
Over and out.