..tisdag kl. 7.21....

..igår stod jag inne i kopieringsrummet på jobbet och grät. F...n! Har funderat på om jag ska skriva om det här eller inte..om jag vill dela det eller inte..om jag hellre vill ha kvar de känslorna i mej där de kan få lägga sej tillrätta och dra sej undan. Men det finns något befriande i att inte censurerera sej själv och låta sej själv slippa undan och samtidigt få en chans att sortera i det.
I alla fall...min nya tjänst innebär en del förvirring, för både mej och mina kollegor. Samordnare, jag menar vad sjutton är det egentligen? Vad gör en sådan? Eftersom jag inte har någon som "styr" mitt dagliga arbete så är det jag själv som måste skapa strategier för att skapa mej både en överblick och dyka ner på detaljnivå. Det tar tid. Det är mycket möten med människor som innebär att jag måste sätta mej in i hur olika system funkar, eller hur de ska funka på pappret men kanske inte gör o s v. Det handlar också om att förstå hela vårdapparten med de poltiska beslut som ligger till grund för vår verksamhet, hur man räknar pengar eller "vårdpinnar" i landstinget och vilka vägar som är framkomliga. Vad befinner sej inom ramen för det som låter sej förändras och vad måste man acceptera för att inte stånga sej blodig.
Till råga på allt så befinner sej hela den organisation som jag tillhör i en förändring, nya beslut ha kommit om hur vår verksamhet, som jag ska samordna, ska bedrivas....jippi...!
Allt det här försöker jag att begripa mej på....så min arbetsbeskrivning är i nuläge inte fix utan flytande. Igår på ett möte så får jag en ganska vass undran från en av mina barnläkare vad det är jag egentligen ska göra på jobbet, vad det är meningen att jag ska avlasta honom med....efter att jag hade förklarat att jag inte är anställd för att göra kvalificerat sekreterarjobb...(vilket behövs eftersom kliniken är kort på sekreterare...vilket ju inte är mitt problem och inte det jag är anställd att lösa...). Jag stod på mej och fick då en hel rad med frågor kring min tjänst, hur den hade tillsatts (såklart inte förankrat bland folket på golvet...) och vilket behov den ska fylla....frågan "vad gör en samordnare egentligen"....låg på bordet mellan oss och såg mest bara ut som en irriterande kaffefläck som resulterar i mer jobb för de som finns där...inte mindre.
Usch, fy, bläh....det var jobbigt...och av någon anledning så blev det just då för mycket för mej, kanske p g a vädret, att det var måndag, att jag hade sovit dåligt, att jag hade lämnat Vendela, att...att....så inne i kopieringsrummet kom det en jäkla tår...som bara fortsatte att rinna..och jag stod där och kände mej som 13 år, både arg, ledsen, förvirrad och oälskad på något sätt....om ni fattar.
Idag har jag vaknat med nytt mod. Jag vet vad jag är bra på, vad jag ska göra och vad jag behöver klargöra. Jag vet att jag har fått ett uppdrag där "luddfaktorn" i nuläge är hög, mycket hög, men att det är det jag är bra på. Att sortera, förstå, samverka, sätta mej in i, prioritera, organisera. Det är det jag ska göra och det får ta tid. Det är det som är att samordna. Att ingen annan fattar vad jag håller på med får jag stå ut med. Sålänge jag vet vad jag gör.....skratt...
Nu ska jag till jobbet och fortsätta min väg in i mitt nya uppdrag. Vem har sagt att det ska vara enkelt?
Over and out.