Tisdag 21.21...fryser och har ont i huvudet...

Japp, då har Melvin gjort slut med Vendela igen. Den lilla rackarn.....Det får mej att undra....vad har Vendela för bild av relationer egentligen? Vad tänker hon om att så lättvindigt vara föremål för någons intresse...och sedan utan skenbar anledning förlora det? Vad gör hon om det till i sin egen skalle liksom? Vad blir det till för sanning om henne själv...på vilket sätt lägger det sej tillrätta i henne? Vad har vi själva för bilder som ligger och grumlar våra möten med andra?

Det vi inte vet brukar vi försöka fylla i själva....den biten information som uteblir, som gör att vi inte kan begripa vad det var som hände, den klipper vi gärna själva till så att den passar i just vårt egna pussel. Som Vendela t ex. Som tycker att hon har en för tjock mage. Lägger hon den här erfarenheten till att bli ytterligare en centimeter i komplexet som hon bär omkring på?
Troligt. Sannolikt. Vi vet alla hur det funkar. Vi kan alla känna igen oss i att tro att när vi förlorar eller för den delen aldrig vinner någons nyfikenhet, intresse, bekräftelse...så beror det på att den andre ser något hos oss som är anledningen till att blicken viker undan. Det vi själva tror oss veta om men gör vårt bästa för att dölja.
Hur gör man så att att ens barn inte växer upp med det tvivlet?

Det är en av fördelarna med att bli äldre, och klokare. Mitt tvivel förmår inte längre lägga sej som en blöt filt över allt annat som jag trodde jag visste om mej själv. Nu kan det mer vara som en irriterande fluga som stör eller i värre stunder en mindre flodhäst....men jag får liksom fatt i något att klamra mej fast i. Så att jag inte faller handlöst. Jag påminner mej själv om att jag är mer än det som hände de senaste fem minuterna, jag är mer än det som har hänt den senaste veckan, det som är jag är så oändligt mycket mer än det där mötet som inte gick bra, blicken som vek undan, den där personen vars ögon inte log när jag gjorde det. Att tillskriva de där händelserna mer tyngd är faktiskt att vara helt fantastiskt korkad...och för den delen självupptagen, inbilsk....och trist.
Ju längre jag jobbar som psykolog desto mer kommer jag fram till rätt "enkla" sanningar som i all sin avskalade enkelhet är vägen till psykiskt välmående. Som, "ta inte livet på för stort allvar", "ta barn på allvar", "skratta åt dej själv", "gör något gott för en annan människa, varje dag", "dela med dej av det du har", "var tacksam för dina vänner", "se, prata och lyssna...med hjärtat"...och kom ihåg...andra ägnar sej inte åt att tänka på dej ens hälften så mycket som du gör...och den person som du kommer att samtala mest i livet, är du själv. Så ta det inte på för stort allvar....du vet hur mycket skit du snackar ibland....ler...
Over and out.