...söndag....skit söndag...

...idag känner jag med vemodigt vilsen. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mej själv idag. En olust som liksom finns i mej som jag inte kommer ifrån. Gick in och tittade på biotablån för att se om det gick att fly in i någon film idag. Icke. Har sett det jag vill se. Läste DN ordentligt, sådär som jag bara gör på söndagar, det hjälpte inte heller. Os på tv. Tennis. Lyckas inte fånga mej heller.
Gör en lista över det jag behövar göra idag...det brukar ju hjälpa....men listan fyller inte, stillar inte. Funderar på om jag ska ringa någon. Vet med mej själv att jag inte orkar det när jag har sådana här dagar. Antingen så ringer jag och säger inget om hur jag mår för att jag inte orkar...eller så finner jag mej tona ner hur jag mår ifall jag får en reaktion av inkännande som jag inte orkar stå ut med. Det är som om hur jag än gör så blir det inte bra. Helst skulle jag vilja somna och vakna till att det har gått över. Ibland funkar det så. Idag är ingen sådan dag.
Jag har sovit skitdåligt. Mina grannar under mej hade fest igår. Deras skratt, musik och högljudda gräl (tycker mej ha hört sådana ljud....) har blivit till någon jobbig sömngegga där jag har varit deltagare på festen, gått ner naken, gjort bort mej, plötsligt befunnit mej på mitt nya jobb och uppfört mej som en nervös nybörjare, helt inkompetent, som en megabluff. Är det det som spökar? Att jag börjar mitt nya jobb imorgon. Säkert, i alla fall en del av det. Jag tycker att det är jobbigt att vara nybörjare. Att inte veta något, inte ha kontroll, vara utlämnad till andras agendor och välvilja. Jag måste låta det ta tid. Lita på att det kommer att gå bra. Bara jag låter mej själv vara just nybörjare. Det här kommer verkligen bli en utmaning för mej. På många sätt.

Nu har jag precis bråkat med Vendela över telefon. Usch...fy fan....djävlar vad onödigt, dumt. Nu lägger sej det som en tung blöt jäkla ångest filt över mej också. Det slutade med att hon grät. Fan vad jag känner mej usel. Ibland är det så himla svårt att vara vuxen, det gör ont, är tungt, ensamt och otacksamt. Det är ju liksom ingen som ser ens ansträngningar eller applåderar när man tar sina mogna, noga genomtänkta och välbalanserade steg. Det förväntas bara av oss att vi ska klara av det. Jag gjorde inte det nu. Jag föll ner i mitt eget ångestträsk och orkade inte värja mej mot Vendelas korta ton, kaxiga svar, hennes avvisande. Det gick rätt in. Gud vad det är svårt att vara mamma ibland. Det tänker jag på när jag tänker på dej mamma. Att det inte har varit lätt. Hur ont vi barn kan göra våra föräldrar. För att vi inte tänker oss för, eller för att vi tänker att dom ska klara det, dom vuxna. För att vi inte tänker kring våra föräldrar som människor. Hur galet det än låter. Jag kan fortfarande minnas min egen förundran när jag någon gång i tonåren började förstå att mamma och pappa var personer som existerade som egna individer, inte enbart som mina föräldrar. Att dom hade ett eget liv, i alla fall hade haft ett, med drömmar, behov, misslyckanden och äventyr.

Nu lät jag Vendela förstå hur ledsen jag blir när hon gör så som hon gjorde på telefon idag. Hon är sådan ibland. Och i mitt eget mörker så tror jag att det bara är mot mej. Inte mot Björn. Och då blir jag rädd. Att Vendela och jag ska ha en sådan där jobbig mamma dotter relation som är fylld av missförstånd, skuldbeläggande och en massa outtalade känslor. Det är svårt att vara mamma. Det är svårt att förstå att den människa som har varit mej närmast i livet på ett sätt som inte kan efterliknas, människan som jag har burit innanför mitt kött, pumpat med mitt blod, andats åt, ätit för. Gett henne liv, och nu menar jag inte att låta melodramtisk, men herregud vad stort det är....det är svårt att förstå att den relationen kan vara annat än enkel och självklar. Villkorslös. Att den kan vara så svår och så sammanblandad med en massa eget skit, och med en hel livstid av andra relationer och mödrar som liksom vävs in till något stort och obegripligt där alla mödrars goda intentioner, smärtsamma kärlek och alltid närvarande otillräcklighet finns i mej. Jag bär det också. Kanske inte så konstigt att man känner sej tung vissa dagar...och att det inte endast beror på vin, mat och soffliggande. Skuld är tungt. Ensamhet är tungt. Ansvar är tungt. Att vara vuxen är tungt. Att vara en god människa, mamma, vän, psykolog är ibland som att ha en mycket fet flodhäst parkerad på bröstet.
Over and out.