...tisdag 13.13.....

...gud vad det är underbart att sova till ljudet av regn!
Vi åkte ju såklart inte ut till sandhamn. Det formligen vräkte ju ner och piskade allt i dess väg.

Jag gick på bio istället. Barnhemmet. En spansk skräckis. Och jäklar vad bra den var! Den rörde sej någonstans mellan det verkliga livet och det mörka som vi inte vill kännas vid men som finns där. Riktigt bra skådespelare och välskriven historia. Jag var inte själv på bio. Jag var med en man som jag har svårt att förklara vad jag känner för. Eller ja, ett enkelt sätt är att besrkiva det som attraktion men det är något mer. Jag har sällan varit med om en man som kysser med en sådan närvaro och känsla, som om kyssen är något bräckligt som måste få ta tid och långsamt utforskas. Det finns ingen brådska i den, inget uppfordrande eller förväntansfullt. Bara en total njutning som efter ett tag snuddar vid kanten där njutning övergår i ett lätt lidanade...som om man vill att njutningen måste få ett slut. ´
Det fantastiska, eller absurda, är att med den här mannen har jag ingen dialog. Vi samtalar i korta meningar. Inget intellektuellt bollande, inga nyanserade svar ett reflektioner. Ingen kvickhet eller snärtiga repliker. Bara stillhet, tystnad och fysisk närvaro.
Jag bollade detta med min frisör igår. Min kloka, vackra frisör Angelica. Hon är en kvinna som vet att leva och kan sortera bland saker av vikt och nonsens. Hon säger saker som förvånar. Ibland lite "grabbiga" svar. Jag förklarade mitt dilemma...."men vi pratar ju inte med varandra"...varpå Angelica säger...."men måste ni prata så mycket då?"..."njut bara"..."tänk inte så mycket. Hon kan konsten att njuta...som t ex att en drink smakar lika gott i hällregn (kanske godare) och en kyss, i vilken form den än kommer, ska man låta sej svepas med av. För nu är nu. Imorgon vet vi inte vad livet har att komma med. Det enda man kan vara säker på är att det sällan eller aldrig blir som man har tänkt sej.
Over and out.