...måndag första dagen på jobbet efter semestern...

...det är nästintill omöjligt att gå till jobbet och jobba första dagen efter semestern.....så jag gjorde helt enkelt inte så mycket. Kollade mailen, hejade på de få som fanns på plats och städade på mitt rum. Bara två veckor kvar på mitt gamla jobb. Det liksom kändes lite när jag jag hälsade på en del kollegor idag. Det blir ett annat hej till någon som kommer tillbaka...men är på väg bort. Jag är inte inräknad längre. Vilket är ok. Det är mycket i livet som man måste lära sej att inte ta personligt. Ofta tar vi faktiskt helt fel saker personligt och förbiser annat som vi borde stanna upp inför.

Jag sov dåligt inatt. Vaknade vid fem och kunde inte somna om...och det är så överdjävligt att vakna vid den tiden. Det är som om hela ens sinne är fördunklat den timmen. Jag tänker aldrig så destruktiva tankar som då. Tänker på allt jag inte gör men borde, saker jag har gjort som jag skulle vilja ändra på, saker som jag tror kommer gå dåligt framöver. Eftersom detta fenomen inte är någon nyhet för mej så har jag genom åren hittat sätt att ta mej igenom det. Ett är att inte ligga kvar för länge. Upp, ta en kopp the, läsa, skriva men framförallt sätta tankestopp för mej själv. Påminna mej själv om att jag vet att det är jag själv som spelar mej ett spratt nu. Att jag inte kommer att tänka såhär när jag vaknar. Ofta fungerar det. Ibland inte.
Inatt låg jag och tänkte på mamma. Vad jag har fått av henne. Vem hon har bidragit till att göra mej till. Det finns saker jag stör mej på...såklart....vet att Vendela redan nu har saker som hon tycker att jag suger på.....men min mamma t ex...hon vet allt och har i princip alltid rätt. Tycker hon. Det är rätt kul när man pratar om något och märker att hon egentligen inte vet....då får hon det att framstå som om hon gör det ändå....skratt....det kan jag märka hos mej själv också...lider av någon sorts upplysningsplikt och prestationsångest kring att alltid kunna svara, veta allt! Jag jobbar med det. Jobbar med att säga, "det vet jag inte", eller, "det visste jag inte", eller, "så kanske det kan vara"....speciellt jobbigt var det här tvånget i början av min yrkesbana som psykolog. Att alltid kunna svara på allt. Det trodde jag att jag skulle kunna göra! Herregud vilken hybris...och herregud vilken odräglig människa...:)...sen kom jag fram till att de människor jag möter inte mår bra med sej själva. Enkelt uttryckt, inte tror sej vara värda att älskas, vara tillräckliga, betydelsefulla, meningsfulla, härliga, sköna. Om du som patient träffar mej, superpsykologen, experten, den ofelbare, som har svar på allt...så kan det upplevas som rätt skitjobbigt skulle jag tro. Om jag däremot är mänsklig då tillåter jag de jag möter att också vara det. Egentligen är det så enkelt. Trots det möter jag inte många som vet att dom duger som dom är. De flesta faktiskt.
Mamma ja.....jo....jag vet vad jag har fått av henne. Hon är mänsklig. Hon är rättfram. Hon kan inta ett rum, en fest. Man lägger märke till henne. Inte bara för att hon är vacker. Hon är självklar på något sätt. Hon vågar göra bort sej och får andra att våga slappna av. Hon tar udden av det stela och skitnödiga på tillställningar. Hon kan vara skitrolig.
Det har jag av henne. Jag vet att jag syns också.
Sen finns det ingenting som jag känner till som min mamma inte skulle klara av. Hon kan faktiskt allt. Hon klipper hår, syr, lagar mat, målar huset, lägger golv, tapetserar, bär, sliter, gräver, hugger, bakar, lagar punka, kör motorcykel.....jag har inte ärvt något av det. Jag betalar hellre andra för att göra de där sakerna åt mej. Och åka bakpå är rätt trevligt.

Några rader till dej Mickis. Du och Sonny återkommer i mina tankar hela tiden. Den mardröm ni går igenom är nästan för mörk för att orka närma sej ens i tanken. Sådär så att tanken är för jobbig att tänka hela vägen ut, om det vore jag, Vendela. Den suger in en i det där mörka som är för avgrundsdjupt för att stå ut med.
Det kommer att ordna sej. Om det är någon som kan klara av det här så är det du.

Lagom till att himlen börjar mörkna så ska vi nu ta oss ut till Sandhamn. Kulingvarning. Regn. Kallt. Men som min frisör sa till mej idag. Drinkarna är lika goda för det.
Over and out.