...tisdag...glad, mätt, nöjd...

...jag har haft en sådan där bra dag. En dag fylld av bra möten och bra samtal.
Både professionella och privata.
Jag och Lotta, älskade Lotta, hade ett långt telefonsamtal idag. Vi pratade om vänskap, skuld, relationer, att upprätthålla relationer, att vara självisk, lat...och återigen...att känna skuld och otillräcklighet.
Temat för veckan i mitt liv snurrar runt sådana funderingar. Vänskap...och då följdfrågan...är jag en bra vän? Vad är en bra vän? Vad tycker jag? Uppfyller jag det?
Jag har, och säkert med rätta, blivit ifrågasatt som vän. Och det kan vara nyttigt. Och göra ont. Och vara svårt att orka se. Det är lätt att gå till motangrepp, försvara sej, bli arg. Det är jobbigare att se sina egna brister och tillkortakommanden. Som det alltid är.
Alla vill vi nog se oss själva som goda vänner, så också jag. Jag har flera gånger fått höra att jag är en väldigt "icke dömande vän". Tillsammans med mej får man vara ful, äcklig, ha låg moral, vara självisk, i allra högsta grad fylld av fel, tillkortakommanden, misstag och låga känslor som avundsjuka, missunnsamhet, hämdbegär och habegär. Det är en av de finaste komplimanger jag har fått. Att männsikor känner så tillsammans med mej. Det vill jag att man ska känna i mötet med mej. Att vi är de vi är. Jag till och med föredrar människor som tillstår att de är allt detta, varken mer eller mindre. De människorna litar jag på och kan identiefiera mej med. Och de med mej.
Men...i övrigt då...hur är jag som vän....är jag bra på att höra av mej? NEJ! Det har vi ju redan konstaterat. Lägger jag tillräckligt mycket tid på mina vänner? Vad är tillräckligt? Hur kan man svara på det`? Jag vet inte. Skulle man fråga mina föräldrar så tycker dom nog att jag umgås mycket med mina vänner. Skulle man fråga enstaka personer i min vänkrets så skulle de nog säga att jag inte alls har prioriterat dem.
Hur många människor klarar man av att ha en riktigt nära relation med? På riktigt. Där man delar det mesta av vad som pågår i ens liv. Jag vet inte. En? Tre? Tio?
När Lotta och jag pratade idag så kom vi in på fenomenet facebook. Lotta är en flitig "facebookare". Hon har över 200 vänner tror jag. Eller vänner.....ja, vad ska man kalla det....skratt....och vi kunde knyta ihop det här fenomenet med vår diskussion om vänskap, relationer, skuld, tid, engagemang...och jag drog slutsatsen att facebook kan ses som ett verktyg för oss alla att hålla igång vårt nätverk (ja, jag vet att det här inte kommer som någon ny insikt...skratt...) och utöka det, (d v s nätverka som man ju så populärt ska hålla på med nu). Ett "smidigt" sätt att hålla sej ajour med gamla gymnasiekompisar, kursare, grannar, ex, lärare, flörtar.....där den ena kontakten gärna genererar tre nya sk requests om vänskapsförfrågningar...och så växer det...och växer....
Så tillslut, från att ha varit ett verktyg för att underlätta för alla oss moderna storstadsmänniskor med stora nätverk...så blir det till en megaskuld på vårt relationskonto. Vi har så många relationer på gång att vi alltid ligger på minus...vi övertrasserar hela tiden vårt relationskonto och står ständigt i skuld till någon som vi egentligen borde höra av oss till, svara på mail ifrån, luncha med, fika med, återkomma till, återgälda, ringa, bjuda med, bjuda igen, bjuda till.....gaaaahhhhhhhh.......och som Lotta sa idag....då går man in och drar iväg ett mail och kan sedan pusta ut för en stund och har skjutit upp skulden för ytterligare en stund...tills man får nästa mail....och man hinner aldrig ikapp. Lite som med mitt jobb. Ju fler vi utreder, desto fler nya remisser kommer in från våra remittenter för de tycker att det är meningsfullt att remittera...så då remitterar de fler...och vi utreder fler...och så vidare....men vad blir det för kvalité av allt. Och vad sjutton ska vi göra av alla dessa ungar som vi utreder. Vad händer sen?
Och vad sjutton ska vi göra av alla våra relationer? Om det ska vara kvalité?
Over and out.