...så var ännu en vecka slut...

...jag tycker inte om att prata i telefon. På riktigt. Jag har ingen bra förklaring till det heller mer än att jag håller på att förvandlas till min 93 årige farfar. Farfar använder telefonen som en komradio.
"Farfar här"
"Nej men hej farfar...hur är läget med dej?"
"Det är bra. Man ska inte klaga." "Hur har du det på jobbet"
"Jättebra, jag börjar komma in i det och.....(här avbrytar farfar redan med tre snabba "bra, bra, bra"...som får mej att förstå att han antingen inte lyssnar eller är ointresserad av vad en samordnande psykolog pysslar med...skratt....
"Det var så länge sedan vi sågs Anna", säger farfar istället.
"Ja, jag vet farfar. Vi får se till att ses nästa gång jag är ute i Väsby".
"Bra."
"Puss på dej farfar."
"Hej då vännen."
Hela denna konversation överstiger sällan minuten och jag har många gånger undrat vad den fyller för funktion och skrattat åt farfar, tillsammans med farfar, åt hans bristande konversationsförmåga över telefon. Jag älskar min farfar och jag vet att han älskar mej och när vi ses behöver vi inte säga det till varandra. Vi sitter nära istället. Både för att han numera hör som en 93 åring men mest för att vara nära. Hålla om.
Nu har jag inte träffat farfar på länge. Sist vi sågs minns jag att jag var låg orkade inte vara nära någon. Inte ens farfar. Ni vet när huden är sådär skör så att det knappt känns som om den räcker för att hålla ihop en själv. Som om den kan brista om någon kommer för nära.
Nu sitter jag och känner en tyngd över bröstet som säger att jag borde träffa honom oftare. Han är 93 år. Eller rättare sagt, fyller 93 år den 8/11, på Vendela dagen. En man som har levt ett helt liv. Som inte kommer att finnas med så länge till. Den dagen farfar inte finns längre kommer vara en väldigt tung dag. Väldigt.
Och ändå ringer jag inte honom. Hur f....n dålig får man vara?
Men det där med att upprätthålla relationer över telefon fixar jag bara inte. Jag är fullkomligt värdelös på det. Det är ett fåtal människor som jag regelbundet pratar i telefon med. Det är de som jag har i princip daglig kontakt med och inte ens "behöver" prata i telefon med för vi ses så pass ofta ändå. Vrickat. Men de samtalen liknar de där samtalen som pågår utan början och slut....man kan liksom ta vid där man var sist. utan att backa, undra, fråga, uppdatera. De bara är. Tillräckliga. Att jag inte tycker om att prata i telefon känns dock som att det skapar en del problem för mej. Det lämnar mej med en känsla av skuld och dåligt samvete. Över att inte vara tillräcklig. Inte räcka till för mina vänner, kanske med risken att relationen tar slut. Att andra blir besvikna på mej, inte känner sej viktiga och prioriterade. Jag önskar bara att jag kunde förmedla hur mycket dessa människor betyder för mej ändå. Att jag inte ringer är inte en värdering av relationen men jag förstår att det kan uppfattas så. Det bästa jag vet är att få samlas med mina vänner. Mina lyckligaste stunder i livet består av just sådana ögonblick. En härlig samling av människor från olika sammanhang som möts, där ett gemensamt samtal börjar vävas oss emellan...ett samtal som rör sej snabbt, lätt, stannar upp, djupdyker, vänder, fångar in, hakar i och knyter samman. De samtalen älskar jag. Jag önskar jag kunde säga det, visa det. Eller måste jag ringa för att göra det?
Over and out.