...torsdag 13.07.....

...precis tillbaka efter en god och trevlig indisk lunch. Alltså lunchen var inte indisk....maten såklart. Hade ett långt samtal med två vänner om skolan och livet och våra uppdrag inom skolan och kasten mellan att känna att man har ett mycket ansvarsfullt och meningsfullt jobb....till att känna sej liten, maktlös och desillusionerad....ansvaret i och möjligheten att göra ett avtryck i en annan människas liv, för en kort stund vara medpassagerare på resan, både sitta brevid men ändå några vagnar längre fram...och att i det kunna se vad som är görligt och också orka stå ut med det som man inte kan påverka. Tåget rullar på. Kan man kliva av? Byta? Göra resan trivsammare? Byta vagn?
Vad händer när man kliver av? Jag kan känna att det var det jag gjorde när jag lämnade mitt ex. Klev av ett tåg som ändå var på väg, det hade en riktning, jag kände alla som delade min vagn och de kände varandra. Det var på sätt och vis tryggt. Och enkelt. Men ändå inte.
När jag klev av så lämnade jag inte bara tåget utan allt som hörde tåget till. För tillslut så är även skarvarna i rälsen en del av ens tillvaro. Dunket, hur tåget kränger till och man tappar balansen. Ett störande moment som tillslut är en så självklar del av resan att det t o m är det som lämnar ett tomrum efter sej. Inte endast skratten och ögonblicken av lycka.
På perrongen var det dödstyst. Ensamt. Stilla. Övergivet. Länge tyckte jag att jag stod ensam där. Att det var en sådan där perrong som i glesbygden inte ens har ett stationshus längre...tågen passerar bara förbi....och jag kunde se att alla andra var på väg, en del med x2000 i rasande fart, med mål och riktning, andra i ett lugnare behagligare tempo sittandes i resturangvagnen i ett trivsamt sällskap med ostmacka och en kaffe.
Min perrong hade inte ens en kaffeautomat. Och jag hade inte pengar till någon biljett heller för den delen......
Fortsättning följer....