..onsdag 20.29......

....idag vill jag bara låta mej själv falla..släppa taget....och veta att någon tar emot...någon som står där, som inte backar eller blir rädd utan istället säger...släpp bara allt en stund....jag tar hand om dej. Ibland är det så tungt att bära det här själv. Livet menar jag. Att själv vara ansvarig för allt, vara den som måste fatta alla beslut och genomföra dom. Att liksom ta sej an dagen och livet varje dag, fatta alla beslut som ska fattas, ringa, maila, svara, veta, tycka, tänka, planera, vara aktiv, prata, engagera sej, nätverka, vara uppmärksam.
Ibland känns livet så uppfordrande på något sätt...som om det ligger där och väntar på en med en illusion av möjligheter som man vet att det är bara upp till en själv att ta sej an och göra något av..och så bara orkar man inte...och så vet jag att om jag inte gör det så gör ingen det åt mej.
Jag är verkligen en förespråkare för att man måste skapa sej det liv man vill ha, man har ansvar och man har möjlighet att påverka sin livssituation, vilket är "uppsidan" med att vara människa idag. Men tyngden i den vetskapen är så jäkla jobbig ibland.

Vissa dagar tycker jag att jag vet rätt mycket. Om mej själv och den jag är och vad jag vill. Andra dagar kan jag undra över nästan alla beslut jag har fattat i mitt liv och ifrågasätta på vilka grunder jag har gjort dessa.
Man vill ju gärna vara en människa som fattar beslut som är genomtänkta, vettiga, kloka. Ta mitt yrkesval t ex. Jag ville skriva. Det var där jag kände en glöd. Det är ett av mina tidigaste minnen av bekräftelse. Att jag fick höra att jag kan skriva. Att jag har en ton som sticker ut. Redan på skolan i Tyskland vann jag som svensk student en uppsatstävling. Resten av skolgången var uppsats det jag med glädje tog mej an. Jag hade orden. Jag älskar ord. Jag kan fastna för välformulerade meningar och läsa dem om och om igen och njuta av hur de är sammansatta och vad de lyckas säga med ord som går bortanför orden.
En av mina gymnasielärare, Anita Berg, är en av de personer som har stöttat mej mest i mitt skrivande. Hon tog det på allvar. Uppmuntrade mej att göra något av det.

När jag sedan sökte journalisthögskolan så hade jag inte tillräckliga poäng för att komma in. Pyskologlinjen var mitt andrahandsval. Jag kom in. Och i mina mörkaste stunder så vet jag att jag endast drevs av att mitt ego behövde få säga att jag studerade till psykolog. Det imponerade. Folk förstod att jag var smart. Eftertänksam. Och att det hade en viss skrämmande/hämmande effekt. Det tyckte jag om. Idag bidrar det till min bluff rädsla. På vilka grunder valde jag mitt yrke?
Under fem års tid hade jag tvivel. Kände att jag befann mej i ett sammanhang som inte var hemma. Mina medstudenter hade i mina ögon mycket mer genomtänkta, genuina skäl. Dom ville det här. Jag visste aldrig vad jag ville.
En av mina mentorer räddade mej genom att säga att mina tvivel var det som en dag skulle göra mej till en bra psykolog. Att jag vågade tvivla, på mej själv, på psykologin och hur jag skulle kunna göra det till mitt. Det var modigt. Så hade jag aldrig tänkt kring min obeslutsamhet tidigare. Det fick mej att fortsätta. Att söka.
Poängen är att jag gör det fortfarande. Har inte hittat hem. Varken i kärlek eller jobb. Och just idag är jag bara så trött.
Over and out.