...idag har jag tillbringat en hel dag med nästintill inga samtal med någon annan människa. Jag har sådana dagar då orden inte kommer med lätthet. Snarare är varje möte med en annan människa en jobbig uppfordran att säga något, lyssna, fråga, berätta.
Andra dagar kan man med lätthet initiera samtal och orka lyssna, på riktigt. Inte idag. Idag har jag bara pratat med mej själv. Den person som man faktiskt pratar mest med i hela världen. Sej själv. Det kan vara ganska sköna dagar när man bara accepterar att man har en sådan dag. Inte bli jagad av det.
Jag gick ut i solen och vandrade hela vägen från söder ner på stan. Lyssnade på det som fanns runtomkring mej istället. Och på radio. Skrattade t o m högt åt tokiga underbara Annika Lantz på p1. Sen hade jag musik på. Och då kan jag gå omkring och känna mej som om jag befann mej i en film som bara jag vet om. Alla andra runtomkring mej är bara statister och filmen handlar om mej. Och i filmen är jag stark och säker, full av tillförsikt och visshet. Och jag är på väg, jag har ett viktigt möte, någon som väntar. Jag är på väg. Och inte som på riktigt, hem till en burk fiskbullar och dr Phil....skratt...
Bestämde mej för att det inte skulle bli så ikväll. Jag ska laga riktigt god mat till mej själv och lyssna på musik. Så jag köpte en skiva jag har längtat efter att höra och handlade riktig mat.
Nu har jag ätit kyckling med massor av vitlök och färsk ingefära. Färska krispiga grönsaker. Ett glas kallt vitt vin och Lizz Wright i bakgrunden....och befinner mej nästan i en film igen. För det är ju bara jag som bestämmer hur jag vill att min film ska vara. Eller rättare sagt, vem jag vill vara. Stark, vacker, fylld av tillförsikt, visshet och mod.
Over and out.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar