Söndag 11.56....

..hemma efter en helg hos mina föräldrar....det är skönt att landa i det där sättet att hänga tillsammans som bara är, som inte behöver uppfinnas varje gång.
Relationer som finns utan att de behöver definieras. Jag går in i någon form av vuxet barn relation som är bekväm men som jag inte står ut med alltför länge. Det är ansvarsbefriande. Den stora glädjen är att dela Vendela med mina föräldrar. Att se deras kärlek till henne.

Idag känner jag mej lite låg....jag vaknar liksom ÄVmed en känsla av att ha missat något, tappat något eller gått vilse...som den där telia reklamen med mannen som har gått vilse i skogen....fast utan att det är kul. Inte alls roligt faktiskt. Dom dagarna famlar jag efter något att greppa tag i. Något att lägga min fokus på. Att inte hitta fokus skapar olust. Som att vara vilse...det känns bättre när man tar ut ett riktmärke och börjar gå i den riktningen....det känns som om man i alla fall är på väg då. Även om det visar sej att man har gått i cirklar. Fast att gå i cirklar är ju också frustrerande....att känna igen..."fan...den här situationen har jag ju varit i förr"...."..det har gått ett år...men mitt liv ser nästan exakt ut som för ett år sedan...". Sen kanske en del tycker "men stanna upp då" invänta, ha tillit till att det som ska komma till dej kommer...låt dej bli funnen...men jag bara blir gaaaaaaalen av att försöka det. Jag tror inte en sekund på att jag blir hittad ute i den där djälva skogen utan täckning, mina vänner är nästan alla (med en del undantag) lika vilsna som mej.....dom skulle inte ha en suck att finna mej om de inte råkade ramla på mej av en slump. Den som möjligtvis skulle hitta mej är Mickis, eller Johan. Eller föresten...inte Johan....älskade vän...du hinner tappa bort dej själv på vägen från lägenheten och ner i garaget.
Men....det är trevligt att gå vilse tillsammans...då kan det t o m kännas som ett äventyr vissa dagar. Och inte alls ensamt. Man kan hålla handen och turas om med att vara rädd och modig.
Och medans man irrar omkring där så springer man ibland på andra som är vilsna...ibland t o m mer vilsen än man själv är....och då känns det plötsligt lite lättare. Inget tröstar som tanken på att det finns de som har det värre...:). Till mina älskade vilsna vänner som irrar runt tillsammans med er. Jag älskar er och skulle inte vilja vara vilsen med någon annan än just er. Ni vet vilka ni är!
Over and out.