...lördag....8.57...

...svunnen är den tid då man kunde sova ut på morgonen....är det ett ålderstecken...? Jag tror det.
I alla fall. Nu har jag varit på min nätdejt. Det var nervöst. För första gången på länge. Jag har varit på tillräckligt många dejter för att ha fått upp någon sorts rutin. Eller kanske är det att jag går in i någon sorts roll...mitt dejt jag....det som jag vet gör att träffen blir lättsam och trevlig?

Det där med dejting har jag funderat mycket över....vad är det som spelar roll när vi träffas första gången. För den där informationen som man har utbytt innan...det är inte alls den det handlar om i mötet. Det är blicken, hållningen, rösten, pauserna, energin, rörelsemönstret, doften....allt det där som går bortanför orden och det man kan berätta om sej själv. Därför är det här med nätdejting helt värdelöst...skratt....man kan ha skrivit om vem man är, vilka drömmar man har, vad man har haft för relationer tidigare, vad man söker och längtar efter......och det kan kännas som om man har hittat sin själsfrände.....och sen möts man. Och magin finns inte där. Och missförstå mej nu inte....att jag väntar mej att tappa andan, bli hänförd, se fyrverkerier....nej...det räcker gott med ett litet litet fladder...någon liten kittling...något som rubbar mej en aning...får mej att komma av mej lite.....

Det hände inte igår heller. Och det kan kännas så bedrövligt jäkla skittrist efteråt. Att det ska vara så svårt. Att det ibland känns som ett slumpmässigt lotteri, inget man kan påverka, och det är bara att vänta på att dom ropar upp mitt nummer. Men som vi alla vet som har varit på Gröna Lund så kan man ju stå framför den där snurrran och t o m ha garderat sej genom att köpa upp en massa olika nummer...man har spridit ut sina chanser.....men icke...icke...det är en liten femåring med snoret rinnande och en annan storvinst under armen som vinner kexchoklad för ett halvår framåt. Så hur ska man göra? Ska man skita i att spela överhuvudtaget? Ska man hålla fast vid en och samma lotto rad och spela på den år ut och år in i en förhoppning om att förr eller senare så slår den in, eller ska man slumpmässigt chansa hejvilt.

Mina förädrar gav mej en tavla med ett visdomsord vid ett tillfälle i livet när jag kände att livet mer var emot mej än med mej. Orden lyder "ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Jag tycker att det har tagit lång tid nu. Det är faktiskt dags för mitt nummer! Jag har sett flera som uppenbarligen kom senare än mej och dom har redan blivit uppropade och går härifrån med fyllda kassar och ett leende.
Men!....men!....det kanske är som så att vi som får köa extra länge.....vi kommer att belönas stort....? Uthållighet och saktmod ska belönas och inte de som fuskar med könummer och slänger sej över fyndlådan.
Jag ska hålla ut. Det tar bara lite längre tid för mej.
Over and out.