...måndag 19.55....varit på anställningsintervju....

...idag har jag varit på anställningsintervju....ett jobb som jag trodde att jag verkligen ville ha...så jag var lite nervös...kom på att jag inte har behövt söka jobb på länge...har fått jobb, jobben har faktiskt kommit till mej....via vänner och nätverk. Men nu vill jag ju försöka byta bransch, lämna den trygga skolvärlden, utmana och använda mina kunskaper inom andra områden...och då såg jag den...annonsen som lät som en önskelista! Men som en klok vän sa till mej idag....företag idag kryddar annonsen lika mycket som vi våra Cv....så det går väl på jämt ut....jobbet är inte i närheten så intressant som det verkade...och jag är inte i närheten så kompetent som jag vill få mej till....:)..eller...?
Jag fick träffa två personer. Kvinnor. Den ena var trevlig. Den andra var neutraliteten personifierad. Nästan helt omöjligt att få någon som helst mimik i respons av henne. Hon var psykolog. Vilket triggar mej såklart....jag vill briljera, charma, få dem att skratt, imponera, låta proffsig, nyanserad, klok, erfaren, ambitiös....framstå som så jäkla duktig....och käck....vilket jag avskyr....käcka positiva människor....jag fick psykologen att le vid ett tillfälle och jag kunde se att det var med viss motvilja hon sprack och snabbt samlade ihop sej igen. Psykologer ska ta allvarsamt på sådana här situationer. På livet överhuvudtaget. Jag vet att det finns undantag...men den något schabloniserade bilden av oss ser ut så....och det skavar som skoskav.....eller ännu värre...som en övermogen gul finne som man bara måste få klämma...för njutningen av att se den brisera, tömmas, tappad på sin uppblåshet.
Efter intervju var det jag som kände mej tömd. På energi och lust. Kom på mej själv med att återigen falla i fällan att vara för angelägen att passa in, vara duglig, och inte ha tillnärmelsevis lika mycket fokus på hurovida jag vill ha dom!
Det verkade saknas skratt där. Kunde inte känna det i väggarna. Mer rädsla och något tillrättalagt.
Jag ska verka i ett annat sammanhang. Jag kan se det framför mej....har bara inte hittat dit än. Men är det inte lite så med jobb som med en partner...det måste finnas någon ömsesdig känsla där....något som har med energi att göra och att få vara den man är....inte behöva förställa sej för att passa in. Det måste finna skratt. Det måste till och med uppmuntras och näras, inte bara tillåtas. För min del är helt livsnödvändigt. Om jag ska stå ut med att möta mörker hela dagarna.
Over and out.