...fredag 15.54....

...har precis lyssnat på ett av mina favoritprogram på radio...spanarna!

Fick en reaktion som jag inte riktigt var beredd på efter mitt senaste inlägg. Min mamma. Hon blev så orolig....och det hade jag inte tänkt att man kunde bli....jag menar jag är ju inte så orolig för mej....jag vet att jag har mina dagar som är mörka och tunga....men att få formulera det, sätta det i ord och läsa det själv, det hjälper. Nästa dag kan jag vakna och känna på ett annat sätt. Lite lättare, ljusare.
Så snälla, se inte detta som ett rop på hjälp eller som ett ensamt brev i en övergiven flaska som äntligen har nått fram till en överlevande och som uppmanar till handling. Nej! Om det uppmanar dej till något så önskar jag att det är dina egna tankar och funderingar kring på vilket sätt du kan känna igen dej, på vilket sätt det slår an en ton hos dej.

Min erfarenhet är att vi alltför sällan har samtal som är på riktigt. Som handlar om hur vi verkligen mår, tänker och tycker. Vad vi är rädda för, skäms för, känner skuld för, behöver ha, längtar efter. Det är smärtsamt och utlämnande att säga det som finns där innerst inne. Alla är vi rädda. Jag med. Men jag vet att jag känner mej som minst rädd, minst ensam, när jag möter mina vänner och vi möts på riktigt. När vi har ett sånt där riktigt möte som bottnar i uppriktighet, smärtsam (ibland) ärlighet, genuint lyssnande, förståelse och omsorg om varandra.
Den tanken om något önskar jag väcka genom att skriva om hur min resa ser ut. Vart jag är på väg. När jag känner att jag har fastnat, är rädd, känner mej trött, tom, ensam.
Så mamma....förstår du nu hur jag menar? Var inte rädd du heller.
Over and out.