...måndag 20. 44.....

....Vendela gör i skrivande stund en kullerbytta ner från soffan i ett kuddhav som hon har byggt på mattan.....och det slår mej att barn har den där upptäckarlusten...dom vill undersöka vad som är möjligt, hur långt dom vågar gå, hur mycket dom klarar av, vart gränsen går, och att man ska titta på..om och om igen.....när tappade jag den....känns inte som om jag lever livet på det sättet nu. Visst, det beror på att vi är klokare och vet vad som funkar, vi har lärt oss, kanske? Men visst är det så att vi ofta inte gör saker av andra skäl än att vi vet att det inte skulle gå. För att vi är rädda. Rädda att det ska göra ont eller att vi ska tappa ansiktet, eller i alla fall en del av vår värdighet.
Jag väntar fortfarande på besked om jobbet jag har sökt. Jobbet som jag bävar för att få, och är skit rädd för att inte få. Inte mycket till att testa gränser här inte...skratt....sådan är jag...vill gärna utmana mej själv, men bara på sånt som jag vet att jag klarar av....en motsättning eller hur.... Kan känna igen att jag lägger av med saker när det börjar kräva en del av mej...när det inte kommer lätt längre. Vet inte hur många idrotter jag har påbörjat i mina unga dagar som aldrig höll mer än i ett halvår. Innebandy, typ 3 veckor (började faktiskt bara för att snygg Raymand spelade och jag hade inte en suck på honom....), trampolin, 6 månader (slutade efter att jag kom på 14 plats i en tävling med 15 deltgare), simhopp (slutade efter en träning, blev som tur var gravid så jag hade ett skäl), karate (slutade innan första graderingen....(skyllde på att min tränare var galen som tvingade oss att springa barfota i snön för att härda våra fötter...helt sant faktiskt...så lite galen var han)...volleyboll...slutade för att jag var tvungen att operera mina knän för meniskskador...(annars hade jag ju varit proffs vid det här laget.....yeah sure...! :))...
Skolan har ju som tur var alltid varit lätt för mej. Hemska tanke vad som annars hade blivit av mej.
Så....betyder det att jag är smart, bekväm, pragamtisk, realistisk...eller lat och livrädd.....?
Lyssnade på en intervju med Lars Norén häromdagen. Det finns mycket att säga om honom....med all rätt...med det som fastnade hos mej var intervjuarens oförmåga att fånga in honom....eller snarare Lars förmåga att inte låta sej fångas av frågor som ville benämna och bestämma. På frågan om hur han kan våga vara så självutlämnande....så svarade han att trots att vi kan läsa 1700 sidor av hans mest privata tankar så är det ändock bara en bråkdel av den han är. Ingen människas totala person kan fångas inom ramen för den mängden ord. Han skriver om sin besatthet, sin litenhet, sin avund, sitt hämdbegär, sin passion, sin begåvning, sin storhet....och att allt detta ryms inom oss. Vi är både ock. Inte antingen eller.
Jag kände att Lars och jag förstår varandra. I alla fall litegrann.
Over and out.