...måndag 20. 44.....

....Vendela gör i skrivande stund en kullerbytta ner från soffan i ett kuddhav som hon har byggt på mattan.....och det slår mej att barn har den där upptäckarlusten...dom vill undersöka vad som är möjligt, hur långt dom vågar gå, hur mycket dom klarar av, vart gränsen går, och att man ska titta på..om och om igen.....när tappade jag den....känns inte som om jag lever livet på det sättet nu. Visst, det beror på att vi är klokare och vet vad som funkar, vi har lärt oss, kanske? Men visst är det så att vi ofta inte gör saker av andra skäl än att vi vet att det inte skulle gå. För att vi är rädda. Rädda att det ska göra ont eller att vi ska tappa ansiktet, eller i alla fall en del av vår värdighet.
Jag väntar fortfarande på besked om jobbet jag har sökt. Jobbet som jag bävar för att få, och är skit rädd för att inte få. Inte mycket till att testa gränser här inte...skratt....sådan är jag...vill gärna utmana mej själv, men bara på sånt som jag vet att jag klarar av....en motsättning eller hur.... Kan känna igen att jag lägger av med saker när det börjar kräva en del av mej...när det inte kommer lätt längre. Vet inte hur många idrotter jag har påbörjat i mina unga dagar som aldrig höll mer än i ett halvår. Innebandy, typ 3 veckor (började faktiskt bara för att snygg Raymand spelade och jag hade inte en suck på honom....), trampolin, 6 månader (slutade efter att jag kom på 14 plats i en tävling med 15 deltgare), simhopp (slutade efter en träning, blev som tur var gravid så jag hade ett skäl), karate (slutade innan första graderingen....(skyllde på att min tränare var galen som tvingade oss att springa barfota i snön för att härda våra fötter...helt sant faktiskt...så lite galen var han)...volleyboll...slutade för att jag var tvungen att operera mina knän för meniskskador...(annars hade jag ju varit proffs vid det här laget.....yeah sure...! :))...
Skolan har ju som tur var alltid varit lätt för mej. Hemska tanke vad som annars hade blivit av mej.
Så....betyder det att jag är smart, bekväm, pragamtisk, realistisk...eller lat och livrädd.....?
Lyssnade på en intervju med Lars Norén häromdagen. Det finns mycket att säga om honom....med all rätt...med det som fastnade hos mej var intervjuarens oförmåga att fånga in honom....eller snarare Lars förmåga att inte låta sej fångas av frågor som ville benämna och bestämma. På frågan om hur han kan våga vara så självutlämnande....så svarade han att trots att vi kan läsa 1700 sidor av hans mest privata tankar så är det ändock bara en bråkdel av den han är. Ingen människas totala person kan fångas inom ramen för den mängden ord. Han skriver om sin besatthet, sin litenhet, sin avund, sitt hämdbegär, sin passion, sin begåvning, sin storhet....och att allt detta ryms inom oss. Vi är både ock. Inte antingen eller.
Jag kände att Lars och jag förstår varandra. I alla fall litegrann.
Over and out.

...söndag 20.37.....

....söndag kväll....sitter och tar sats inför en ny vecka....sådär som man kan göra, varje ny måndag inbjuder till en nystart, omstart...och måndagen är för mej den helt avgörande dagen.

Om jag sabbar måndagen....ja...då är hela veckan förstörd...då får jag vänta till nästa måndag för att börja om igen...skratt....ibland tycker jag att börja om det är de enda jag gör hela tiden. Jag befinner mej sällan eller aldrig i processer som bara löper på. Jag ska t ex börja träna varje måndag, jag tänker att jag ska laga god 0ch nyttig mat varje måndag, jag ska självklart vara piggare på jobbet, söka fler jobb, ringa fler vänner, leka mer med Vendela, gå upp tidigare för att få en egen stund på morgonen, läsa tidningen, tvätta i tid innan strumporna tar slut, se mindre på tv, läsa mer, hitta på en ny uppbyggande hobby som t ex smyckedesigner......och redan framme vid onsdagen faller allt. Jag går tidigare från jobbet, hämtar Vedela. Äter på mc donalds, går hem och sätter på tv:n....Vendela bönar om att vi ska spela monopol....jag säger "sen, lite senare" vilket såklart aldrig händer, jag dricker vin, somnar på soffan, Vendela väcker mej, oj då...läxor som skulle göras...inser att klockan redan passerat 21 och att Vendela aldrig kommer i säng i tid....och kvällen slutar som den brukar...vi ligger på golvet på vår stora gröna matta som liknar friskt vårgräs....och tittar på csi, criminal minds, medium, law and order....och jag förklarar intrigerna för Vendela.....tills hon somnar och jag bär in henne till sängen.
Men imorgon är en ny dag. Med färskpressad apelsin juice, 20 minuters meditation, inga barnprogram utan trevligt samtal på morgonen, ingen stress, inga konflikter, vi bara ler mot varandra och är tacksamma för att få vakna till ytterligare en dag.....och vi promenerar till skolan hand i hand eftersom vi har gott om tid och inte behöver stressa......ELLER HUR...skratt...

Den här veckan ska jag få besked om jobbet jag har sökt. Jag är nog lika rädd för att få jobbet som att inte få det. Livet är som sagt aldrig antingen eller. Det är ta mej fan både ock hela tiden.
Over and out.

...torsdag 13.07.....

...precis tillbaka efter en god och trevlig indisk lunch. Alltså lunchen var inte indisk....maten såklart. Hade ett långt samtal med två vänner om skolan och livet och våra uppdrag inom skolan och kasten mellan att känna att man har ett mycket ansvarsfullt och meningsfullt jobb....till att känna sej liten, maktlös och desillusionerad....ansvaret i och möjligheten att göra ett avtryck i en annan människas liv, för en kort stund vara medpassagerare på resan, både sitta brevid men ändå några vagnar längre fram...och att i det kunna se vad som är görligt och också orka stå ut med det som man inte kan påverka. Tåget rullar på. Kan man kliva av? Byta? Göra resan trivsammare? Byta vagn?
Vad händer när man kliver av? Jag kan känna att det var det jag gjorde när jag lämnade mitt ex. Klev av ett tåg som ändå var på väg, det hade en riktning, jag kände alla som delade min vagn och de kände varandra. Det var på sätt och vis tryggt. Och enkelt. Men ändå inte.
När jag klev av så lämnade jag inte bara tåget utan allt som hörde tåget till. För tillslut så är även skarvarna i rälsen en del av ens tillvaro. Dunket, hur tåget kränger till och man tappar balansen. Ett störande moment som tillslut är en så självklar del av resan att det t o m är det som lämnar ett tomrum efter sej. Inte endast skratten och ögonblicken av lycka.
På perrongen var det dödstyst. Ensamt. Stilla. Övergivet. Länge tyckte jag att jag stod ensam där. Att det var en sådan där perrong som i glesbygden inte ens har ett stationshus längre...tågen passerar bara förbi....och jag kunde se att alla andra var på väg, en del med x2000 i rasande fart, med mål och riktning, andra i ett lugnare behagligare tempo sittandes i resturangvagnen i ett trivsamt sällskap med ostmacka och en kaffe.
Min perrong hade inte ens en kaffeautomat. Och jag hade inte pengar till någon biljett heller för den delen......
Fortsättning följer....

...måndag kväll....19.30...

...idag har jag tillbringat en hel dag med nästintill inga samtal med någon annan människa. Jag har sådana dagar då orden inte kommer med lätthet. Snarare är varje möte med en annan människa en jobbig uppfordran att säga något, lyssna, fråga, berätta.
Andra dagar kan man med lätthet initiera samtal och orka lyssna, på riktigt. Inte idag. Idag har jag bara pratat med mej själv. Den person som man faktiskt pratar mest med i hela världen. Sej själv. Det kan vara ganska sköna dagar när man bara accepterar att man har en sådan dag. Inte bli jagad av det.
Jag gick ut i solen och vandrade hela vägen från söder ner på stan. Lyssnade på det som fanns runtomkring mej istället. Och på radio. Skrattade t o m högt åt tokiga underbara Annika Lantz på p1. Sen hade jag musik på. Och då kan jag gå omkring och känna mej som om jag befann mej i en film som bara jag vet om. Alla andra runtomkring mej är bara statister och filmen handlar om mej. Och i filmen är jag stark och säker, full av tillförsikt och visshet. Och jag är på väg, jag har ett viktigt möte, någon som väntar. Jag är på väg. Och inte som på riktigt, hem till en burk fiskbullar och dr Phil....skratt...
Bestämde mej för att det inte skulle bli så ikväll. Jag ska laga riktigt god mat till mej själv och lyssna på musik. Så jag köpte en skiva jag har längtat efter att höra och handlade riktig mat.
Nu har jag ätit kyckling med massor av vitlök och färsk ingefära. Färska krispiga grönsaker. Ett glas kallt vitt vin och Lizz Wright i bakgrunden....och befinner mej nästan i en film igen. För det är ju bara jag som bestämmer hur jag vill att min film ska vara. Eller rättare sagt, vem jag vill vara. Stark, vacker, fylld av tillförsikt, visshet och mod.
Over and out.

...måndag 9.38.....

Måndag igen. In i veckan av barnledighet. Jag är trött idag. Känner att jag fortfarande inte är riktigt vaken. Tanken är trög och samtal når inte riktigt fram till mej, tränger inte igenom. Varje gång telefonen ringer så studsar jag till, väckt.
Jag behöver ljus idag. Luft och ljus. En lång promenad.
Fick mail av mannen jag träffade i torsdags. Min nätkärlek...skratt.....
Han kände sej bedrövad och tom. Lovade sej själv att aldrig mer bli nätkär han heller. Han förstod vad jag kände inom loppet av några sekunder. Eller rättare sagt vad jag inte kände.
Jag har inte orden idag.
Over and out.

...lördag....8.57...

...svunnen är den tid då man kunde sova ut på morgonen....är det ett ålderstecken...? Jag tror det.
I alla fall. Nu har jag varit på min nätdejt. Det var nervöst. För första gången på länge. Jag har varit på tillräckligt många dejter för att ha fått upp någon sorts rutin. Eller kanske är det att jag går in i någon sorts roll...mitt dejt jag....det som jag vet gör att träffen blir lättsam och trevlig?

Det där med dejting har jag funderat mycket över....vad är det som spelar roll när vi träffas första gången. För den där informationen som man har utbytt innan...det är inte alls den det handlar om i mötet. Det är blicken, hållningen, rösten, pauserna, energin, rörelsemönstret, doften....allt det där som går bortanför orden och det man kan berätta om sej själv. Därför är det här med nätdejting helt värdelöst...skratt....man kan ha skrivit om vem man är, vilka drömmar man har, vad man har haft för relationer tidigare, vad man söker och längtar efter......och det kan kännas som om man har hittat sin själsfrände.....och sen möts man. Och magin finns inte där. Och missförstå mej nu inte....att jag väntar mej att tappa andan, bli hänförd, se fyrverkerier....nej...det räcker gott med ett litet litet fladder...någon liten kittling...något som rubbar mej en aning...får mej att komma av mej lite.....

Det hände inte igår heller. Och det kan kännas så bedrövligt jäkla skittrist efteråt. Att det ska vara så svårt. Att det ibland känns som ett slumpmässigt lotteri, inget man kan påverka, och det är bara att vänta på att dom ropar upp mitt nummer. Men som vi alla vet som har varit på Gröna Lund så kan man ju stå framför den där snurrran och t o m ha garderat sej genom att köpa upp en massa olika nummer...man har spridit ut sina chanser.....men icke...icke...det är en liten femåring med snoret rinnande och en annan storvinst under armen som vinner kexchoklad för ett halvår framåt. Så hur ska man göra? Ska man skita i att spela överhuvudtaget? Ska man hålla fast vid en och samma lotto rad och spela på den år ut och år in i en förhoppning om att förr eller senare så slår den in, eller ska man slumpmässigt chansa hejvilt.

Mina förädrar gav mej en tavla med ett visdomsord vid ett tillfälle i livet när jag kände att livet mer var emot mej än med mej. Orden lyder "ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Jag tycker att det har tagit lång tid nu. Det är faktiskt dags för mitt nummer! Jag har sett flera som uppenbarligen kom senare än mej och dom har redan blivit uppropade och går härifrån med fyllda kassar och ett leende.
Men!....men!....det kanske är som så att vi som får köa extra länge.....vi kommer att belönas stort....? Uthållighet och saktmod ska belönas och inte de som fuskar med könummer och slänger sej över fyndlådan.
Jag ska hålla ut. Det tar bara lite längre tid för mej.
Over and out.

...torsdag morgon...

Sitter på jobbet.....och har något rastlöst, gnagande i magen...det där som gör att man känner att man måste göra något...men som av någon anledning ofta får en förlamande effekt på mej....jag blir sittande...och kan bli ganska kritisk mot mej själv just för att jag blir sittande.....så nu ska jag göra någonting.....jag ska skriva, först här....sen en lista...!

Igår blev jag uppringd av jobbet jag sökte. Dom ville träffa mej igen. Måste säga att jag blev lite förvånad men beslöt mej för att gå på en andra intervju. Det är ju alltid bättre att fatta beslut som är grundade på lite mer fakta än bara känsla....eller....?...det där är svårt tycker jag. Magkänslan som vi så ofta refererar till....hur vet man att man kan lita på sin magkänsla....kan inte den lika gärna vara ett uttryck för rädsla...och det tolkar vi som att vi borde undvika situationen och inte utsätta oss för den....fast det kanske är våra egna hjärnspöken som ställer till det....
Jag vet verkligen inte om jag alltid kan gå på vad min mage säger....å andra sidan måste man nog träna upp det där med magkänsla...utvärdera det, kanske gå lite sådär vetenskapligt tillväga....och inte bara gå på magkänslan efter magkänslan....för det som kan ge en omdelbar lättnad kanske inte alltid är det bästa....alla vill vi ha quick fix när vi känner obehag....då fattar vi inte de mest logiska besluten som också väger in tänkbara konsekvenser...vi vill bara bort från det som orsaker känslan. Det svåra är att det oftast är vi själva som orsakar känslan av obehag, oro, förvirring, frustration.....och då måste man fly från sej själv....och det får ju alltid konsekvenser.....vi handlar för mycket, dricker för mycket, sover för lite, äter för mycket, konsumerar relationer.....inte jag såklart....jag pratar ju om andra nu....skratt...

Jag har gjort en annan korkad grej också....eller annan...ja...ni fattar....jag har gått och blivit nätkär! Jag som är så rutinerad och vet vilka fallgroparna är....att man bara skapar sej en fantasi och idé som mest handlar om ens egen längtan....som sen bara kan överträffas av verkligeheten om det är en amerikansk feel good movie vi talar om. Och den lever vi ju sällan i. Vi finns ju här, i det verkliga livet.
I vår mailkonversation har vi redan skaffat en trea på söder, takvåning, med öppen spis. Vi har dessutom ett ställe ute i skärgården och han har förhandlat sej till en jet ski. Vi bråkar aldrig för han låter mej vinna alla diskussioner. På kvällarna lagar vi middag tillsammans och kan inte låta bli att snudda vid den andre hela tiden. Vi kysser som gudar båda två. Vi ska dessutom bli författare och sitter med varsin lap top och skriver böcker tillsammans. Vi har redan en första titel klar.
På fredag ska vi träffas. På riktigt. Och eftersom vi är i Sverige, i verkligheten, så kommer det nog bli ett möte a la Norén snarare än den där amerikanska filmen....men...man vet aldrig....eller rättare sagt man får inte bestämma sej för att man vet....för att man är rädd....för då är risken att det blir så så mycket större....men min mage den hjälper mej inte ett skit i det här....den pendlar mellan att vara uppblåst av fantasi middagar med rödvin och pruttig av just desamma......
Over and out.

....födelsedag....

Idag fyller jag år. 35 år. Nu känns ju inte födelsedagar längre...inte med en sådan där förväntan som när man var liten....men själva födelsedagen manar till eftertanke tycker jag. Jag finner mej själv göra någon form av delårsbokslut. Vad har varit bra, vad har jag lyckats med, vilka förändringar har skett i mitt liv, vart står jag idag, vart är jag på väg?
Tänker på ett samtal jag hade med en gammal mycket nära vän som jag inte har träffat på länge. Vi talade om vårt behov av att veta, kunna avgöra om något är dåligt eller bra, av eller på, svart eller vitt. Hur svårt vi har att stå ut med det som är mer komplext än så, det som är både ock och inte antingen eller. För hur ska vi förhålla oss till det? Till det som är både ont och gott.
Det är frustrerande att inte veta. Tänker på samtal med tjejkompisar som avhandlar frågan, är vi ihop nu eller inte....(trots att vi alla är över 35 så är frågan fortfarande högst aktuell...skratt....) och hur svårt det är att stå ut med det odefinierade som rymmer information som både talar för och emot...det kan analyseras i dess minsta beståndsdelar i timmar.....typ nu avslutade han samtalet med puss...betyder det att vi har tagit ett steg längre i vår relation nu eller säger han så till alla....vad har han för intentioner med oss....tänker han också att han vill att det ska vara vi....för mer än en vecka....kanske för livet...?
Nu har jag precis haft samtal med två flickor i åk 9 som har våndor vad gäller gymnasievalet....vad lustigt hur saker och ting sammanfaller...jag sitter här och formulerar mej kring val och dom kommer in och befinner sej mitt i ett.
I alla fall...val. Vi väljer ett och väljer bort ett annat...hur länge kan man ångra sej...får man ångra sej?
Ett av livets stora dilemman är att vi får de liv vi skapar, det liv vi väljer, vi har makten och ansvaret att välja...och andra sidan måste vi stå ut med att så mycket av livet inte är ett val...eller inte borde vara det....eller rättare sagt det är inte bra att förhålla sej till vissa saker som om det har med ett val att göra...det är inte antingen eller....det ÄR. Det bara är. Det är som det är. Men det finns något maktlöst och uppgivet i det eller hur....det saknar riktning, handlingskraft, mål....hur fan gör man då....det är det ingen som har talat om! Tänker på en föreställning av Fredrik Lindström som jag och några vänner var och såg på för inte så länge sen. Om hur vi svenskar är. Det ingenjörsfolk vi är. Hur vi kan väckas mitt i natten och alla svara på frågan om hur många kvadratmeter vi bor på. Det är en självklarhet för oss. Att vi vill förstå saker, läsa en regelbok, veta vad som förväntas av oss. Annars blir vi lätt kritiska och undrande....och vilsna.
Så idag ska jag bara vara. Jag är. Jag är allt och inget. Både och. God och ond. Sval och het. Ytlig och djup. Smart och trög. Glad och ledsen. Arg och hoppfull. Drömmande och cynisk. Jag är. Punkt.
Over and out.

...fredag 15.54....

...har precis lyssnat på ett av mina favoritprogram på radio...spanarna!

Fick en reaktion som jag inte riktigt var beredd på efter mitt senaste inlägg. Min mamma. Hon blev så orolig....och det hade jag inte tänkt att man kunde bli....jag menar jag är ju inte så orolig för mej....jag vet att jag har mina dagar som är mörka och tunga....men att få formulera det, sätta det i ord och läsa det själv, det hjälper. Nästa dag kan jag vakna och känna på ett annat sätt. Lite lättare, ljusare.
Så snälla, se inte detta som ett rop på hjälp eller som ett ensamt brev i en övergiven flaska som äntligen har nått fram till en överlevande och som uppmanar till handling. Nej! Om det uppmanar dej till något så önskar jag att det är dina egna tankar och funderingar kring på vilket sätt du kan känna igen dej, på vilket sätt det slår an en ton hos dej.

Min erfarenhet är att vi alltför sällan har samtal som är på riktigt. Som handlar om hur vi verkligen mår, tänker och tycker. Vad vi är rädda för, skäms för, känner skuld för, behöver ha, längtar efter. Det är smärtsamt och utlämnande att säga det som finns där innerst inne. Alla är vi rädda. Jag med. Men jag vet att jag känner mej som minst rädd, minst ensam, när jag möter mina vänner och vi möts på riktigt. När vi har ett sånt där riktigt möte som bottnar i uppriktighet, smärtsam (ibland) ärlighet, genuint lyssnande, förståelse och omsorg om varandra.
Den tanken om något önskar jag väcka genom att skriva om hur min resa ser ut. Vart jag är på väg. När jag känner att jag har fastnat, är rädd, känner mej trött, tom, ensam.
Så mamma....förstår du nu hur jag menar? Var inte rädd du heller.
Over and out.

..onsdag 20.29......

....idag vill jag bara låta mej själv falla..släppa taget....och veta att någon tar emot...någon som står där, som inte backar eller blir rädd utan istället säger...släpp bara allt en stund....jag tar hand om dej. Ibland är det så tungt att bära det här själv. Livet menar jag. Att själv vara ansvarig för allt, vara den som måste fatta alla beslut och genomföra dom. Att liksom ta sej an dagen och livet varje dag, fatta alla beslut som ska fattas, ringa, maila, svara, veta, tycka, tänka, planera, vara aktiv, prata, engagera sej, nätverka, vara uppmärksam.
Ibland känns livet så uppfordrande på något sätt...som om det ligger där och väntar på en med en illusion av möjligheter som man vet att det är bara upp till en själv att ta sej an och göra något av..och så bara orkar man inte...och så vet jag att om jag inte gör det så gör ingen det åt mej.
Jag är verkligen en förespråkare för att man måste skapa sej det liv man vill ha, man har ansvar och man har möjlighet att påverka sin livssituation, vilket är "uppsidan" med att vara människa idag. Men tyngden i den vetskapen är så jäkla jobbig ibland.

Vissa dagar tycker jag att jag vet rätt mycket. Om mej själv och den jag är och vad jag vill. Andra dagar kan jag undra över nästan alla beslut jag har fattat i mitt liv och ifrågasätta på vilka grunder jag har gjort dessa.
Man vill ju gärna vara en människa som fattar beslut som är genomtänkta, vettiga, kloka. Ta mitt yrkesval t ex. Jag ville skriva. Det var där jag kände en glöd. Det är ett av mina tidigaste minnen av bekräftelse. Att jag fick höra att jag kan skriva. Att jag har en ton som sticker ut. Redan på skolan i Tyskland vann jag som svensk student en uppsatstävling. Resten av skolgången var uppsats det jag med glädje tog mej an. Jag hade orden. Jag älskar ord. Jag kan fastna för välformulerade meningar och läsa dem om och om igen och njuta av hur de är sammansatta och vad de lyckas säga med ord som går bortanför orden.
En av mina gymnasielärare, Anita Berg, är en av de personer som har stöttat mej mest i mitt skrivande. Hon tog det på allvar. Uppmuntrade mej att göra något av det.

När jag sedan sökte journalisthögskolan så hade jag inte tillräckliga poäng för att komma in. Pyskologlinjen var mitt andrahandsval. Jag kom in. Och i mina mörkaste stunder så vet jag att jag endast drevs av att mitt ego behövde få säga att jag studerade till psykolog. Det imponerade. Folk förstod att jag var smart. Eftertänksam. Och att det hade en viss skrämmande/hämmande effekt. Det tyckte jag om. Idag bidrar det till min bluff rädsla. På vilka grunder valde jag mitt yrke?
Under fem års tid hade jag tvivel. Kände att jag befann mej i ett sammanhang som inte var hemma. Mina medstudenter hade i mina ögon mycket mer genomtänkta, genuina skäl. Dom ville det här. Jag visste aldrig vad jag ville.
En av mina mentorer räddade mej genom att säga att mina tvivel var det som en dag skulle göra mej till en bra psykolog. Att jag vågade tvivla, på mej själv, på psykologin och hur jag skulle kunna göra det till mitt. Det var modigt. Så hade jag aldrig tänkt kring min obeslutsamhet tidigare. Det fick mej att fortsätta. Att söka.
Poängen är att jag gör det fortfarande. Har inte hittat hem. Varken i kärlek eller jobb. Och just idag är jag bara så trött.
Over and out.

...måndag 19.55....varit på anställningsintervju....

...idag har jag varit på anställningsintervju....ett jobb som jag trodde att jag verkligen ville ha...så jag var lite nervös...kom på att jag inte har behövt söka jobb på länge...har fått jobb, jobben har faktiskt kommit till mej....via vänner och nätverk. Men nu vill jag ju försöka byta bransch, lämna den trygga skolvärlden, utmana och använda mina kunskaper inom andra områden...och då såg jag den...annonsen som lät som en önskelista! Men som en klok vän sa till mej idag....företag idag kryddar annonsen lika mycket som vi våra Cv....så det går väl på jämt ut....jobbet är inte i närheten så intressant som det verkade...och jag är inte i närheten så kompetent som jag vill få mej till....:)..eller...?
Jag fick träffa två personer. Kvinnor. Den ena var trevlig. Den andra var neutraliteten personifierad. Nästan helt omöjligt att få någon som helst mimik i respons av henne. Hon var psykolog. Vilket triggar mej såklart....jag vill briljera, charma, få dem att skratt, imponera, låta proffsig, nyanserad, klok, erfaren, ambitiös....framstå som så jäkla duktig....och käck....vilket jag avskyr....käcka positiva människor....jag fick psykologen att le vid ett tillfälle och jag kunde se att det var med viss motvilja hon sprack och snabbt samlade ihop sej igen. Psykologer ska ta allvarsamt på sådana här situationer. På livet överhuvudtaget. Jag vet att det finns undantag...men den något schabloniserade bilden av oss ser ut så....och det skavar som skoskav.....eller ännu värre...som en övermogen gul finne som man bara måste få klämma...för njutningen av att se den brisera, tömmas, tappad på sin uppblåshet.
Efter intervju var det jag som kände mej tömd. På energi och lust. Kom på mej själv med att återigen falla i fällan att vara för angelägen att passa in, vara duglig, och inte ha tillnärmelsevis lika mycket fokus på hurovida jag vill ha dom!
Det verkade saknas skratt där. Kunde inte känna det i väggarna. Mer rädsla och något tillrättalagt.
Jag ska verka i ett annat sammanhang. Jag kan se det framför mej....har bara inte hittat dit än. Men är det inte lite så med jobb som med en partner...det måste finnas någon ömsesdig känsla där....något som har med energi att göra och att få vara den man är....inte behöva förställa sej för att passa in. Det måste finna skratt. Det måste till och med uppmuntras och näras, inte bara tillåtas. För min del är helt livsnödvändigt. Om jag ska stå ut med att möta mörker hela dagarna.
Over and out.

Söndag 11.56....

..hemma efter en helg hos mina föräldrar....det är skönt att landa i det där sättet att hänga tillsammans som bara är, som inte behöver uppfinnas varje gång.
Relationer som finns utan att de behöver definieras. Jag går in i någon form av vuxet barn relation som är bekväm men som jag inte står ut med alltför länge. Det är ansvarsbefriande. Den stora glädjen är att dela Vendela med mina föräldrar. Att se deras kärlek till henne.

Idag känner jag mej lite låg....jag vaknar liksom ÄVmed en känsla av att ha missat något, tappat något eller gått vilse...som den där telia reklamen med mannen som har gått vilse i skogen....fast utan att det är kul. Inte alls roligt faktiskt. Dom dagarna famlar jag efter något att greppa tag i. Något att lägga min fokus på. Att inte hitta fokus skapar olust. Som att vara vilse...det känns bättre när man tar ut ett riktmärke och börjar gå i den riktningen....det känns som om man i alla fall är på väg då. Även om det visar sej att man har gått i cirklar. Fast att gå i cirklar är ju också frustrerande....att känna igen..."fan...den här situationen har jag ju varit i förr"...."..det har gått ett år...men mitt liv ser nästan exakt ut som för ett år sedan...". Sen kanske en del tycker "men stanna upp då" invänta, ha tillit till att det som ska komma till dej kommer...låt dej bli funnen...men jag bara blir gaaaaaaalen av att försöka det. Jag tror inte en sekund på att jag blir hittad ute i den där djälva skogen utan täckning, mina vänner är nästan alla (med en del undantag) lika vilsna som mej.....dom skulle inte ha en suck att finna mej om de inte råkade ramla på mej av en slump. Den som möjligtvis skulle hitta mej är Mickis, eller Johan. Eller föresten...inte Johan....älskade vän...du hinner tappa bort dej själv på vägen från lägenheten och ner i garaget.
Men....det är trevligt att gå vilse tillsammans...då kan det t o m kännas som ett äventyr vissa dagar. Och inte alls ensamt. Man kan hålla handen och turas om med att vara rädd och modig.
Och medans man irrar omkring där så springer man ibland på andra som är vilsna...ibland t o m mer vilsen än man själv är....och då känns det plötsligt lite lättare. Inget tröstar som tanken på att det finns de som har det värre...:). Till mina älskade vilsna vänner som irrar runt tillsammans med er. Jag älskar er och skulle inte vilja vara vilsen med någon annan än just er. Ni vet vilka ni är!
Over and out.

Fredag 15.55..

...hemma...har slagit upp ett glas vitt vin och varit och inhandlat inför kvällens fredagsmys. Fredagsmys....det är ett fenomen...ett begrepp som har sin självklara plats i vårt folkhem. En liten trevlig ritual som avslutar arbetsveckan och legitimerar att familjen ramlar ihop i soffan tillsammans...äter något lite godare, oftast en dessa tre: tacos, lövbiff, flygande jakob...eller hämtpizza. Vi behöver ritualer....eller vad det nu är....något återkommande som markerar tiden, förankrar oss i den, samlar oss.
Jag har en lite dubbel relation till ritualer/seder/högtider. Min vanligaste invändning i mitt eget huvud är att vi upprätthåller dessa bara för att....jag har svårt för att göra saker bara för att....tänker på alla dop jag har varit på. I kyrkan. Där man samlas och sjunger sånger som ingen har en relation till, inte förstår, inte gillar...och inte minst inte kan sjunga. Det låter fördjävligt. Sen ska man inför alla församlade välkomna detta guds barn genom att ge det syndernas förlåtelse....herregud!!! Har man syndat bara genom att komma till denna värld. Inte undra på att skammen och skulden följer oss som en skugga för resten av vårat liv. Jag vet inte hur många människor jag har träffat inom både yrkets vägar och privat som ägnar energi åt att känna skam och otillräcklighet inför de personer de är. Och inte minst känna tvivel inför vem de är och vad de har för uppgift och mening i denna tillvaro. Jag kan fatta det, verkligen! Vi kommer till denna värld, och den första ritualen vi genomgår i denna resa att bli en människa är att bli förlåtna för synder som vi inte har en aning om att vi har begått och ser en massa människor omkring oss som ser lite stela och obekväma ut, sjunger falskt eller ännu oftare bara rör på munnen....fejk sjunger....sen skvätter någon person som vi aldrig har sett vatten på vårt huvud och någon håller upp mej högt i luften.....sen kaffe och bullar....och smörgåstårta.
Det känns som om den där akten skulle behöva se lite annorlunda ut.....typ: "Välkommen till denna värld. Nu börjar din livsresa. Den kommer att ta dej högt och lågt. Du kommer att skratta och gråta. Du kommer att göra bort dej, misslyckas, uppleva fantastisk förälskelse och bitter kärlekssorg. Du kommer att göra en jäkla massa saker du ångrar, såra människor, både ovetandes och vetandes, med vilje t o m. Du kommer att vara pank och arbetslös och tvivla på dej själv och din förmåga. Många stunder kommer du att undra över vad fan allt det här går ut på egentligen. Du kommer att plugga en massa skit som du inte har aning om vad du ska ha för användning av, och i många fall kommer du ha rätt. Du kommer att vara rädd. För mycket, en del inbillat och en del verkligt. Du kommer att uppleva lycka som gör att tiden stannar, att du tappar andan och får svindel.
Och vi som har samlats här idag, vi är här för att vi vill följa dej, hjälpa dej, stötta dej och alltid älska dej. Älska dej. Hela dej, med allt du är och inte vill vara.
Over and out.

...torsdag kväll.....

Vad glad jag blir....har redan fått respons av flera härliga vänner och familj...och det känns precis sådär lagom läskigt och uppfordrande som jag hade tänkt mej. Vilket såklart också fick mej att tänka på hur mycket jag kan och vill skriva här....hur utlämnande vågar jag vara....vad händer om jag skriver om mina vänner...och delar med mej av tankar som kanske inte ens de känner till...eller känner dom mej bättre än vad jag vill tro. Vet man någonsin vad ens vänner tänker om en...innerst inne...jag vet ju att jag tänker mest hela tiden...så....vad tänker andra....? Det pratar man inte så ofta om...hur man uppfattas....mer än det där uppenbara....men det andra...det där som kanske skaver lite ibland, som skoskav efter en för lång vandring, eller kort promenad i ett par "sitta stilla på en fest och se snygg ut skor". Eller som en finne som man vill klämma men vet att man inte borde....för det kan bli ärr.
Vill man veta? Ja....nja....kanske...om det är bra....
Min erfarenhet är att människor sällan eller aldrig är så ärliga som de anser sej vara. Jag blir alltid skeptisk när folk liksom presenterar sej så....på det där självklara sättet...jag är minnsann alltid ärlig, säger vad jag tycker. Det är något i mej som vänder sej i mej då...som blir provocerad...som vill utmana det där. Tvärsäkerhet gör mej också irriterad. Likaså dumhet. Påfallande ofta hänger dessa ihop.
Ja, hur jag skriver och vad tål att tänka på. Min rebelliska frihetssträvande natur vill inte ha några begränsningar....min självinsikt säger mej att det kan vara naivt. Vilket jag kan vara ibland. Jag är i alla fall inte tvärsäker. Eller dum.
Over and out.

...torsdag morgon....

..kom på en sak efter mitt inlägg igår....det var den 1 april....den dagen för exakt 35 år sedan då jag egentligen skulle ha fötts....den stora skämtdagen...klart jag inte ville komma ut då..!...då hade jag resten av livet förföljts av en rädsla för att allt i mitt liv är ett enda stort skämt, inte på riktigt, som att när som helst så skulle bubblan kunna spricka, jag skulle kunna avslöjas, bluffen synas, korten läggs på bordet....och så känner jag ju verkligen inte.....skratt...eller...?
I alla fall...nu kom jag 14 dagar senare. Det blev väl räddningen antagligen för efter den dagen så har det bara gått framåt, uppåt. Från framgång till framgång. Konstigt att jag föddes försent förresten....jag har alltid bråttom nuförtiden...är alltid den som kommer fram först, går snabbast, klar innan alla andra, slänger i mej maten, skyndar på mina steg, fyller i samtal som går för långsamt, lägger ord i munnen åt de som famlar efter dom, är i tanken redan framme vid nästa moment, nästa steg, nästa problem, nästa idé....carpe diem och allt sånt skit är inte min grej...carpe tomorrow or the next day!
Tar jag igen för mina 14 extra dagar i dvala som jag spenderade där i mammas varma mage? Försöker jag kompensera för att jag har en ruggigt stor försenad ankomst som eleven som aldrig hamnar på plus igen....? Så jäkla galen kan jag väl inte vara?

I alla fall. Med tanke på att det framstår som om jag sjuder av aktivitet och energi, alltid är på väg, så är det fantastiskt att se hur lite jag får uträttat...vilken paradox! Av alla tankar jag tänker så blir det i princip ingenting av något. Förutom att jag gör listor. Gud vad jag älskar listor. Kan sitta och känna mej nöjd med mitt dagsverke om jag har lyckats komponera en lista med "things to do" för den kommande dagen. Om jag sedan får stryka något från listan för att jag dessutom faktiskt har gjort det så kan jag unna mej en ocean av att göra ingenting. Ibland skriver jag upp rent meningslösa grejjer på listan som jag vet att jag kommer att göra för att få tillfredställelsen i att stryka dem: tvätta håret, ringa en kompis, lämna tillbaka tröja på HM, göra en lista.....
Nu ska jag sätta mej och göra en lista för den här dagen...
Over and out.

...nu börjar det....eller vad jag nu ska kalla det....

Jag har alldeles för mycket ord och tankar i huvudet...som jag sätter ihop till allt ifrån filmscener, till önskningar, tvångstankar och en hel del bullshit.
Nu ska jag göra något av det...för vad gör dom för nytta om dom bara finns i mitt huvud....och vad gör dom för nytta här...ingen aning...men nu vill jag dela med mej...även om det låter pretto, även i mina öron...vad fan har jag att säga som inte redan är sagt? Kanske inget...men ändå...den där kritiska rösten som säger att det är självupptaget och fåfängt..den får väl säga det...och jag får väl vara det då....det också.
So here we go!