...torsdag 17.28....

....fick idag klart för mej att jag uppfattas som låg, eller deppig... som en reaktion på det jag skriver här....och hur konstigt det än låter så gjorde det mej förvånad! Jag uppfattar inte mej själv som låg.....eller så brister jag i självinsikt...eller så har jag varit låg så länge att det är ett normaltillstånd för mej....? Hemska tanke!

Jag tror såhär...(för nu fick jag lite griller i huvudet som jag behöver sortera i)....jag tror att någon form av vemod och mörker har varit en del av mej så länge jag kan minnas. Det är en del av den jag är. En del! Inte allt. Jag kan ha nära till att känna en gnagande känsla av tomhet, en irriterande känsla av att ha missat något, en krypande känsla av att jag inte har någon riktning i mitt liv, att jag inte vet vad jag vill eller vad jag håller på med, en rädsla för att inte lyckas med att hitta kärleken, och en dov värk över att inte vara tillräckligt bra mamma. Men! Jag tänker att det är så det är att vara människa. Att inte sätta ord på det, inte dela det...det gör det inte mindre. Snarare större. Det får en att tro att man inte är ok med alla sina delar, med allt man är.

Sen är det så också att det är oftast när är lite problematiskt, mörkt, otydligt som jag har större behov att skriva om. Inte när det är bländande ljust ändå in i själen. Dom ögonblicken vill jag bara vara i. Inte störa genom att försöka sätta ord på dem. Beskriva lycka, kärlek....vem orkar läsa om det....skratt....och för att vara allvarlig så tror jag inte att man ska "prata" sönder sådana känslor. Men om jag känner mej liten eller tvivlande, då behöver jag prata och skriva om det. Och jag tänker (har jag fel?) att jag är långt ifrån ensam. Vi bara inte säger sånt till varandra. Som min farfar så till mej igår...."men Anna, det är ju privat!". Ja, det är det. Jag förstår vad han menar. Men! Han tillhör också en helt annan generation där jag vet att det var en ocean av saker man inte talade om. Och det var en avgrund av känslor som man fick ha för sej själv, eller ännu värre fick klart för sej att man inte skulle känna. En fantastisk grogrund för skammen. Den mörkaste och svåraste av våra känslor. Den vi aldrig talar om.

Jag hörde en bra definition av skillnaden mellan skam och skuld häromdagen. Skuld känner vi för saker vi har gjort eller inte gjort. Skam känner vi för den vi är. Skuld kan få sin befrielse genom förståelse och förlåtelse. Skam kan bara älskas bort. Så jag tänker försöka att inte skämmas över mitt mörker och mina tvivel. Älska mej mer istället. Älska mer överhuvudtaget.
Over and out.