...tisdag 14.30....

...har varit på lunch med en man som var som en strålkastare!!!
Han var bländande, intensivt närvarande, uppfordrande..och jag var liksom tvungen att vända bort blicken emellanåt för att kunna tänka klart.
Jag fann mej själv bli nervös, fumlade med orden, kom på mej själv med att vilja göra intryck, känna mej osäker och genomskådad....

Människor som har sådan lyskraft och styrka som han har lämnar ofta andra i sin omgivning i lite lätt skräckslagen beundran, det är som om man inte kan sluta stirra, fast man vet att det inte är nyttigt och att man kommer att se små svart prickar dansandes på näthinnan ett tag framöver. Och lika mycket som man vill bada i strålkastarljuset som är så seende...så är det skitläskigt i sin klarhet. Det går inte att gömma sej bakom den vanliga jargongen eller rökridåerna som man annars kan slänga ut. Shit vad jobbigt det var.....men också så triggande, så intressant....eller är det bara utmaningen jag går igång på? Att det svåra alltid utgör en mycket större lockelse?
Har jag glömt att säga att han var skitsnygg.....ja som sagt....jag är helt bländad. Han är livsfarlig och helt omeotståndlig. Tror att det vore absolut bäst att inte träffa honom igen. Men helt omöjligt att låta bli.
Over and out.