...söndag 10.19.....

....har börjat dagen med en sådan där härlig promenad igen...Vendela cyklar framför mej och gör tummen upp åt mej som försöker hålla farten...
Nu har vi ätit frukost och ska ut på stan och leta efter sommarskor till Vendela.
...nu fick jag precis mess från Fredrik som skriver att han har något att berätta.....kan det vara om dejten han var på igår?...Vi pratade om det igår. Vi vårt härliga gäng av singlar som finns där för varandra, delar med oss av våra dråpliga dejthistorier, träffas för att skratta och känna oss lite mindre ensamma. Vi har skapat våra egna rutiner i livet, vi som inte just för tillfället befinner oss inom ramen för "familjen" med de givna ritualer som det innefattar. Vi har vårt "fredagsmys" de fredagar vi har barnen, turas om att laga middag och träffas med ungarna för att äta tillsammans, dricka vin och bara vara. Det har blivit en självklarhet för oss likväl som för våra barn. Våra barnlediga veckor består fredagen istället av afterwork. Vi summerar veckan och gör planer för helgen. Det här har för mej blivit viktiga återkommande ritualer som är markörer som befäster min plats i just det här sammanhanget. Vikten av att känna sej som en del av något. Tillhörighet.
Så...vad händer om någon lämnar vår exklusiva gemenskap av singelliv?...Vi längtar alla! En del av oss dejtar mycket, andra inte alls...men vi alla längtar. Jag, Gabbi, Lotta, Morie, Åsa, Anna, Maria, Fredrik, Mickis..(med viss reservation för Mickis...hon gör faktiskt en beundransvärt försök med sitt ex i skrivande stund....).
Men....åter till frågan....vad händer när någon av oss träffar någon....? Vi har skojat om att det måste ske simultant....hela vårt gäng måste smältas samman med ett liknande gäng av singlar där det finns en lämplig kandidat åt oss alla....så att vi sen blir till ett enda härligt gäng av sprudlande kärlek....skratt....men sannolikheten för det scenariot känns inte så hög....med tanke på att det är svårt för bara en av oss att hitta någon som vi vill träffa fler gånger än möjligtvis två.....så i ärlighetens namn...när Fredrik igår berättade om en väldigt trevlig dejt han hade varit på häromdagen.....då blev en del av mej lite, bara lite....:)...orolig, lite avundsjuk......för det kanske är så att det vi har, vi tillsammans, är att vi delar livet nu....fram tills dess.....vi är varandras familj just nu....i väntan på den egna familjen....?

Alla vill vi ha kakan och ändå äta den. Och jag har bestämt mej för att det måste funka. Tror till och med att det kanske är det som är lösningen på alla våra relationsproblem. Vi hamnar i ett antingen eller....istället för ett både ock. Behåll och lägg till. Dela inte upp eller dra av. För samman och finn att summan av delarna är större. Helheten större än delarna. Är det det som kallas synergi?
Over and out.