...måndag 9.49....

...idag vaknade jag av mej själv, fem minuter innan klockan skulle ringa, d v s fem i sex. Jag hade bestämt mej för att börja morgonen med en snabb runda längs med årstaviken. Har märkt att det i särklass är det som fungerar bäst för att få kraft och höja sinnesstämmningen. Jag går fort...så att jag flåsar och svettas och det svider i benen. Nu när jag har gjort denna promenad till mer än bara något flyktigt infall så har jag lagt märke till att vi är en grupp typer som verkar ha lagt oss till med samma vana. Och vi har börjat heja lite sådär försiktigt med ett snett leende, vi har något gemensamt.
Dagens promenad gav mej precis den kick jag behövde. Har suttit på jobbet och fått en heldagsarbete utfört på mindre än två timmar. Har dessutom ringt på jobbet som jag har varit på interjvu på för att få lite feedback på hur jag ligger till. Sen letade jag fram numret till redaktionen för ett modemagasin som jag funderar på att kontakta. För att få skriva! Tänk att få ett regelbundet skrivuppdrag för en tidning! Känner i magen och hela mej att det är det jag vill! Det är en av de mest lustfyllda, pirriga tankar jag har! Att få skriva! Skriva om möten, människor, tankar, rädslor, relationer, nojjor, ensamhet, livet! En tydlig jante röst ger sej dock väldigt snart tillkänna när jag har fantiserat en stund. Inte kan väl jag? Det är inget riktigt jobb! Vad har jag att skriva som inte redan är formulerat? Vem är jag att tro att jag skulle kunna? Det är naivt och självupptaget. Det är förmätet till och med. Eller.....?...tänker på Vendela och hennes uppträdande igår. Hur hon lös och vågade. Hur hon efteråt med självklarhet kunde säga till mej att hon visste att hon var bra..."klart jag var bra, jag är ju bra".
Klart jag är bra! Jag är ju bra! Klart jag är!
Over and out.
P. S...ikväll ska jag träffa "strålkastaren" och hoppas att han nu bara är en ficklampa så att jag inte blir lika bländad. Återkommer med strålande nyheter.