...söndag 20.45...

...ikväll känner jag mej lite ledsen. Jag har egentligen inte någon särskild anledning, det har på det stora hela varit en bra dag. Vendela hade sin uppvisning med Miro kids och jag var så stolt att det värkte i mej. Jag kan ibland iaktta henne och förundras över att hon är min, det verkar liksom helt obegripligt att jag har en riktig människa som finns till på grund av mej. En helt egen människa som mer och mer börjar bli till något annat än mej.
Hon har en egen längtan, rädsla, talang, smak...hon tycker om lakrits och potatisbullar, schlager och blått, klackskor och bollsport. Hon tycker om att städa. I skrivande stund sitter hon och städar i våra lådor med apoteksprylar...hon liksom lägger allt i en ordning som hon tycker ser snygg ut...jag vill egentligen lägga mej i och förklara att det är smartare att lägga allt plåster i en burk, alla recept i den andra o s v....(mitt tvångsmässiga ordningsinne prövas av hennes inbillade känsla för estetik....:)), men jag har inte hjärta, för hon gör detta med en sådan koncentration just nu, hon är så helt inne i vad hon gör....och bara det att hon tycker om att göra det hon gör just nu, får också mitt hjärta att växa, hon är så lik mej. Och ändå inte. Att Vendela finns är den största kärleken i mitt liv. Men storheten i den känslan gör också att närheten till andra känslor blir tydligare. Som idag. Lika tydlig och kraftfull som min känsla av stolthet, beundran, overklighet och ren och skär kärlek var, lika nära fanns också sorgen över att jag satt i ena änden av lokalen och Björn i den andra. Att våra liv är inte är varandras. Förstå mej rätt, jag längtar inte tillbaka till det liv vi hade, vi lyckades inte fortsätta älska varandra. Men jag sörjer det vi inte fick. Det Vendela inte får. Vissa stunder blir det så tydligt och så slutgiltigt att det får det att hisna i mej av lätt svindel. Som att stå med ena foten över kanten. Titta ner.
En kort sekund av en bild som säger att mitt liv hade kunnat sett helt annorlunda ut idag. Vem leker inte den leken? Om jag hade valt annorlunda, om vi inte hade mötts, om vi hade valt en annan väg, om jag inte....om..om....den leken kan vara väldigt plågsam...för i de stunder vi leker den leken är vi ofta mer benägna att romantisera kring det som har varit, och drömma om hur det hade kunnat bli. Min resa känns svår ibland. Som idag. Det är så lätt att se vad som saknas. Inte vad som finns.
Men bara det att Vendela nu stolt visar upp hur fint hon har gjort i våra lådor. Att det lös om henne idag. Att det bästa hos mej finns i henne. Och det bästa från Björn. Och att det är såhär det är att vara människa. Att det är smärtsamt vackert, ljuvligt sorgligt, djupt mörker och bländande ljus. Och det ena inte kan finnas utan det andra.
Over and out.