Lång frånvaro...

...från bloggen. Nu när jag ska ta sats och skriva efter så lång tid så märker jag hur svårt det blir att veta i vilken ände jag ska börja...så mycket har hänt...men ändå inget särskilt på något sätt. Eller ja..inget större som är har inneburit någon större livsförändring för mej...men så ser ju livet sällan ut. Det är inte de stora händelserna i livet som spelar roll. Det är alla dessa små möten, val, slumpartade tillfälligheter, ideér, ingivelser. Det är livet.

Jag har varit i Sälen. Med Gabbi, Thea, Fredrik, Molly och så Vendela och jag såklart. Veckan blev bättre än vad jag trodde. Vendela visade upp sej från sin modigaste, trevligaste och mest sällskapliga sida. Allt var så enkelt på något sätt. Skidåkningen gick strålande och våra middagar var goda och skratten många...men kvällarna blir aldrig så sena när vi är iväg sådär....tröttheten sätter in redan efter massiv middag med vin och en dag av frisk luft och skidåkning.
Vi sov mycket. Och som alltid när man har varit borta så är det så oändligt skönt att få komma hem igen. Hem till sitt eget där jag är den enda som står för agenda, avbrott och aktivitet. Ingen att anpassa sej till eller ta hänsyn till. Ingen som stör eller uppmanar. För hur mycket vi än tycker om varandra så är det ovant för oss alla tre att dela hem med tre andra, plus barn. Vi lever ju alla själva.
Vilket återigen påminner mej om vad bekväm jag har blivit. Och vad van jag är vid att leva ensam. Och hur lätt det är att återvända till det kända, det egna....hur ska jag någonsin kunna dela mitt liv med någon igen? Leva tillsammans. Uppoffra. Anpassa. Dela. Det ska mycket kärlek och förälskelse till för att orka gå in i det på något sätt. Annars hittar man alltför snabbt skäl att se fler hinder än vad ens längtan är beredd att ha överseende med.

Vilket får mej att tänka på en man som jag nyligen har dejtat. Faktiskt en man som jag tänkte att jag kanske skulle kunna utveckla något med, känna något mer för än det första omedelbara som då bara består av attraktion och en inledande nyfikenhet.
För att det ska gå vidare till "fas 2" eller vad man nu ska kalla det, så får det liksom inte alltför tidigt smyga sej in något som sticker ut eller väcker någon liten irritation, besvikelse, undran, tvivel...då känns taxiresan hem plötsligt mycket överhängande och efterlängtad. Det är så lätt att retirera tillbaka. Hem. Inte gå in det som plötsligt bröt lite av den där inledande laddningen. Det är lättare att dra sina egna slutsatser, fälla sin dom och åka hem. Hem till det kända och vana.

Den här mannen gjorde väl allt "rätt" till att börja med. Han var uppvaktande utan att vara för påflugen, han var intresserad utan att vara för förutsägbar, han gav av sej själv utan att vara självutplånande och lämnade kvar bitar som gjorde att jag ville veta mer. Lära känna honom. Förstå vem han var.
Men....men...sen kommer det ett men. Jag och mina vänner har många gånger pratat om i vilket skede man ska bli "fysisk", timingen. Det är viktigt att det inte går för lång tid utan att det händer något...d v s en kyss eller anna fysisk närhet...men det får inte för fort gå "hela vägen" för då är det det risk att man för snabbt laddar ur den där första laddningen som dallrar i mötet.
Det blir lätt en liten antiklimax. Och vill man då inleda något, som man fortfarande inte vet vad det skulle kunna bli, då känns det som om det är bra att vänta. Viktigt att vänta. Inte av prydhet, inte av någon princip, inte för att man ska spela svårfångad...utan för att den stunden ska få en annan inramning, respekt och allvar, utan för den delen bli allvarsam.

Vi pratade till och med om det. Jag och den här mannen. Det var han som förde det på tal. Att han inte hade "dom" intentionerna. Att han ville lära känna. Att han inte hade känt såhär på länge. Att han var fascinerad av mej. Att han tyckte om att lyssna på mej. Att jag gjorde honom nyfiken. När han sa det så blev jag sådär förälskat glad. Det är ju de orden man vill höra. Att det här, vad det nu än är, är något mer...eller att det i alla fall finns en längtan efter att det ska bli något mer.

Han sa så ja. Märk väl, han sa så. Men...sen kommer det där "men:et". När det väl var sagt och det kändes sådär varmt, tryggt, förväntansfullt, löftesrikt och inte så lite romantiskt...(kvällen inramades dessutom av champagne, kyckling i ugn, tända ljus och soft musik....ja, jag vet...), då var det som om den ljuva romantiska filmen som jag befann mej i plötsligt fick ett "tillfälligt avbrott" och byttes ut till billig svensk porrfilm där replikerna innehöll ord som pilsk, jag vet att du vill, vi kan ju bara ligga nakna och "känna" på¨varandra....WHAT???? Jag gick ifrån lite lagom varm och småsugen till förvånad-överrumplad-till-avvaktande-avvtänd-fullkomligt ointresserad.
Och hur mycket man nu i ett anfall av välvilja och efterkonstruktion vill få det till att: han inte kunde hejda sej för att jag är så fantastisk och han blev så himla kåt....så kändes det ändå inte ok.

Självbehärskning kan vara sexigt. Att orka stå emot och invänta är moget. Att visa att man menar vad man säger är förtroendeingivande. Allt det hade gjort mej än mer intresserad. Det hade ökat min längtan. Och min lust. Det som hände fick motsatt effekt.
Jag fick stå för att vara den av oss som kunde "behärska mej" och stå för våra ord. Jag fick ta kontrollen och fatta beslut. Jag åkte hem. Och i det så gick något förlorat.

Kvällen därpå var jag på en mycket trevlig födelsedagsmiddag hos en ny vän. Maria. Också psykolog och lite i samma fas i livet som vi andra. Ensamstående med en dotter. Stark, modig, rolig, intelligent och varm. Mannen visste att jag var på fest och hade kvällen innan uttryckt att jag gärna fick "komma över" efter festen.....
Festen blev så trevlig att den fortsatte till Bon Palais inpå småtimmarna. Klockan hade hunnit bli fyra på morgonen när jag promenerade till centralen för att ta t-banan hem. Utan en tanke på att vilja åka hem till mannen för att krypa ner i hans säng.
På morgonen vaknar jag av att han skickar ett besviket mess där han förundras över att jag inte kom hem till honom på natten.
För att nu göra en lång söndag till en kort historia kan jag sammanfatta den såhär: vi träffades, åt pizza, såg på en film, och när han sedan fällde kommentaren "jag trodde att du skulle vara så pilsk att du inte kunde hålla dej ifrån att komma hit"...ja då var det över.
Snipp snapp slut så var den sagan slut. Och det handlar inte om att jag är pryd, det handlar inte om att jag inte gillar sex. Tvärtom. Det handlar om sättet, orden, timingen, känslan (eller brist på den). Om man liksom skarvar in med den där billiga porrfilmen mitt i upptakten till en romantisk komedi så kommer man liksom av sej. Eller i alla fall jag gör det. Och då blir det svårt att backa tillbaka. Även om man sätter på den där fina filmen igen så hörs liksom den där porrfilmsmusiken som en slinga i bakgrunden...och allt känns liksom billigt och fult. Porrfilmen kan komma sen. Men den måste komma mycket senare. Efter att man har fått spela och leva sej in den där härliga romantiska föreställningsvärlden. Sen behöver det inte vara så ljuvt och vackert. Men pilsk. Det är nog ett ord jag kan lova att jag aldrig kommer att använda om mej eller någon annan heller för den delen. Det är bara ett fullkomligt urtöntigt ord.
Over and out.

Måndag. Vendela är här..

....jag märker att jag likt ett djur måste lukta på Vendela när jag inte har träffat henne på en vecka. Liksom suga in hennes doft och varje gång hittar molekylerna in och fram och jag drar en djup suck över att hon är nära igen och att hon är min. Undrar om den där doften någonsin förändras eller om jag alltid kommer att kunna "dofta" mej till henne. Undrar om min mamma fortfarande kan känna att jag är hennes. Som en djurhona. Eller går det över tillslut?

Idag upptäckte vi att vi var tvungna att köpa en ny skidjacka till Vendela. Jag hade en förhoppning om att förra årets skiddress fortfarande skulle gå att kränga på...men Vendela och jag började gapflabba när hon kröp in i den alldeles för lilla jackan där ärmarna slutade vid armbågen. Som tur var är det ju en aldrig upphörande rea nuförtiden så vi hittade en fin jacka för inte alltförmycket pengar.

Sen åkte vi hem och åt middag. Kött och sallad till mej. Kött och potatis till Vendela.
Nu ligger hon och läser en serietidning. High school musical. Hon ligger och tittar på Zach Ephron huvudrollsinnehavaren, som hon är kär i.

När vi var på Ringen idag så kom det fram en ung trevlig kille till Vendela och hälsade på henne...och det tog mej en mikrosekund att fatta vem det var....Sebastian, Basse, Vendelas kusin! Herregud vad han hade blivit stor. På lika kort tid så slungades jag in i en konstig "timewarp" och mindes honom som den fyraåring han var när jag lärde känna honom...och nu är han snart 14 år. Jag översköljdes av något varmt som klämde till runt bröstet och gjorde att jag fick en klump i halsen. Jag älskade dom där ungarna. Sebastian och Adam. Underbara fantastiska ungar. Och nu är de inte längre en del av mitt liv....ja, inte mer än att de är min dotters kusiner såklart och därmed en stor del av hennes liv...men inte längre i mitt. Det kändes ledsamt att tänka på. Vad mycket människor som har varit en stor del av ens liv som inte längre finns ens i ens tankevärld längre. Någon gång ibland dyker de upp, som idag, och man känner något. Ibland kärlek, ibland ånger, ibland skuld, ibland sorg...och ibland...något som mest känns som ingenting...tomt. Idag blev det varmt och gjorde lite ont.

En barndomsvän till mej har gått bort i cancer. Maggan. För fem dagar sedan. Vi var jämngamla. Hon hade två barn. 4 och 1 1/2. Vi var bästisar en period när vi var yngre. Det var jag, Maggan, Carola och Carla. Idag finns bara jag och Carola kvar. Maggan besegrades av cancern. Carla besgrades av livet. För en del människor så är livet extra tungt att leva. Att vakna varje dag är ett lidande utan vila. Även Carla hade två barn. 14 och 5 när hon gick bort.

Att farfar är dålig det orkar jag inte ens skriva om nu. Det liksom tar andan ur mej. Sänker sej över mej som en tyngd. Som om något närmar sej. Jag måste gå in och lukta på Vendela. Suga in lite av henne, fylla på med hennes självklara, närvarande, varma kropp.
Vad nära det är mellan liv och död. Och vi är mitt uppe i det.
Over and out.

...jag vill flytta....

...åååååååååååååh...vad jag är sugen på att flytta....såhär länge har jag inte bott i en och samma lägenhet sen jag bodde hemma hos mamma och pappa. Sedan jag lämnade boet har jag flyttat inte mindre än nio gånger tror jag. Min första flytt gick till en liten etta som jag hyrde i andra hand på centralvägen. Efter det bytte jag upp mej till en fin nyproducerad tvåa i Carlslund, i Upplands Väsby. Sen träffade jag Johan, blev kär, han flyttade in, och efter något år köpte han en bostadsrätt nere vid Väsby station som vi flyttade till. När den relationen sprack blev det en flytt tillbaka till Carlslund, en till gullig tvåa. Sen blev det flytt in till stan, årskiftet 97-98 tror jag det var. Adress Linnegatan. Fantastisk takvåning med jacuzzi och fönster i taket. Superlyx. Jag fick nypa mej länge för att inte tro att det hela bara var ett skämt. Sen träffade jag Björn. Blev superförälskad och flyttade in i hans stora tvåea på Ringvägen. Där bildade vi familj och bodde kvar tills Vendela var två år. Lyckades byta tvåan till en fyra på Tjärhovsgatan ovanpå restaurangen "greken på hörnet". Där bodde vi bara ungefär ett år innan vår historia inte längre kunde skrivas tillsammans. Jag hittade en andrahandslägenhet på Hagagatan och flyttade till Vasastan. Där blev jag kvar i ca 9 månader innan jag till slut blev riktigt vuxen och köpte min alldeles egna lägenhet. Min lilla tvåa på 44 m2 på Vickergatan. Nu har jag bott här i hela 4 år. 4år!...och jag skulle vilja ha bara lite större...ett större kök...ett lite större badrum...med badkar...aaaaaaaaaahhhhh vad jag saknar badkar. Och om jag fick önska så skulle jag vilja ha en liten liten söt balkong också. Och ett rum till Vendela. Och ett till mej. Sen skulle jag vara lycklig....skratt...
Men...lycka ja. De senaste två dagarna har jag konsumerat relationskultur. Först en helt otroligt makalöst bra bok. Om jag bara fick rekommendera en bok det här året (med risk för att jag kommer få äta upp det....) så är det den. Läs: "ur vulkanens mun" av Helena von Zweigbergk. Hennes historia som hon målar upp får mej att tappa andan. Jag kommer på mej själv med att läsa ömsom snabbt och ivrigt för jag bara måste få veta...för att sen dröja mej kvar, stanna upp...för det hon formulerar går rätt in och hittar till minnen djupt inne hos mej, som ställen som jag inte har besökt på väldigt länge. Och det är bitterljuvt. Det är sorg och igenkänning. Jag ler och jag gråter.
Hon skriver om mej och alla mina relationer, inte minst den till mej själv och till mitt barn. Och hon skriver om oss alla. Läs.

Imorse vaknade jag till att solen lyste in i sovrummet. Bestämde mej efter en stunds övervägande för att boka av mej från yoga passet som jag har bokat in och istället gå ut i solen och ta en promenad. Men när jag väl hade lyssnat på gomorron världen, ätit min fil och tvättat håret...då hade solen hunnit tröttna på att vänta på mej. Jag tog min promenad ändå. Gick med snabba steg ner till stan. Tog promenaden längs med vattnet förbi slottet. Svettig tog jag sedan ett varv inne på gallerian och köpte mej en ny bok. Sen kände jag mej sådär "jsingle in the city, jag är vuxen och självständig" och gick och åt i Kungshallen. Indiskt. Chikken Tikka Masala. Att man aldrig ledsnar på den? Alltid lika god!

Efter det en stor latte och promenad ner mot Stureplan....men stannade upp utanför biografen Saga och upptäckte att det bara var tio minuter kvar tills dom skulle visa "Revolution Road" med Kate Winslet och Leonardo Di Caprio. Den har jag velat se. Jag tvekade en lite stund...stod med min latte och rökte en cigg och funderade på om filmen skulle vara för mörk för mej idag. Om jag orkade låta en sådan film komma in liksom. Eftersom jag var på mitt "idag känner jag mej stark" humör så blev det en biljett. Den var tung. Och bra. Och lite på samma tema som boken. Dom där frågorna, vart tog vi vägen? Vart tog jag vägen? Kan vi hitta tillbaka?

Som ni förstår så måste det bli lite skratt och drinkar ikväll. För mycket ensamt konsumerande av livsfrågor är inte bra. Gänget ska samlas på Imperiet. Jag, Lotta, Fredrik, Gabbi, en "ny" jobbarkompis till mej som heter Maria...och kanske Åsa om hon orkar. Vi samlas på perrongen och sjunker ner i soffan tillsammans, delar vårt liv och försöker hjälpa varandra att fortsätta våga välja det som känns sant.

Imorgon ska jag gå på en lägenhetsvisning.
Over and out.

...onsdag redan..gud vad veckan har gått...

....och idag var en bra dag. Känner mej sådär lugn i magen, inget stirrigt som flipprar omkring och hela tiden uppmanar till något, vadsomhelst, en flykt, en kontakt, ett möte, ett intryck, en famn en hand. Nej, idag har jag varit lugn. Gått lite långsammare än vad jag brukar, håller annars en rätt hög fart när jag går från punkt a till b. Idag tog jag slog jag ner på halvtakt...en känsla av att bromsa in och hinna se och känna mer. De människor man möter då hinner man liksom också se på ett annat sätt. Jag log till och med lite fånigt åt en söt lite unge som hoppade lyckligt i en grå, blöt snöhög medans hans mamma stod och pratade i telefon och rökte.

Lunchen blev också godare. Lax med smaksatt creme fraiche. Saffran tomat. Och en stor sallad till. Jag har snöat in på en ny diet nu. Eftersom jag aldrig kan upprätthålla något mer än en vecka, max två så måste jag börja med nya grejjer istället. Nu heter temat, HFLC, eller för er som inte vet...skratt....high fat low carb.
Principen är att man får äta fett, mycket fett, kött, feta goda såser, fet fisk, kyckling, ägg, grädde, bacon, riktigt smör, kött, majonäs...och till det typ sallad. Helst inte rotfrukter, helst inte grönsaker som växer under jorden. Och så slutklämen...inga kolhydrater, ingen frukt, ingen pasta, ris, bröd, bulgur, knäcke, godis...inte heller något som är sötat med sötningsmedel eller light produkter (för det kickar igång insulinproduktionen...).
Så jag äter ägg och bacon och fet fil till frukost. Lax eller kyckling med fet sås, fetaost, chevre, parmensan, tsatsiki, creme fraiche och sallad till lunch. Kött, kyckling, fyllda färsbiffar med sås och sallad till middag. Och om man blir sugen framåt kvällen så kan man ta lite nötter eller en bit riktigt mörk choklad. Jag måste säga att efter snart två veckor med denna meny så har jag ätit rätt gott...och jag har varit mätt...jag märker tydligt hur jag står mej utan att vara hungrig. Till skillnad från en del "bantarmat" som bara studsar ett varv i magen och bara väcker den björn som sover...eller aldrig somnar....snarare retar honom.
Till på köpet så har jag gått ner i vikt.

Snart kommer mamma och pappa hem från Thailand. Tre veckor av sol, bad, mat, snorkling och promenader på stranden. Jag hoppas såååååååååå att dom har njutit. På riktigt.

Kunde inte hålla mej ifrån att logga in på min "dejtingsida" och spana runt lite. Och nu ikväll...jag tror att jag har hittat honom....äntligen...läs bara vad han skriver:
"kul kan man ha var som helst bara sälskapet är det rätta... "...det är ju helt underbart...SÄLSKAPET!....om jag bara var en säl så skulle saken vara biff nu.
Nej...det räckte med en kort rundtur i den virtuella dejtingvärlden för att återigen övertygas om att jag inte missar några uppenbara möjliga intressenter.

Nej...vet du vad...jag tycker att jag har väntat länge nog nu. Tänker på det där som alla säger till en som en liten uppmuntrande dunk i ryggen sådär "det händer när man minst anar det"....nja...jag vet inte om jag kan hålla med om det. Jag har fan inte anat något i snart fem år...och inte jäklar har det dykt upp eller ramlat ner någon.
Jag går omkring helt oanandes hela dagarna. Till bussen varje morgon, där skulle han ju kunna passera, på bussen, hur många chanser som helst att sätta sej brevid mej, men icke, mitt latteställe vid Gullmarsplan på väg ut till Farsta, tre morgnar i veckan ungefär vid halvåtta på morgonen, en vana som någon skulle kunnat ha uppmärksammat, tunnelbanan ut till Farsta...det är hela 17 minuter av oanad tid. Hela min arbetsdag på jobbet. Sammantaget så passerar och passeras jag nog av minst 70 vuxna med barn som söker sej till barnmottagningen dagligen, lägg därtill sen diverse hantverkare och it snubbar som kommer och går för att installera och fixa. Och mina kollegor såklart. Jag jobbar i en verksamhet med 4000 anställda! I alla fall. Sen åker eller går jag oanandes hem efter jobbet. Nästan varje dag avslutas trippen med att jag handlar på ringen. Sjukt mycket folk som dessutom uppenbarligen bor i samma upptagningsområde som mej och rör sej på söder i ungefär samma cirklar som mej. Någon, anyone? Icke.
Lägg därtill sen den veckan då jag har Vendela. Då ingår det varje dag en tripp till och från skolan och en massa möten med föräldrar av alla de slag som det hejas på, pratas med, les emot.

Nu har jag dessutom börjat träna på gym. Massor och jag menar det....massor av svettiga lättklädda män. Men icke.
Jag anar aldrig något. Faktiskt inte ens när jag är lite mer laddad och piffad sådär. När det är utgång, vin, drinkar, barhäng och dans. Jag anar inget då heller. Att jag framåt de sena timmarna kan ses hängandes på en man har mer med alkholintag och längtan efter kroppskontakt att göra. Inget djävla anande.

Så...hur ska man göra för att inte ana något...eller är det egentligen helt fel "råd"? Man kanske ska gå omkring och ana något hela tiden...utan att för den delen utveckla paranoia. Liksom vara uppmärksam utan att ana...som att gå ner i vikt utan att banta liksom. Liksom lura sej själv....eller vem det nu är man ska lura....inte låta någon ana att man anar något...knappt ens sej själv...utan bara veta att man anar men inte säga det högt för då spricker det.
Så...jag fortsätter väl att inte ana något. Men som sagt....7.30 vid Gullmarsplan...ifall du, någon, läser detta och inte heller har en aning. Kom och ta en latte med mej. Men du får presentera dej...för jag kommer inte ha en aning om vem du är.
Over and out.

Fredag!

Japp. Så har ytterligare en vecka gått och det ljus som faktiskt börjar knuffa undan några timmar av mörker har börjat nå fram även till mej. Det känns lite lättare än vad det gjorde förra veckan.
Eller? Ibland vet jag inte riktigt hur jag mår, för ibland känner jag nog inte efter så mycket. Är det när jag känner efter som jag får fatt i mitt mörker? Ibland tror jag det....att det är så för oss människor....att så länge vi färdas, är på väg mot något, eller ifrån något, då känner man inte utan är mer upptagen av resan. Det är när man stannar som själen hinner med och tar plats i knät. Under färden så är den alltid en liten bit efter, sitter i raden bakom liksom. Och det går att låtsas om som om man inte känner den där jobbiga djäveln som sitter där bakom och försöker göra sej hörd, vill påpeka något. Som en jobbig kompis som mitt under filmen på bio sticker in med frågan "varför gör dom så"....SKIT I DET!!!!! har man lust att säga.
Men när allt stannar då hinner han fram. Eller hon. Men för mej är det en han. I alla fall så känns det så idag av någon anledning.
Jag minns att jag fick en sådan tydlig bild av det här när jag lämnade Björn. Då klev jag av tåget och hamnade på perrongen. Allt avstannade. Eller rättare sagt....allt fortsatte att röra sej men jag stod stilla. Min perrong var till en början en riktig skitperrong. Det var kallt som f..n..och inte en annan själ i sikte. Bara tåg som passerade utan att ens stanna. Det var en sådan där ödesperrong som inte längre nyttjades.
Numera är min perrong ett rätt trevligt ställe att hänga på. Sakta men säkert fick jag liksom syn på att jag inte var ensam utan det stod en massa andra och hängde där, andra som likt mej var lite förvirrade, ensamma, arga, ledsna, modiga, uppriktiga, äkta. Och att hänga tillsammans med dom har tillslut gjort perrongen så mycket till ett hem att jag inte längre störs av alla tåg som passerar. Det gör liksom inte riktigt lika mycket. Jag undrar inte längre för varje gång varför jag inte jag sitter med där, hur alla andra fick tag på en biljett, vad jag har missat, gjort fel. Och om tåget inte ens stannar så behöver jag inte längre tror att det beror på att min perrong är så öde och oinbjudande utan på att dom som sitter på just det där tåget aldrig skulle komma sej för att kliva av just där, här. Hos oss som finns på den här perrongen. För vi som är här har valt att kliva av....och en del orkar inte se det alternativet för ibland är det lättare att bara fortsätta åka. Och det är helt ok. Jag gör det själv ibland.
I alla fall. Vart är jag idag då? Idag står jag på perrongen ska träffa mina andra perrong polare ikväll. En av dom fyller år. Lotta. Älskade Lotta. Hon har klivit av tåget...fast hon har liksom ena foten lite kvar och släpas med varje gång just det tåget passerar vilket bara resulterar i att hon faller omkull och slår sej. Och vi som står på perrongen tar emot och plåstrar om. Den djävla konduktören på tåget skyller bara på Lotta och på att hon inte kliver på ordentligt. Att man inte kan åka med till hälften. Det är antingen eller. Och det är ju synd. Det är synd att vi ibland måste välja antingen eller för ofta är bägge alternativen begränsande och inte utvecklande. Det saknas ett tredje alternativ. Som att perrongen åker brevid tåget t ex, för då kunde man byta under resans gång. Eller att tågen var större, i flera våningar så att det fanns mer utrymme där. En massa olika platser att välja mellan så att man kunde variera sej och kunna känna efter vart man trivs med att sitta, och i vilket sällskap/ sammanhang. Och det fanns liksom inget "fel" tåg för alla tåg var på väg åt samma håll...spåren gick bara i lite olika riktning. Det tycker jag skulle vara bra.
I väntan på det så gör jag det mesta för att göra min perrong trivsam och ibland möter jag upp nya som just har klivit av och presenterar då oss andra som finns där.
Och där sitter vi sen, tillsammans, i vår stora soffa, häller upp ett varsitt glas vin, tittar på tågen som passerar och håller varandra i handen.
Over and out.

...nu är det lte tungt att leva...

...ja...just nu så är det faktiskt det. Och jag vet precis vad det beror på. Jag känner mej nämligen lite hopplös...ja...jag menar inte att jag är hopplös...fast det kanske jag också är....men jag känner mej utan hopp...eller i alla fall mindre hoppfull...hopp känns överhuvudtaget som en kraftansträngning....vet inte när jag hoppade sist...måste ha varit på friidrotten i skolan...och hopp var aldrig riktigt min gren....jag hade nog ingen gren som var min gren...det skulle möjligtvis vara springa då.
Så...åter till hopp. Jag ligger nog närmare skutt än hopp. Fast just nu känner jag mej inte ens särskilt skuttfull utan ord som känns mer passande är kräla, släpa, slita, bära. Det är fan inget skutt med där för tillfället.
Jag tycker att det känns tungt att leva ensam nu. Jag har inte riktigt känt det så på ett tag. Livet har känts mer fullt än tomt och saknaden efter att dela det med en livspartner har känts överkomlig. Det funkar liksom bra ändå.
Men....nu känns det ensamt och lite mer åt det skuttlösa hållet. Det känns som om jag tänker varje tanke själv, lyfter varje kasse, planerar, organiserar, påminner, väcker, lagar, tvättar, fixar, handlar, initierar, bokar, tvivlar, bjuder in, möter upp, tänker, räknar ut, bäddar ner, slår av, vrider ur....och jag skulle så gärna bara få lägga mej ner och få vila i att jag inte är ensam i det. Att någon annan vrider ur trasan, köper mjölk...och tänker åt mej. På mej. Någon som kan skutta åt mej när jag inte orkar. Någon som till och med bär mej när jag är som tröttast. Någon som låter mej vila och som finns kvar där när jag vaknar. Någon som saknar mej när jag är borta.
Jag vet att mitt liv är rikt på mycket. Jag vet det. Men just idag känns det ensamt.
Over and out.
....

...tisdag och nya fantastiska internet inviter...

...även denna gång står Lotta för bidraget som bara är för underbart för att inte dela med sej av....
Så...läs och begrunda....visst är det konstigt att så många av oss fortfarande är singlar när det finns så många godingar därute....

Hejsan! Hoppas att du orkar läsa igenom detta utan att direkt bli ivägskrämd av det jag skriver. Jag vet att detta inte är en knullkontakttjänst o.s.v.
Jag tänker vara 100% ärlig. Jag är en halv-oskuld på 22 år från södra Stockholm. Då jag var 18 hade jag en flickvän ett kort tag. Vi gjorde inget riktigt sexuellt. Tekniskt sett har jag haft sex med en äldre kvinna (32 -- jag 21) en gång, som jag faktiskt träffade här på Spray Date, men jag räknar inte det. I princip är jag en oskuld. Och avskyr det.
Eftersom jag ignoreras helt av de i "min egen ålder" och yngre, försöker jag med lite äldre. Ja, jag är desperat, men det behöver inte betyda att jag ser äldre kvinnor som något sämre. Jag är inte endimensionell, utan tänder på flera skilda saker, och så länge kvinnan är under 40 även rent fysiskt av dem. Det ska tilläggas att jag är mycket kräsen, trots min situation.
Jag kan inte komma på något bra argument till varför du skulle vilja ha mig. Det finns en oändlig ström av kåta förlorarkillar som vill knulla eller ha ett sexuellt äventyr. Jag är helt enkelt en av dem. Längden på detta brev kanske kan hjälpa mig. Det är värt ett försök i alla fall.
Jag har varit ensam både vad gäller vänner och tjejer ett bra tag nu, vilket fått mig att sukta efter mänsklig kontakt i någon form. Jag skulle kunna tänka mig att bara träffas och sitta och vara. Jag tror att många känner sig väldigt ensamma nuförtiden, även om de inte verkar det utåt sett. De tror också att man måste göra något aktivt om man träffas. Det tycker inte jag.
Självklart är jag kåt. Otroligt kåt och sexuellt frustrerad. Nästan ständigt. Det betyder dock inte att jag enbart tänker på sex. Faktum är att jag finner vackra kvinnors blotta närvaro behaglig och njutbar. Jag är även mycket svag för kvinnliga röster.
Rent sexuellt är jag bl.a. intresserad av följande: Vanlig penetrering (doggy style), analsex (ge/få), smisk (ge/få), oralsex (få/ge), olika bondagelekar (bli fastbunden), bli behandlad som en slav, bli sutten på/använd som kudde, och andra rollspel. Du bestämmer förstås helt vad du vill låta mig göra eller vad du vill att jag ska göra. Jag skulle rent av vilja träffas enbart för att ge och få vanlig ryggmassage. Inga kläder behöver komma av.
Jag har, av ekonomiska skäl, tvingats flytta tillbaka hem till mamma nu, från att ha bott i egen lya ett par år, så det vore omöjligt att ses hos mig. Det ultimata vore om du bodde själv och vi kunde ses där. Sannolikheten att du vill det känns minimal (och är det också, om man ska gå efter min egen erfarenhet). Hur som helst känner jag att måste försöka så gott jag kan. Om man ändå ska upphöra att existera när man dör finns det ingen anledning att inte leva ut sina fantasier när man väl lever! Hoppas att du också kommit till den insikten.
Låter något av detta intressant? Snälla... låt bli att svara om du bara tänker säga åt mig att "rycka upp mig", "hitta någon i min ålder" eller att du helt enkelt inte är intresserad men att du tror att jag snart kommer hitta någon. Är inte intresserad av sådana brev.
Bild kan fås. Vill helst att du använder "MSN" (Windows Live Messenger) så vi kan snacka där.
(Nej, det här är inte ett skämt, och ja, jag skickar samma till flera. Varför skulle jag skriva många dåliga texter istället för en bra?)

Ja...som sagt....inte undra på att man misströstar ibland...
Over and out.

Måndag, lunch....och nya tag....

...i fredags var vi en tapper skara som träffades för att gå på singelafterwork. Fredrik, Gabbi och jag hade en vecka tidigare konstaterat att vi vill gå på fler fester där man kan träffa riktiga människor....och då helst singlar såklart. Vi "googlade" och hittade allt ifrån käcka föreläsningar till litteratur om "hur man gör när man dejtar", alla hjärtans dags fester...och så denna singelafterwork. 17.00 skulle portarna till något som hette Sidenkällaren slås upp. För 100 kronor fick man sedan mingla med en massa andra singlar och inta lättare förtäring. Lät ju alldeles strålande. Gabbi och jag tog sällskap dit. Väl där ser vi en frusen och rätt skeptisk Anna stående utanför lokalen. Hon berättar att hon var lite tidig och gått ner i källarvalvet för att spana in stället....och funnit att det inte riktigt verkade vara vår "målgrupp" utan en klar överrepresenation av äldre, mycket äldre. Vi stod och stampade ett tag utanför men bestämde oss för att vi nog också måste kolla in stället.....jag menar hur illa kan det vara....hellre äldre än yngre tänkte vi. Men gaaaaaaaaaaahhhhh......det var ju pensionärsföreningsstämmning där nere. Gulliga små ulliga tanter i fina kavajer, pärlhalsband, nylagt hår och inneskor i liten påse!!!!! Männen var inte var inte i närheten lika upppiffade eller gulliga.
Vi insåg snabbt att "raggpotentialen" på denna tillställning inte var hög....eller kanske skithög...men inte riktigt intressant....
Så...det var bara att ändra planen för kvällen. Snabbt sms till de som ännu inte hade anlänt, Lotta, Fredrik, Maria. Det fick bli oliver tvist på samma gata istället. Där var det varmt, trångt, högljutt....och tack och lov blandad publik. Fredrik anslöt med brorsan Jonas och kompis Micke, Lotta ramlade in strax efter....och tillslut var också Maria på plats. Efter två glas vin var så anslöt vi till grabbarna som skulle spela biljard vid Odenplan....och efter ytterligare två glas vin där....så bar det av till Bon Palais...dock i mindre skara....Lotta, Gabbi och jag. Efter en timmes dans och en drink var vi nöjda....och avslutade kvällen med den trevligaste stunden av dom alla. En stor jätteburgare på Burger King. Sen taxi hem och ner i säng.

Lördagmorgon bjöd inte på någon sovmorgon. Vendela skulle testa en ny dansgrupp på kulturama kl. 10.00 och jag ville såklart med och kolla in. Halv tio blev jag hämtad av Björn som också hade med sej Vendelas kompis Sanna och hennes mamma Marianne. Dansklassen "jazz show" blev en succé. Det var precis den typen av dans som Vendela hade tänkt ut att hon ville hålla på med...lite high scholl musical sådär...coolt, ballt, jazzigt, showigt, lite streetaktigt....skitkul!

Resten av lördagen gjorde jag ingenting. Var hemma och umgicks med mej själv hela dagen. Ibland gillar jag mitt eget sällskap...och i lördags var det riktigt skönt att bara hänga med bara mej.
Söndagen följde i ungefär samma tema dock med skillnaden att jag sysselsatte mej med en himla massa "måsten"....dammsuga, dammtorka, tvätta tre maskiner, storhandla, vika tvätt, träna (jo...faktiskt!!!!.....har tillslut köpt kort på SATS och försöker lura mej själv med den där motiverande påtryckningen "nu-när-jag-betalar-så-j...kla-mycket-pengar-för-träningskort-så-bara-måste-jag-ju-gå-dit")...och så såg jag en bio. Mammut, Lukas Moodyssons nya film.

Filmen pendlade mellan att vara lysande....och seg. Den handlade om allas vår innersta längtan efter mening, kärlek, liv, sammanhang. Och den ensamhet som vi alla innerst inne bär. Den som inte syns.
Eller rättare sagt....jag tyckte att filmen handlade om det. Lukas kanske skulle säga något annat. Sammantaget så var filmen sådär skulle jag säga. Michelle Williams var fantastisk.

Idag har jag möblerat om på mitt arbetsrum. För tredje gången. Det brukar betyda att jag inte är nöjd med något...att det är något som stör mej, som skavar, som retar, stressar....som när man ska sova och liksom bara snurrar runt i sängen. Inte hittar det där sköna läget som leder till ro. Min lägenhet hemma är i princip helt omöjlig att möblera om. Det är frustrerande. Som fan! Jag kan bara variera mitt matbord på två olika sätt. That´s it. Das ist alles. Så nu blir det mina arbetsmöbler som får vara min kanal för den frustrerade energi som måste få flytta saker....ändra, lyfta, byta, bära....för att tillslut kanske landa på ett nytt sätt....som skänker ro. I rummet. I själen. Det är nog hitintills den mest hjälpsamma terapin jag har funnit för egen del. Jag borde jobba med det. Det är liksom hjälp utifrån och in. Som plastikirugi. Som dyra hudvårdsprodukter. Som att gå till frisören. Som att shoppa. Det vet vi ju alla vad välgörande sånt är....och tack och lov för att vi kan ta till sånt....för ibland är det den där terapin i den andra riktningen så jäkla svår....inifrån och ut......och det bara orkar man inte alla dagar....och då flyttar jag möbler istället. Eller shoppar, eller en massage, eller en ansiktsbehandling, eller ett glas vin..(eller räknas det som inifrån och ut...eller....man häller ju utifrån och in....och sen känns det bättre...och allt ser bättre ut...men det verkar ju inifrån....fast det är något man tillsätter...ja...ni fattar....skratt...).
Nä....nu ska jag kolla om jag kan göra något åt vårt personalrum....jag tror att det skulle se bättre ut om vårt konfernsbord stod på andra ledden liksom.....
Over and out.

...torsdag....och lusten har kommit tillbaka...

....äntligen känns det lite lättare igen....känner mej starkare, piggare och liksom lite mer hoppfull.
Åt lunch med mina två samordnarkollegor idag och vi ramlade in i en sådan där mental bild som vi broderade ut tillsammans kring en absurd arbetssituation och vi skrattade så vi grät...underbart härligt befriande. Ibland liksom får man en bild i huvudet som det känns som om man delar med de man sitter med precis där och då...och man kan liksom lägga till detaljer och ljud till den där bilden som gör att det förstärks och det fullkomligen bubblar över. Det var min härligaste stund idag.

Efter jobbet gick jag en lång promenad. Från söder ner på stan. Fort. Svettigt. Gick på panduro och köpte paljettband (min hobby de senaste dagarna....syr fast paljett band på alla möjliga tröjor, jackor, t-shirts, grönt, guld, turkos....)...sen till hötorget för blommor....sen indiska...nya gardiner (köp två längder få 75 kr rabatt)...en liter mjölk, keso...sen hem.

Väl hemma så översköljdes jag av en lust att komma ut och insupa livet...byta om, lyssna på musik, hänga i en bar, dricka ett glas vin.....men efter två tappra försök att locka med mej någon så sitter jag nu framför tv...har ätit min keso...druckit en kopp the.....och känner mej lite rastlös. Lotta har kör och Fredrik skulle på dejt.

Gå ut själv? Är det vuxenpoäng på den? Är det självständigt?...eller är det en rastlöshet som borde låta sej stillas genom att vara hemma med mej själv.
Jag ska ge det en timme....eller två.....och kanske sätter jag mej och syr på fler paljetter på mina kläder....det skänker också lite glamour till livet.
Over and out

....zzzzzz......

....jaha....nu när man har slutat med sin hobby så finns det uppenbarligen inte så mycket att skriva om längre...nej...beslutet känns fortfarande skönt. Jag behöver vila.

Jag känner mej arg. Och ledsen. Och trött.
Alla dessa mindre bra känslor valde att med full styrka ge sej tillkänna igår morse. Måndag morgon. Japp! Trött så jag ville kräkas, arg så att jag ville skrika rakt ut och med ledsenheten bubblande därunder som ville få plats den med. Som den riktigt gode modern så lät jag denna samlade kalkad av osorterade känslor gå ut över Vendela, stressade på henne hela morgonen, men skällde över att hon inte var tillräckligt snabb ändå, höjde rösten och stampade i golvet. Väl på busshållplatsen där vi precis hader missat en fyra så börjar att Vendela gråta. Hon är ledsen över att jag skriker...och att pappa ska vara på kurs i fyra dagar så hon ska vara själv med Mona. Bussen kommer och jag upptäcker att både busskort till mej och remsa till Vendela ligger kvar i lägenheten. Vi får betala onödigt dyra biljetter med mobiltelefonen samtidigt som jag bara vill kräkas av skuld över den dåliga mamma jag är. Jag kränger oss in på en överfull buss där jag sen försöker att reparera vår relation på de fyra hållplatser vi har på oss tills vi ska skiljas åt för en vecka.

Vi skiljs åt med ett tappert leende från både henne och mej och jag tror att det syns att det gör ont i bröstet på mej. I alla fall ser jag att det gör det i henne.
Sen rasade jag ihop. Ja....inte där och då utanför skolgården, på marken, som en galning eller alkholist...det skulle jag aldrig våga göra inför alla föräldrar och gamla kollegor...någon självbevarelsedrift har jag ju......men inuti liksom....där rasade jag. Där inne satt jag och liksom tryckte upp knäna mot magen och håll hårt om mej själv och kände mej vilsen, ledsen, ensam, nostalgisk, arg, rädd, förtvivlad....och trött.

Då gjorde jag något som kan lägga sten på bördan, i alla fall om man deltar i kategorin "världens sämsta människa".....jag bestämde mej för att stanna hemma från jobbet. Att vara psykolog idag kändes omöjligt. Jag kände inte igen mej själv....och var en stund lite rädd att jag höll på att tappa fotfästet....vad sjutton det nu är....fotfästet....som Winnerbäck säger "vågar du leva med foten över kanten"....det känns det som om jag redan gör en del dagar. I alla fall. Jag kände inte igen mej i att jag kände så mycket...på en gång. Jag fick minnesbilder från Anna för flera år sedan....en Anna som ofta vaknade och inte visste vad i livet som verkligen var på riktigt.
Då slog det mej.....shit....jag har inte tagit mina "tabletter" på en vecka. Min lågdos tablett som jag har fått utskriven för mina överdjävliga pms symtom....en lågdos antidepressivt alltså. Tabletterna tog slut för en vecka sedan och jag har inte haft tid att fixa ut nya....och en dags läggs till nästa.
Det var ju såhär jag blev när jag mådde som värst....och det slår mej med sin fulla kraft när jag väl är hemma i lägenheten och drar ner persiennerna. Lite lugnad, lätt förvånad och fortfarande väldigt trött och ledsen....så somnar jag...och sover precis hela dagen. Sover, sover, sover. Jag lämnade inte lägenheten förrän kl. 17....för att handla och hämta ut tabletter på apoteket.
Idag har varit en bättre dag. Mycket bättre. Vet inte om det är tabletterna som redan har satt in sin verkan eller om placebon räckte för att häva mej upp ur det värsta träsket.....men sak samma....det är lättare att andas idag. Men jag vill vara ensam. Vill vara i mitt eget sällskap. Orkar inte prata eller lyssna. Behöver dra mej undan känns det som. Hämta kraft i musik, böcker, matlagning, skriva.....

Vendela ringde idag. Hon undrade om hon kunde få vara hos mej en extra dag den här veckan. Om jag kunde hämta henne imorgon? Sen kommer pappa hem på torsdag....och det är klart att jag sa ja.

Idag tänkte jag tanken, för första gången i mitt liv faktiskt, att jag kanske inte kommer att träffa någon att dela mitt liv med.
Over and out.

...apropå dejting historier.....

...ja....apropå ämnet dejting så har jag, Lotta, Gabbi och Fredrik nyligen haft ett intressant mail utbyte med varandra....den lyder som följer.....

Det börjar med att Lotta skickar ett mail som hon har fått på spray!

Hej. Jag tänker gå helt rakt på sak utan omsvep: Jag vill bli avsugen av dig. Jag bor i en etta i Fruängen (södra Stockholm, i Hägersten) och vill att du kommer hit och suger av mig. Helt enkelt. Anonymt och diskret. Ingen får någonsin reda på något. Kukstorlek: 16 cm. Helrakad. Fräsch. Oomskuren. Se bild. Är 23 år gammal och svensk.
Typisk situation: Du ringer på, jag öppnar, vi går in, jag tar av mig byxorna, du går ned på knä, suger/slickar/runkar tills det sprutar, sväljer (om du gör sådant) och sedan går du. Och nej, jag tror inte att du är någon slags hora.
Jag skojar för övrigt INTE. Har faktiskt gjort detta en gång tidigare över Spray Date och vill nu göra det igen, gärna regelbundet. Hoppas att du är intresserad och svarar positivt.
Addera gärna xxxxx@live.se på "MSN" istället för att svara här. Blir tvungen att skapa nya konton och skicka till alla varje gång de tar bort mitt konto här.

Ja, vad säger ni?!? Jag har ju snoppfobi så tyvärr kan ju inte jag hjälpa till...Men någon av er kanske vill ta över erbjudandet? För kom i håg!!!! 23-åringen tycker "inte att du är någon slags hora". Nu vet jag ju inte vad han skulle tycka om du dök upp Fredrik.... men med den där peruken du snackade om så kanske det funkar/Lotta

Gabbi replikerar....
Om jag får se bilden kanske... vem kan motstå en kuk, viken som helst, det spelar ju ingen roll, bara den är hel och ren... och finns i Fruängen...
Ja, man häpnar... Vissa människor (killar) verkar ha helt förvriden självbild, upplåst ego, grandiosa föreställningar om sig själv (och sin fantastiska kuk)
Men du kanske bara kan svara: "what's in it for me?"Fast han förstår nog inte frågan, det är ju du som får vara med om något fantastiskt....
kram på dig Lotta... du kanske ska byta dejtingsite?

Min replik:
....jaaaaaaaaa.....jag är helt inne på Gabbis linje....jag tror att vi går miste om saker genom att vara kräsna, ha höga, orimliga förväntningar och krav. Att tacka nej, till någon form av kuk (...kom ihåg köpt kärlek är också kärlek)...är en dödssynd. Vi måste träna på tacksamhet och villkorslös kärlek vänner! Det är den sanna vägen till lycka. ....så...när åker vi till Fruängen....?

Fredrik svarar med ett lockande erbjudande som han har fått sej till livs.....

Fredrik: På samma tema, lika dumt om än kanske inte lika stötande:
hej. Jag sag annonsen och bestamde sig for att skriva eftersom du ar intresserad av mig och tyckte om. Jag vet att du vill, jag hoppas att vi kommer att dela var brev och foton. Om du ar intresserad av mig, skriv till min e-post xxxxxx#yahoose. Jag skall vara mycket glad over att ditt brev i min brevlada.

En kvinna som jag aldrig kontaktat och vars sida jag aldrig besökt och som grädde på laxen bor i Örebro.
Jag tror jag tar Anna på orden och börjar känna mig tacksam och sveps in i villkorslös kärlek!!!/Fredrik

Ja....man slutar aldrig att häpna....det är underbart, absurdt, underhållande....och jag kan bara hålla med Lotta i hennes slutreplik...

-Vad roliga ni är! Har skrattat medans jag läst era mail.....känner mig tacksam.....för ER!!!

Over and out.

Dejtingpaus!

....så...nu har jag lagt ner min sida på match. Jag kände hur jag började gå in i "dejting väggen" där jag märker att jag blir dömande, cynisk, tvivlande, låg och desillusionerad. Bläh. Det tar liksom på krafterna....att skriva, bli lite nyfiken, styra upp en dejt, ladda upp, sluta vara nyfiken, gå hem, ladda ur.....och det är lätt att känna sej lite utskiten efteråt, tömd, tom. Trots att jag nästan kan kalla mej dejtingexpert....eller...ja...hur är man då...? En expert borde väl då knappast behöva gå på så många dejter....men i alla fall....jag har varit på mååååååååååååånga dejter. Vill inte ens tänka på hur många män jag har träffat.
Blir lite lätt trött och känner något lite lätt pinsamt fladdra till när jag inser att det är det närmaste hobby jag någonsin har haft i hela mitt liv...så till den milda grad att jag kanske har varit för upptagen av det ibland. I alla fall känns det så nu. Fast fråga mej en annan dag....då anser jag att jag hellre är med i matchen än tittar på. Jag ändrar mej mest hela tiden. Men idag, ja...de senaste tre dagarna.....har jag känt mej trött och bestämde mej för att logga ur. Och det kändes så skönt. Att bara plocka bort mej från rymden, inte vara till beskådan eller utlämnad till varken tyckande eller tittande. Till och med det kan kännas som om det liksom suger lite kraft av mej....bara det att en del av mej ligger presenterad där...och bjuder in till en kontaktyta som är öppen för vemhelst som känner ett intresse. Sen väljer ju jag såklart vilka jag vill svara....men ändå. Jag finns där. Eller den jag har valt att presentera mej som.

Så....nu blir det i alla fall en paus. Det känns som om jag vill ut och möta människor på riktigt. IRL. Drabbas, se, känna, lukta, lyssna och kittlas. Eller inte. För det där med att möta en människa ute i ett sammanhang kan aldrig ersättas av att styra upp en dejt med någon som man aldrig har mött. Bara själva "uppstyrandet" i sej, planeringen, förväntan....den liksom inbjuder till att alltför mycket ställs på spel på en gång.....så att chanserna att DET inträffar liksom minimeras. Till skillnad från när man är ute t ex. Då går man inte omkring och förväntar sej att man ska bli förälskad eller intresserad. Som med en triss lott....man tror ju aldrig att man ska vinna egentligen....och det gör man ju inte heller...(vinster under 100 räknas inte)...men som reklamen säger..."plötsligt så händer det"....fast den här liknelsen börjar ju mer och mer likna en internetdejt nu när jag tänker medans jag skriver....skratt....ok...skit i trisslotten. Dejting är som en trisslott. Att gå på krogen är mer som "finns i sjön"eller "fiskdamm".....i en liten större pöl att fiska i på något sätt....och chanserna att få något på kroken, om än en jäkla stövel eller rostig cykel....den bjuder i alla fall på mer variationsrikedom än att stoppa ner handen i en hink med kräftor....eller nåt...

Mina två dejter förra veckan blev med andra ord mina sista på ett tag. Dom två sista histiorierna var nog de som fick mej att känna mej tom och tömd. Med båda männen hade dejterna föregåtts av ett ganska intensivt mailande med långa intressanta utlägg om livet, tankar, relationer...skratt och djup...längtan och "fuck ups"....med andra ord framstod bägge i text som mycket lovande. Att det rörde sej om en författare och en flygkapten gjorde inte saken sämre. Jag erkänner det. Jag såg redan framför mej hur jag hittar en väg fram som skribent....och flyger i cockpit över världen mellan mina boksigneringar. Ja....jag vet inte hur jag hade tänkt få ihop det där riktigt....men i alla fall.
Författaren gjorde först något av ett intryck på mej. Han var inte som andra. Han var passionerad, kraftfull i sitt uttryck, verbal, intensiv, poetisk, romantisk.....och vi var på några dejter till....varpå jag mer och mer upplevde honom som uppblåst, svulstig i sina uttryck, överdriven, dramatisk, pratig, skrytsam...och ganska självupptagen. Så så var det med det.
Jag fick en av hans böcker i alla fall. Signerad och allt. Ett minne på vägen.

Flygkaptenen var stor, lång, bred, kantig, lätt grå i tonen, trötta ögon men med ett stort leende. Han visade sej vara inte bara flygkapten utan även musiker. Slagverk för att vara exakt. Intressant man. Mycket trevlig och lättsam. Han skrattade åt alla mina historier, gav mej komplimanger, lyssnade.....men....men....nix. Det fanns inte där. Nichts, nada, niet, icke.

Så....nu ska jag ägna mej åt annat. Ett tag i alla fall. Ikväll har jag stått och lagat mat till exempel. Tog till och med på mej mitt förkläde. Satte på skön musik och ställde mej och skalade och hackade...och nu doftar hela lägenheten av en gratäng på potatis, rödbetor, lök, morötter, massor med vitlök, färsk ingefära, salt, peppar och olivolja.....mmmm....och nu känner jag mej sådär husligt, duktig nöjd...och skönt lugn på något sätt. Om man verkligen tänker på vad man gör när man gör det...som att verkligen tänka på att "...nu skalar jag rödbetan....nu skär jag potatisen... nu doftar jag på vitlöken....nu ringlar jag över olivoljan som får allt att glänsa..."....ja...då blir det nästan något meditativt över det....lite mindfullness mitt i vardagen. Och man vet man får. Till skillnad från när man anrättar en dejt.....där ingriedienserna bara finns i ens fantasi och slutresultatet ofta liknar överkokt spaghetti. Smaklöst och lätttuggat.
Over and out.

..

Söndag. Slut på ytterligare en vecka....

Idag har jag en sådan där dag där jag inte orkar att sätta ord på något. Orkar inte formulera mej. Det tar stopp så fort en tanke försöker att forma sej..som om orden inte vill hänga ihop...sättas ihop till en hel mening. Det blir bara brottstycken som inte tar form utan likt flyktiga såpbubblor spricker så fort man försöker att följa dem. Så...det finns inga ord idag.
Jag behöver vara tyst idag, med mej själv.
Over and out.

...måndag...

...och jag är trött...herregud...den som bara kunde få sova ut...eller tänk att någon dag vakna och verkligen verkligen känna sej pigg..
Hade en jobbig lämning på skolan imorse. Slutade med bråk och Vendela som störtar iväg....usch...det känns aldrig bra...och nu ska hon till Björn en vecka. Då känns den där sista stunden tillsammans ännu viktigare...som om det är den stunden som ska finnas kvar i henne och mej tills vi ses igen...fast det funkar ju inte så...det vet jag ju....men ändå...eller "men även" som Vendela säger....

Igår när vi hade varit på ringen en kort stund och tagit en fika med Gabbi och Thea så stod det två "rekryter" utanför centrum när vi skulle till videobutiken för att lämna igen film. Dom värvade nya intressenter till nordicmilitarytraining.....! Skittuff," vi-tränar-i-all-väder, springer över-sten och stock, använder oss av varandra som vikter, pressar varandra tills vi kräks", träning. Dom utlovar världens bästa träning...och motivation. Gratis prova på träning på Zinken onsdag morgon kl. 6.15. Japp! I ett mycket kort ögonblick av energi och förhoppning hör jag mej själv säga..."jag kommer"...och jag lägger dessutom till "skitkul!!".....WHAT????? Vad har jag gjort?....en sjuveckors camp med träning 3 gånger i veckan som garanterar en helt ny tränings och livsupplevelse....för intresserade så kolla in...www.nordicmilitarytraining.se
Gabbi hänger på....för som hon sa..(med en viss underton...) vi kan ju inte annat än bli smalare, vackrare och lyckligare! Och ledarna är militärer, poliser och annan uniformerad, disiplinerad utryckningspersonal....det kallar jag MOTIVATION.

Återkommer på onsdag med en rapport....om jag inte ligger i ett dike och flåsar eller kvävs av mina egna uppkastningar....

Ikväll har jag en dejt. Och imorgon. En författare. En flygkapten. Författaren har lovat att ta med sej böcker....och flygkaptenen har lovat en plats i cockpit för att se den otroligt vackra inflygningen över Nice...(som tydligen ska vara fenomenal...). Ja....min erfarenhet säger mej att det kommer att bli ett glas vin....som i bästa fall skymmer sikten för en stund...och låter mej svepas med i luftrummet av längtan och fantasi....för att sen gå hem, drar en tung suck...och landa igen. Som ni märker är jag för tillfället inte fylld av det där man kallar för tillit...eller förvissning....skratt....
Men....jag väljer att se det som att jag deltar. Jag är med. I´m in....liksom. För det är jag som skapar mitt liv och hur jag vill att det ska se ut. Jag skriver mitt eget manus. Och om inte annat så jag kan åtminstonde roa mina vänner med härliga, absurda, tragiska och emellanåt lite glittrande möten med män.
Over and out.

Nu vill Vendela skriva några rader....

Hej nu är det inte Anna som skriver nu är det Annas barn vendela som skriver.Jag ska bara skriva några rader.Min mamma brukar tycka att jag är rolig teliksempel när jag säjer hur mår du i dag ooo jag har haft en under bar publik i dag.Med min roliga röst och lite konstig fast min mamma tycker att jag är rolig.Så hon burgar att skrata.Som jag sa jag är 8 år jag heter vendela gillar att dansa,sjunga,åka skriskor,vara med kompisar,mysa,åka skidor,cyckla,hola på med datorn,spela wii,nintendo DS,titta på tv mitt faforit är Hannah montana,film high sckhool mucickal.

HEJ DÅ OCH GOTT NYTT 2009

22.17....

..måndag kväll...jag har jobbat hela dagen....eller ja....jag har faktiskt slumrat till vid två tillfällen...så himla svårt att hålla sej vaken när man ska läsa, läsa, läsa.....och dessutom så var det idag vår kaffebryggare på jobbet beslutade sej för att den hade bryggt färdigt för den här gången. Hela det stackars gänget som jobbade idag hasade med lite tröttare steg längs med korridorerna och ju mer jag läste om uppmärksamhetsstörningar och aktvivtetsnivåer desto mer flöt det ihop med mej själv och jag kom att tänka på hur svårt jag har haft det, och ibland fortfarande har, med att hålla mej vaken. Under universitetstiden så har jag sovit mej igenom många timmar av föresläsningar....och jag fick till min stora förvåning höra från mina kursare att det var ett känt "skämt" dem emellan där de härmade mej med tillbakalutat huvud och stort öppet gap tungt slumrande medan lektorerna malde på.....skratt...och shit....jag trodde inte att det hade varit så uppenbart.
Under mitt PTP år i Lidköping var det under en period så svårt att hålla sej vaken att jag började känna en lätt stress inför situationer som jag visste skulle innebära problem för mej. Konferenser, möten, handledning....och inte minst patientmöten....inte en av mina mer bekväma stunder i livet när jag i ett möte med en mamma som maler och maler och maler.....och jag bara dråsade iväg...någon mikrosekund sådär....men hon hinner uppfatta att jag har somnat....och jag vet än idag inte vad det gjorde med henne.....
Jag kan ju försöka inbilla mej att det var nyttigt för henne som en slags rätt brutal terapeutisk intervention....skratt...ett uppvaknande om man så får säga....för guuuuuuuuuuuud så trist hon var att lyssna på.....skratt....fast det är ju fruktansvärt av mej att erkänna det.

I alla fall.....jag har prövat allt...jag byter sittställning, biter mej i kinderna, tuggar tuggummi, sätter mej obekvämt....men inget funkar. Tillslut hamnade jag på Huddinge och fick genomgå en av de mest bisarra undersökningar som jag har blivit utsatt för. Med kletig tuggummiliknande massa så klistrades det på en massa elektroder på mitt huvud av en sköterska som skulle få nurse Ratched från Gökboet att framstå som öm. Sen förde hon in mej i ett stort, mörkt, kallt rum där jag uppmandes att somna......yeah....right.....jag har väl sällan varit så pigg som då....detta pågick sedan i timmar och jag tror att jag dråsade iväg emellanåt och blev i oregelbundna intervaller väckt av nurse R som via högtalare uppmande mej att vakna..och somna om...vakna...och somna om.....Efter en heldag där fick jag åka hem och hoppades på att man skulle finna ett fel och att det fanns ett piller som kunde avhjälpa det hela. Men icke. Undersökningen visade inte på något som kunde tolkas, användas eller öka förståelsen....eller bidra till fler vakna stunder i min tillvaro...
Antagligen finns det någon form av sömnsjuka i familjen. Lisbeth....min gamla gammelfaster, som inte längre lever, hon kunde somna i alla lägen...med gaffeln på väg upp till munnen...på toaletten....ja, överallt...och gud så kul vi har haft åt henne.....förlåt Lisbeth...ler...
I alla fall....det har blivit lite bättre med åren men det går inte en dag utan att jag somnar vid något tillfälle under dagen. Inte en dag.

I lördags hade jag en intensiv dag förresten. Kaffe och promenad med Fredrik för att möta upp George och hans treliga fru Ella. Vernissagen på Fredsgatan 12. Vårt samlade omdöme var nog att det kändes rätt stiff och att det rådde en allmän stämnng av "kejsarens nya kläder"....så vi kände oss nöjda rätt snart och drog vidare till nästa event.... EM i, jag tror att det hette "submisson wrestling" eller något sådant. Jag har sällan sett så mycket stora, bulliga, tatuerade män i nära omfamningar på mjuka mattor. Skit roligt faktiskt. Spännvidden i kulturella upplevelser under dagen bekräftar bara det jag redan visste....jag föredrar det prmitiva, råa, enkla, svettiga och lite sktiga utövandet. Det andra blir för skitnödigt.

Efter det var jag helt slut och åkte hem.....och somnade...såklart.....men efter en liten "nap" och ett glatt mess från Fredrik med ett löfte om en vodka redbull om jag svängde förbi så var jag iväg.
Vi beslöt oss för att testa gamla Alladin, d v s numera "Bon Palais"....skitfånigt namn...skratt....men stället hade fått sej en ansiktslyftning. Rätt målgrupp, d v s inga jättesöta unga flickor i kategorin"vi har inget underhudsfett", utan en lagom blandning av lagom mulliga, gulliga, gamla, vanliga kvnnor av sorten "vi får numera anstränga oss lite för att piffa till oss".
Männen var lite mer uppklädda än vad vi är vana och det fanns andra kategorier än enbart hantverkare. Hantverkare har jag redan testat min beskärda del av....byggjobbare, målare, snickare, billackerare, plattsättare.....jag har nog bara rörmokare kvar....skratt....

Fredrik och jag hade jättetrevligt. Mot slutet av kvällen sprang jag på en man.....vi kan kalla honom niklas...som var mycket trevlig. Vi pratade, tog en drink, dansade....och han föreslog att vi skulle gå och ta en kebab för att avrunda kvällen. Samtalet mellan tuggorna handlade om kärlek, relationer och längtan....och han deklarerar med rätt cynisk och desillusionerad röst att han numera bara fokuserade på sin son på tre och ett halvt och att han inte trodde på kärleken om det inte var av den mer flyktiga och korta sorten.....och jag bara satt där och blev så trött.....jag orkar inte möta någon som inte har något hopp kvar.....jag vet att jag också kan låta rätt krass och trött....men det är med en glimt och innerst inne så vet jag...jag vet. Så jag tittade på honom och sa..."
-...du...du har förlorat något, tappat något"...
-"vaddå, hur menar du?"
-..du har förlorat tron på att det fortfarande går att finna...du har gett upp.....
-...ja...det där är ju bara något man tror på när man är i tjugoårsåldern.....
-"...nej....för jag har inte tappat det än.....och jag vill inte att du tar det ifrån mej...."...och med den repliken så reser jag mej, lägger mitt finger över hans mun, kysser honom sedan på kinden och säger "nu ska jag gå..."...och så lämnade jag....medans vitlöksdressingen rann nerför hans haka....
Jag gick ut på Kungsgatan i den kalla natten och vinkade in en taxi, satte mej nöjt därbak och log på hela insidan när jag tänkte att....det där var ju för fan som en filmscen......!

Så mellan varven när jag inte sover......så fortsätter jag att skriva min egen historia, där jag skriver replikerna, väljer mina motspelare, skrattar, gråter, andas och lever.
Over and out.

2009....

Den här tiden på året uppmanar till eftertanke, summeringar, och kanske någon blick framåt. Men mest bak. I alla fall ser det ut så för mej. Och sorg. Jag har känt mej ledsen den senaste tiden. Som om något tungt vilar på mitt bröst och det blir lite svårare att andas. Som om jag skulle behöva gråta riktigt ordentligt för att få ut det liksom. Dagen efter nyår fick jag göra det. Jag lämnade Vendela vid lunch och blev som jag ofta blir då lite lätt lite tom och förvirrad. Som om det gungar till lite under mej och det tar en stund att hitta balansen. Så jag gick ut och gick. Radion på. Jag gick, gick och gick, i över två timmar. Bara lät benen gå, fram, fram, fram. Sen bestämde jag mej för att jag behövde gå på bio. Jag söker mej ofta till bion när jag behöver få vara ifred med mej själv och får ofta hjälp av att hitta ett fokus för mina känslor att projiceras på. Filmen liksom hjälper till att fånga upp en känsla i mej. Inte alltid men ofta. En del filmer går in under huden. På nyårsdagen var min hud tunn, nästan tranparent, det är svårt att hålla in,inte släppa ut och det är svårt att värja sej mot allt som snuddar vid min kropp och tanke. Det går in. Filmen gick in, djupt in och fyllde upp hela mitt bröst och släppte fram gråten. Jag grät på riktigt. Så att man blir täppt i näsan och måste sitta och snörvla. Filmen kom in till de där ställena allra längst in där förhoppning, längtan och ensamhet finns. Ställen som jag ibland inte kommer åt, eller inte orkar komma åt men som behöver få besök av mej ibland. Annars blir det sådär tungt över bröstet. Jag måste se min längtan och min ensamhet för att de inte ska fylla mej. Om det är någon som undrar över vilken filmen var så var det Australia. Ett storslaget epos om kärlek, ensamhet, förhoppning och längtan.
Filmen handlar också om vad som är viktigt. Såklart. Och att det enda vi har det är kärleken i våra hjärtan och de liv vi lever. Så hur lever vi våra liv. Hur ser den historia som vi hitintills har skrivit om oss själva ut? Det för mej tillbaka till inledningen i mina tankar. Om sammanfattning av det året som har gått. Min historia under 2008. Hur summerar jag den?
Det spelar roll hur jag berättar den. Allra mest roll spelar det för mej själv. För hur jag väljer att benämna den, så kommer de orden färga även upplevelesen av året. Om jag väljer att beskriva året som präglat av mod och förändring eller av rädlsa och avslut.

Året har innehållit prövningar. Vänskapsband har tänjts och några har brustit. Jag har gjort vänner besvikna på mej. En del beror på saker som har sagts. En del beror på sånt som inte sägs. Det har skapat tvivel, undran och distans. En del saker som sägs leder inte till något gott. När orden har sagts så finns de där och en del sanningar tror jag vilar bekvämare om de inte uttalas. Vi vill faktiskt ofta inte veta allt. Eller rättare sagt, vi vet det oftast redan men det är lättare att förhålla sej till det när det kan få fortsätta att vara en känsla som inte definieras. Som att sätta ord på vad en relation betyder, vad vänskap är, eller hur besviken man ibland kan känna sej.

Året har också varit ett år av förälskelse. Den senaste gör fortfarande ont när jag snuddar vid den. Häromdagen var det en speciell låt som fullkomligt lyfte mej tillbaka till en situation där vi var tillsammans och jag mindes känslan av närhet fick mej att våga hoppas. Det gjorde ont och ibland får rädslan fatt i mej med ett strypgrepp att jag aldrig kommer att finna det där. För att inte ens när det känns fantastiskt så räcker det. Det är så svårt. Att finna kärlek, att känna kärlek, att bevara kärlek. Det är svårt att älska. I alla fall är jag rädd att det är svårt för mej.

Det jag fylls av mest när jag tänker på 2008 är vänskap och den djupa tacksamhet jag känner mot de som står mej närmast. Och min önskan för nästa år är att vi finns kvar, att ni finns kvar. Det finns få saker som skrämmer mej så mycket som att någon av er skulle försvinna. Det skulle rubba mej på det sätt som varje avsked från Vendela gör...och den balansen skulle ta lång tid att finna igen. Efter att jag lämnade Björn tog det en mycket lång tid utan att varje dag kändes som att falla och varje natt var en vandring i mörker. Så, Lotta, Gabbi och Fredrik, tack för att ni älskar mej och låter mej veta att ni gör det. Jag älskar er.
Och tack alla ni som ibland mycket oväntat men desto mer uppskattat har visat mej stöd i mitt skrivande. Moster Pia, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, Moster Gun som följer mej här på min blogg, mina bröder Lars och Nils som båda har talat om att jag är modig, tack, det fick jag mer mod av, Faster Maja som ofta delar med sej av det där som är riktigt och äkta i tanke och känsla, tack för ditt fina brev. Tack mamma och pappa. För att ni läser och är stolta över mej...även om jag vet att en del av det jag skriver är jobbigt för er att läsa. I alla fall för dej lilla mamma. Tack Judy som också är en sådan där människa som vågar vara människa med allt vad det innebär. Tack Maria som uppmuntrar och ger mej mod.

Littorin har spått att 2009 blir ett riktigt skitår. Men det som jag vill att mitt år ska fyllas av påverkas tack och lov inte av något konjunkturläge, kris, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, räntelägen eller varsel.
Jag vill älska och bli älskad.
Over and out.