...nu är det lte tungt att leva...

...ja...just nu så är det faktiskt det. Och jag vet precis vad det beror på. Jag känner mej nämligen lite hopplös...ja...jag menar inte att jag är hopplös...fast det kanske jag också är....men jag känner mej utan hopp...eller i alla fall mindre hoppfull...hopp känns överhuvudtaget som en kraftansträngning....vet inte när jag hoppade sist...måste ha varit på friidrotten i skolan...och hopp var aldrig riktigt min gren....jag hade nog ingen gren som var min gren...det skulle möjligtvis vara springa då.
Så...åter till hopp. Jag ligger nog närmare skutt än hopp. Fast just nu känner jag mej inte ens särskilt skuttfull utan ord som känns mer passande är kräla, släpa, slita, bära. Det är fan inget skutt med där för tillfället.
Jag tycker att det känns tungt att leva ensam nu. Jag har inte riktigt känt det så på ett tag. Livet har känts mer fullt än tomt och saknaden efter att dela det med en livspartner har känts överkomlig. Det funkar liksom bra ändå.
Men....nu känns det ensamt och lite mer åt det skuttlösa hållet. Det känns som om jag tänker varje tanke själv, lyfter varje kasse, planerar, organiserar, påminner, väcker, lagar, tvättar, fixar, handlar, initierar, bokar, tvivlar, bjuder in, möter upp, tänker, räknar ut, bäddar ner, slår av, vrider ur....och jag skulle så gärna bara få lägga mej ner och få vila i att jag inte är ensam i det. Att någon annan vrider ur trasan, köper mjölk...och tänker åt mej. På mej. Någon som kan skutta åt mej när jag inte orkar. Någon som till och med bär mej när jag är som tröttast. Någon som låter mej vila och som finns kvar där när jag vaknar. Någon som saknar mej när jag är borta.
Jag vet att mitt liv är rikt på mycket. Jag vet det. Men just idag känns det ensamt.
Over and out.
....