...onsdag redan..gud vad veckan har gått...

....och idag var en bra dag. Känner mej sådär lugn i magen, inget stirrigt som flipprar omkring och hela tiden uppmanar till något, vadsomhelst, en flykt, en kontakt, ett möte, ett intryck, en famn en hand. Nej, idag har jag varit lugn. Gått lite långsammare än vad jag brukar, håller annars en rätt hög fart när jag går från punkt a till b. Idag tog jag slog jag ner på halvtakt...en känsla av att bromsa in och hinna se och känna mer. De människor man möter då hinner man liksom också se på ett annat sätt. Jag log till och med lite fånigt åt en söt lite unge som hoppade lyckligt i en grå, blöt snöhög medans hans mamma stod och pratade i telefon och rökte.

Lunchen blev också godare. Lax med smaksatt creme fraiche. Saffran tomat. Och en stor sallad till. Jag har snöat in på en ny diet nu. Eftersom jag aldrig kan upprätthålla något mer än en vecka, max två så måste jag börja med nya grejjer istället. Nu heter temat, HFLC, eller för er som inte vet...skratt....high fat low carb.
Principen är att man får äta fett, mycket fett, kött, feta goda såser, fet fisk, kyckling, ägg, grädde, bacon, riktigt smör, kött, majonäs...och till det typ sallad. Helst inte rotfrukter, helst inte grönsaker som växer under jorden. Och så slutklämen...inga kolhydrater, ingen frukt, ingen pasta, ris, bröd, bulgur, knäcke, godis...inte heller något som är sötat med sötningsmedel eller light produkter (för det kickar igång insulinproduktionen...).
Så jag äter ägg och bacon och fet fil till frukost. Lax eller kyckling med fet sås, fetaost, chevre, parmensan, tsatsiki, creme fraiche och sallad till lunch. Kött, kyckling, fyllda färsbiffar med sås och sallad till middag. Och om man blir sugen framåt kvällen så kan man ta lite nötter eller en bit riktigt mörk choklad. Jag måste säga att efter snart två veckor med denna meny så har jag ätit rätt gott...och jag har varit mätt...jag märker tydligt hur jag står mej utan att vara hungrig. Till skillnad från en del "bantarmat" som bara studsar ett varv i magen och bara väcker den björn som sover...eller aldrig somnar....snarare retar honom.
Till på köpet så har jag gått ner i vikt.

Snart kommer mamma och pappa hem från Thailand. Tre veckor av sol, bad, mat, snorkling och promenader på stranden. Jag hoppas såååååååååå att dom har njutit. På riktigt.

Kunde inte hålla mej ifrån att logga in på min "dejtingsida" och spana runt lite. Och nu ikväll...jag tror att jag har hittat honom....äntligen...läs bara vad han skriver:
"kul kan man ha var som helst bara sälskapet är det rätta... "...det är ju helt underbart...SÄLSKAPET!....om jag bara var en säl så skulle saken vara biff nu.
Nej...det räckte med en kort rundtur i den virtuella dejtingvärlden för att återigen övertygas om att jag inte missar några uppenbara möjliga intressenter.

Nej...vet du vad...jag tycker att jag har väntat länge nog nu. Tänker på det där som alla säger till en som en liten uppmuntrande dunk i ryggen sådär "det händer när man minst anar det"....nja...jag vet inte om jag kan hålla med om det. Jag har fan inte anat något i snart fem år...och inte jäklar har det dykt upp eller ramlat ner någon.
Jag går omkring helt oanandes hela dagarna. Till bussen varje morgon, där skulle han ju kunna passera, på bussen, hur många chanser som helst att sätta sej brevid mej, men icke, mitt latteställe vid Gullmarsplan på väg ut till Farsta, tre morgnar i veckan ungefär vid halvåtta på morgonen, en vana som någon skulle kunnat ha uppmärksammat, tunnelbanan ut till Farsta...det är hela 17 minuter av oanad tid. Hela min arbetsdag på jobbet. Sammantaget så passerar och passeras jag nog av minst 70 vuxna med barn som söker sej till barnmottagningen dagligen, lägg därtill sen diverse hantverkare och it snubbar som kommer och går för att installera och fixa. Och mina kollegor såklart. Jag jobbar i en verksamhet med 4000 anställda! I alla fall. Sen åker eller går jag oanandes hem efter jobbet. Nästan varje dag avslutas trippen med att jag handlar på ringen. Sjukt mycket folk som dessutom uppenbarligen bor i samma upptagningsområde som mej och rör sej på söder i ungefär samma cirklar som mej. Någon, anyone? Icke.
Lägg därtill sen den veckan då jag har Vendela. Då ingår det varje dag en tripp till och från skolan och en massa möten med föräldrar av alla de slag som det hejas på, pratas med, les emot.

Nu har jag dessutom börjat träna på gym. Massor och jag menar det....massor av svettiga lättklädda män. Men icke.
Jag anar aldrig något. Faktiskt inte ens när jag är lite mer laddad och piffad sådär. När det är utgång, vin, drinkar, barhäng och dans. Jag anar inget då heller. Att jag framåt de sena timmarna kan ses hängandes på en man har mer med alkholintag och längtan efter kroppskontakt att göra. Inget djävla anande.

Så...hur ska man göra för att inte ana något...eller är det egentligen helt fel "råd"? Man kanske ska gå omkring och ana något hela tiden...utan att för den delen utveckla paranoia. Liksom vara uppmärksam utan att ana...som att gå ner i vikt utan att banta liksom. Liksom lura sej själv....eller vem det nu är man ska lura....inte låta någon ana att man anar något...knappt ens sej själv...utan bara veta att man anar men inte säga det högt för då spricker det.
Så...jag fortsätter väl att inte ana något. Men som sagt....7.30 vid Gullmarsplan...ifall du, någon, läser detta och inte heller har en aning. Kom och ta en latte med mej. Men du får presentera dej...för jag kommer inte ha en aning om vem du är.
Over and out.