2009....

Den här tiden på året uppmanar till eftertanke, summeringar, och kanske någon blick framåt. Men mest bak. I alla fall ser det ut så för mej. Och sorg. Jag har känt mej ledsen den senaste tiden. Som om något tungt vilar på mitt bröst och det blir lite svårare att andas. Som om jag skulle behöva gråta riktigt ordentligt för att få ut det liksom. Dagen efter nyår fick jag göra det. Jag lämnade Vendela vid lunch och blev som jag ofta blir då lite lätt lite tom och förvirrad. Som om det gungar till lite under mej och det tar en stund att hitta balansen. Så jag gick ut och gick. Radion på. Jag gick, gick och gick, i över två timmar. Bara lät benen gå, fram, fram, fram. Sen bestämde jag mej för att jag behövde gå på bio. Jag söker mej ofta till bion när jag behöver få vara ifred med mej själv och får ofta hjälp av att hitta ett fokus för mina känslor att projiceras på. Filmen liksom hjälper till att fånga upp en känsla i mej. Inte alltid men ofta. En del filmer går in under huden. På nyårsdagen var min hud tunn, nästan tranparent, det är svårt att hålla in,inte släppa ut och det är svårt att värja sej mot allt som snuddar vid min kropp och tanke. Det går in. Filmen gick in, djupt in och fyllde upp hela mitt bröst och släppte fram gråten. Jag grät på riktigt. Så att man blir täppt i näsan och måste sitta och snörvla. Filmen kom in till de där ställena allra längst in där förhoppning, längtan och ensamhet finns. Ställen som jag ibland inte kommer åt, eller inte orkar komma åt men som behöver få besök av mej ibland. Annars blir det sådär tungt över bröstet. Jag måste se min längtan och min ensamhet för att de inte ska fylla mej. Om det är någon som undrar över vilken filmen var så var det Australia. Ett storslaget epos om kärlek, ensamhet, förhoppning och längtan.
Filmen handlar också om vad som är viktigt. Såklart. Och att det enda vi har det är kärleken i våra hjärtan och de liv vi lever. Så hur lever vi våra liv. Hur ser den historia som vi hitintills har skrivit om oss själva ut? Det för mej tillbaka till inledningen i mina tankar. Om sammanfattning av det året som har gått. Min historia under 2008. Hur summerar jag den?
Det spelar roll hur jag berättar den. Allra mest roll spelar det för mej själv. För hur jag väljer att benämna den, så kommer de orden färga även upplevelesen av året. Om jag väljer att beskriva året som präglat av mod och förändring eller av rädlsa och avslut.

Året har innehållit prövningar. Vänskapsband har tänjts och några har brustit. Jag har gjort vänner besvikna på mej. En del beror på saker som har sagts. En del beror på sånt som inte sägs. Det har skapat tvivel, undran och distans. En del saker som sägs leder inte till något gott. När orden har sagts så finns de där och en del sanningar tror jag vilar bekvämare om de inte uttalas. Vi vill faktiskt ofta inte veta allt. Eller rättare sagt, vi vet det oftast redan men det är lättare att förhålla sej till det när det kan få fortsätta att vara en känsla som inte definieras. Som att sätta ord på vad en relation betyder, vad vänskap är, eller hur besviken man ibland kan känna sej.

Året har också varit ett år av förälskelse. Den senaste gör fortfarande ont när jag snuddar vid den. Häromdagen var det en speciell låt som fullkomligt lyfte mej tillbaka till en situation där vi var tillsammans och jag mindes känslan av närhet fick mej att våga hoppas. Det gjorde ont och ibland får rädslan fatt i mej med ett strypgrepp att jag aldrig kommer att finna det där. För att inte ens när det känns fantastiskt så räcker det. Det är så svårt. Att finna kärlek, att känna kärlek, att bevara kärlek. Det är svårt att älska. I alla fall är jag rädd att det är svårt för mej.

Det jag fylls av mest när jag tänker på 2008 är vänskap och den djupa tacksamhet jag känner mot de som står mej närmast. Och min önskan för nästa år är att vi finns kvar, att ni finns kvar. Det finns få saker som skrämmer mej så mycket som att någon av er skulle försvinna. Det skulle rubba mej på det sätt som varje avsked från Vendela gör...och den balansen skulle ta lång tid att finna igen. Efter att jag lämnade Björn tog det en mycket lång tid utan att varje dag kändes som att falla och varje natt var en vandring i mörker. Så, Lotta, Gabbi och Fredrik, tack för att ni älskar mej och låter mej veta att ni gör det. Jag älskar er.
Och tack alla ni som ibland mycket oväntat men desto mer uppskattat har visat mej stöd i mitt skrivande. Moster Pia, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, Moster Gun som följer mej här på min blogg, mina bröder Lars och Nils som båda har talat om att jag är modig, tack, det fick jag mer mod av, Faster Maja som ofta delar med sej av det där som är riktigt och äkta i tanke och känsla, tack för ditt fina brev. Tack mamma och pappa. För att ni läser och är stolta över mej...även om jag vet att en del av det jag skriver är jobbigt för er att läsa. I alla fall för dej lilla mamma. Tack Judy som också är en sådan där människa som vågar vara människa med allt vad det innebär. Tack Maria som uppmuntrar och ger mej mod.

Littorin har spått att 2009 blir ett riktigt skitår. Men det som jag vill att mitt år ska fyllas av påverkas tack och lov inte av något konjunkturläge, kris, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, räntelägen eller varsel.
Jag vill älska och bli älskad.
Over and out.