....zzzzzz......

....jaha....nu när man har slutat med sin hobby så finns det uppenbarligen inte så mycket att skriva om längre...nej...beslutet känns fortfarande skönt. Jag behöver vila.

Jag känner mej arg. Och ledsen. Och trött.
Alla dessa mindre bra känslor valde att med full styrka ge sej tillkänna igår morse. Måndag morgon. Japp! Trött så jag ville kräkas, arg så att jag ville skrika rakt ut och med ledsenheten bubblande därunder som ville få plats den med. Som den riktigt gode modern så lät jag denna samlade kalkad av osorterade känslor gå ut över Vendela, stressade på henne hela morgonen, men skällde över att hon inte var tillräckligt snabb ändå, höjde rösten och stampade i golvet. Väl på busshållplatsen där vi precis hader missat en fyra så börjar att Vendela gråta. Hon är ledsen över att jag skriker...och att pappa ska vara på kurs i fyra dagar så hon ska vara själv med Mona. Bussen kommer och jag upptäcker att både busskort till mej och remsa till Vendela ligger kvar i lägenheten. Vi får betala onödigt dyra biljetter med mobiltelefonen samtidigt som jag bara vill kräkas av skuld över den dåliga mamma jag är. Jag kränger oss in på en överfull buss där jag sen försöker att reparera vår relation på de fyra hållplatser vi har på oss tills vi ska skiljas åt för en vecka.

Vi skiljs åt med ett tappert leende från både henne och mej och jag tror att det syns att det gör ont i bröstet på mej. I alla fall ser jag att det gör det i henne.
Sen rasade jag ihop. Ja....inte där och då utanför skolgården, på marken, som en galning eller alkholist...det skulle jag aldrig våga göra inför alla föräldrar och gamla kollegor...någon självbevarelsedrift har jag ju......men inuti liksom....där rasade jag. Där inne satt jag och liksom tryckte upp knäna mot magen och håll hårt om mej själv och kände mej vilsen, ledsen, ensam, nostalgisk, arg, rädd, förtvivlad....och trött.

Då gjorde jag något som kan lägga sten på bördan, i alla fall om man deltar i kategorin "världens sämsta människa".....jag bestämde mej för att stanna hemma från jobbet. Att vara psykolog idag kändes omöjligt. Jag kände inte igen mej själv....och var en stund lite rädd att jag höll på att tappa fotfästet....vad sjutton det nu är....fotfästet....som Winnerbäck säger "vågar du leva med foten över kanten"....det känns det som om jag redan gör en del dagar. I alla fall. Jag kände inte igen mej i att jag kände så mycket...på en gång. Jag fick minnesbilder från Anna för flera år sedan....en Anna som ofta vaknade och inte visste vad i livet som verkligen var på riktigt.
Då slog det mej.....shit....jag har inte tagit mina "tabletter" på en vecka. Min lågdos tablett som jag har fått utskriven för mina överdjävliga pms symtom....en lågdos antidepressivt alltså. Tabletterna tog slut för en vecka sedan och jag har inte haft tid att fixa ut nya....och en dags läggs till nästa.
Det var ju såhär jag blev när jag mådde som värst....och det slår mej med sin fulla kraft när jag väl är hemma i lägenheten och drar ner persiennerna. Lite lugnad, lätt förvånad och fortfarande väldigt trött och ledsen....så somnar jag...och sover precis hela dagen. Sover, sover, sover. Jag lämnade inte lägenheten förrän kl. 17....för att handla och hämta ut tabletter på apoteket.
Idag har varit en bättre dag. Mycket bättre. Vet inte om det är tabletterna som redan har satt in sin verkan eller om placebon räckte för att häva mej upp ur det värsta träsket.....men sak samma....det är lättare att andas idag. Men jag vill vara ensam. Vill vara i mitt eget sällskap. Orkar inte prata eller lyssna. Behöver dra mej undan känns det som. Hämta kraft i musik, böcker, matlagning, skriva.....

Vendela ringde idag. Hon undrade om hon kunde få vara hos mej en extra dag den här veckan. Om jag kunde hämta henne imorgon? Sen kommer pappa hem på torsdag....och det är klart att jag sa ja.

Idag tänkte jag tanken, för första gången i mitt liv faktiskt, att jag kanske inte kommer att träffa någon att dela mitt liv med.
Over and out.