22.17....

..måndag kväll...jag har jobbat hela dagen....eller ja....jag har faktiskt slumrat till vid två tillfällen...så himla svårt att hålla sej vaken när man ska läsa, läsa, läsa.....och dessutom så var det idag vår kaffebryggare på jobbet beslutade sej för att den hade bryggt färdigt för den här gången. Hela det stackars gänget som jobbade idag hasade med lite tröttare steg längs med korridorerna och ju mer jag läste om uppmärksamhetsstörningar och aktvivtetsnivåer desto mer flöt det ihop med mej själv och jag kom att tänka på hur svårt jag har haft det, och ibland fortfarande har, med att hålla mej vaken. Under universitetstiden så har jag sovit mej igenom många timmar av föresläsningar....och jag fick till min stora förvåning höra från mina kursare att det var ett känt "skämt" dem emellan där de härmade mej med tillbakalutat huvud och stort öppet gap tungt slumrande medan lektorerna malde på.....skratt...och shit....jag trodde inte att det hade varit så uppenbart.
Under mitt PTP år i Lidköping var det under en period så svårt att hålla sej vaken att jag började känna en lätt stress inför situationer som jag visste skulle innebära problem för mej. Konferenser, möten, handledning....och inte minst patientmöten....inte en av mina mer bekväma stunder i livet när jag i ett möte med en mamma som maler och maler och maler.....och jag bara dråsade iväg...någon mikrosekund sådär....men hon hinner uppfatta att jag har somnat....och jag vet än idag inte vad det gjorde med henne.....
Jag kan ju försöka inbilla mej att det var nyttigt för henne som en slags rätt brutal terapeutisk intervention....skratt...ett uppvaknande om man så får säga....för guuuuuuuuuuuud så trist hon var att lyssna på.....skratt....fast det är ju fruktansvärt av mej att erkänna det.

I alla fall.....jag har prövat allt...jag byter sittställning, biter mej i kinderna, tuggar tuggummi, sätter mej obekvämt....men inget funkar. Tillslut hamnade jag på Huddinge och fick genomgå en av de mest bisarra undersökningar som jag har blivit utsatt för. Med kletig tuggummiliknande massa så klistrades det på en massa elektroder på mitt huvud av en sköterska som skulle få nurse Ratched från Gökboet att framstå som öm. Sen förde hon in mej i ett stort, mörkt, kallt rum där jag uppmandes att somna......yeah....right.....jag har väl sällan varit så pigg som då....detta pågick sedan i timmar och jag tror att jag dråsade iväg emellanåt och blev i oregelbundna intervaller väckt av nurse R som via högtalare uppmande mej att vakna..och somna om...vakna...och somna om.....Efter en heldag där fick jag åka hem och hoppades på att man skulle finna ett fel och att det fanns ett piller som kunde avhjälpa det hela. Men icke. Undersökningen visade inte på något som kunde tolkas, användas eller öka förståelsen....eller bidra till fler vakna stunder i min tillvaro...
Antagligen finns det någon form av sömnsjuka i familjen. Lisbeth....min gamla gammelfaster, som inte längre lever, hon kunde somna i alla lägen...med gaffeln på väg upp till munnen...på toaletten....ja, överallt...och gud så kul vi har haft åt henne.....förlåt Lisbeth...ler...
I alla fall....det har blivit lite bättre med åren men det går inte en dag utan att jag somnar vid något tillfälle under dagen. Inte en dag.

I lördags hade jag en intensiv dag förresten. Kaffe och promenad med Fredrik för att möta upp George och hans treliga fru Ella. Vernissagen på Fredsgatan 12. Vårt samlade omdöme var nog att det kändes rätt stiff och att det rådde en allmän stämnng av "kejsarens nya kläder"....så vi kände oss nöjda rätt snart och drog vidare till nästa event.... EM i, jag tror att det hette "submisson wrestling" eller något sådant. Jag har sällan sett så mycket stora, bulliga, tatuerade män i nära omfamningar på mjuka mattor. Skit roligt faktiskt. Spännvidden i kulturella upplevelser under dagen bekräftar bara det jag redan visste....jag föredrar det prmitiva, råa, enkla, svettiga och lite sktiga utövandet. Det andra blir för skitnödigt.

Efter det var jag helt slut och åkte hem.....och somnade...såklart.....men efter en liten "nap" och ett glatt mess från Fredrik med ett löfte om en vodka redbull om jag svängde förbi så var jag iväg.
Vi beslöt oss för att testa gamla Alladin, d v s numera "Bon Palais"....skitfånigt namn...skratt....men stället hade fått sej en ansiktslyftning. Rätt målgrupp, d v s inga jättesöta unga flickor i kategorin"vi har inget underhudsfett", utan en lagom blandning av lagom mulliga, gulliga, gamla, vanliga kvnnor av sorten "vi får numera anstränga oss lite för att piffa till oss".
Männen var lite mer uppklädda än vad vi är vana och det fanns andra kategorier än enbart hantverkare. Hantverkare har jag redan testat min beskärda del av....byggjobbare, målare, snickare, billackerare, plattsättare.....jag har nog bara rörmokare kvar....skratt....

Fredrik och jag hade jättetrevligt. Mot slutet av kvällen sprang jag på en man.....vi kan kalla honom niklas...som var mycket trevlig. Vi pratade, tog en drink, dansade....och han föreslog att vi skulle gå och ta en kebab för att avrunda kvällen. Samtalet mellan tuggorna handlade om kärlek, relationer och längtan....och han deklarerar med rätt cynisk och desillusionerad röst att han numera bara fokuserade på sin son på tre och ett halvt och att han inte trodde på kärleken om det inte var av den mer flyktiga och korta sorten.....och jag bara satt där och blev så trött.....jag orkar inte möta någon som inte har något hopp kvar.....jag vet att jag också kan låta rätt krass och trött....men det är med en glimt och innerst inne så vet jag...jag vet. Så jag tittade på honom och sa..."
-...du...du har förlorat något, tappat något"...
-"vaddå, hur menar du?"
-..du har förlorat tron på att det fortfarande går att finna...du har gett upp.....
-...ja...det där är ju bara något man tror på när man är i tjugoårsåldern.....
-"...nej....för jag har inte tappat det än.....och jag vill inte att du tar det ifrån mej...."...och med den repliken så reser jag mej, lägger mitt finger över hans mun, kysser honom sedan på kinden och säger "nu ska jag gå..."...och så lämnade jag....medans vitlöksdressingen rann nerför hans haka....
Jag gick ut på Kungsgatan i den kalla natten och vinkade in en taxi, satte mej nöjt därbak och log på hela insidan när jag tänkte att....det där var ju för fan som en filmscen......!

Så mellan varven när jag inte sover......så fortsätter jag att skriva min egen historia, där jag skriver replikerna, väljer mina motspelare, skrattar, gråter, andas och lever.
Over and out.