Måndag. Vendela är här..

....jag märker att jag likt ett djur måste lukta på Vendela när jag inte har träffat henne på en vecka. Liksom suga in hennes doft och varje gång hittar molekylerna in och fram och jag drar en djup suck över att hon är nära igen och att hon är min. Undrar om den där doften någonsin förändras eller om jag alltid kommer att kunna "dofta" mej till henne. Undrar om min mamma fortfarande kan känna att jag är hennes. Som en djurhona. Eller går det över tillslut?

Idag upptäckte vi att vi var tvungna att köpa en ny skidjacka till Vendela. Jag hade en förhoppning om att förra årets skiddress fortfarande skulle gå att kränga på...men Vendela och jag började gapflabba när hon kröp in i den alldeles för lilla jackan där ärmarna slutade vid armbågen. Som tur var är det ju en aldrig upphörande rea nuförtiden så vi hittade en fin jacka för inte alltförmycket pengar.

Sen åkte vi hem och åt middag. Kött och sallad till mej. Kött och potatis till Vendela.
Nu ligger hon och läser en serietidning. High school musical. Hon ligger och tittar på Zach Ephron huvudrollsinnehavaren, som hon är kär i.

När vi var på Ringen idag så kom det fram en ung trevlig kille till Vendela och hälsade på henne...och det tog mej en mikrosekund att fatta vem det var....Sebastian, Basse, Vendelas kusin! Herregud vad han hade blivit stor. På lika kort tid så slungades jag in i en konstig "timewarp" och mindes honom som den fyraåring han var när jag lärde känna honom...och nu är han snart 14 år. Jag översköljdes av något varmt som klämde till runt bröstet och gjorde att jag fick en klump i halsen. Jag älskade dom där ungarna. Sebastian och Adam. Underbara fantastiska ungar. Och nu är de inte längre en del av mitt liv....ja, inte mer än att de är min dotters kusiner såklart och därmed en stor del av hennes liv...men inte längre i mitt. Det kändes ledsamt att tänka på. Vad mycket människor som har varit en stor del av ens liv som inte längre finns ens i ens tankevärld längre. Någon gång ibland dyker de upp, som idag, och man känner något. Ibland kärlek, ibland ånger, ibland skuld, ibland sorg...och ibland...något som mest känns som ingenting...tomt. Idag blev det varmt och gjorde lite ont.

En barndomsvän till mej har gått bort i cancer. Maggan. För fem dagar sedan. Vi var jämngamla. Hon hade två barn. 4 och 1 1/2. Vi var bästisar en period när vi var yngre. Det var jag, Maggan, Carola och Carla. Idag finns bara jag och Carola kvar. Maggan besegrades av cancern. Carla besgrades av livet. För en del människor så är livet extra tungt att leva. Att vakna varje dag är ett lidande utan vila. Även Carla hade två barn. 14 och 5 när hon gick bort.

Att farfar är dålig det orkar jag inte ens skriva om nu. Det liksom tar andan ur mej. Sänker sej över mej som en tyngd. Som om något närmar sej. Jag måste gå in och lukta på Vendela. Suga in lite av henne, fylla på med hennes självklara, närvarande, varma kropp.
Vad nära det är mellan liv och död. Och vi är mitt uppe i det.
Over and out.