...onsdag 8.57....

...ok...nu har jag träffat strålkastaren. Två kvällar till och med. Så nu är jag helt säker. Det är inte han. Visserligen är han kraftfull i sin närvaro. Det är en man som intar ett rum när han kliver in. En sådan man ser och blir nyfiken på. Men det finns också något självmedvetet i hans steg. Han liksom träder in, glider fram, med höfterna först och huvudet högt. Och han utstrålar att han är väldigt nöjd med den han är. Detta borde vara något att hylla, uppskatta, värdesätta....men det är något i det som snarare får det att krulla sej i mej....blir lite provocerad och full i skratt. Vill sticka hål på det där, se honom snubbla. Är det den lilla gemena människan i mej som inte kan stå ut med andras lyskraft? Är det jante i oss alla som stör sej på de som tror att de kan få ta plats på ett sätt som inte riktigt ligger inom ramen för det accepterade? Säkert! Men det är också något som är lite "ocharmigt" med en person som är så bra, så närvarande, så tänkande, så tacksam, så ljus. Jag får alltid en längtan att svära när jag möter en sådan person.
Min mörka sida vill dra fram skiten istället. Jag blir mer nyfiken på och lockad av det som snuddar vid det förbjudna, som stinker, fläckarna, ojämnheterna, ärren. Det som endast är vackert fascinerar inte. Det skitiga och slitna känns mer hållbart, välanvänt, rejält. Som stora sträva starka varma händer.
Den här mannen är alldeles för uppfylld av ljus, blommor, fågelsång och kärlek till livet. Mer än jag kan stå ut med.
Over and out.