...torsdag kväll....sitter själv och trivs med det....

...ibland undrar jag om man kan bli för bekväm med sitt eget liv....eller vad menar jag egentligen...? Det var den första meningen som kom ut när jag satte mej ner för att skriva ikväll.
Jag har tillbringat hela veckan i mitt eget sällskap....ja förutom när jag har varit på jobbet såklart....men då är man ju rätt ensam också...i alla fall såhär i början på ett nytt jobb. Man har inte hunnit bli så bekväm med de som finns runtomkring en så det är bara vissa delar av ens jag som är med på dagen. Just nu är det den duktiga, nyfikna och engagerade Anna. Jag ställer mycket frågor och försöker att förstå mej på det nya sammanhang som jag är en del av. Vilken kraft det tar...alla nya relationer och strukturer som finns. Alla dessa människor som har sitt sätt att funka och tänka som är helt nytt för mej. Efter alla år på skolan så visste jag vem jag var tillsammans med de andra och vilka de var för mej. Hur vi formulerade oss, hur vi angrep problem, hur vi tänkte kring vårt uppdrag. Vad vi snackade om på lunchen, vilka man anförtrodde sej åt och som man tyckte om. Och vilka man inte funkade lika bra tillsammans med.
Nu har jag upplevt flera olika typer av möten med nya människor. Dels de som omedelbart räknar mej som en jämlik, som en auktoritet, som en kompetent person....och de som jag förstår att jag måste visa mej värdig inför. Oftast är det kvinnor som möter mej med en viss skepsis. Som sjuksköterskan på min ena arbetsplats. Hon behöver veta att jag värdesätter henne och det jobb hon lägger ner....att jag ser det...och jag kan se en skymt av sadistisk njutning när hon bombaderar mej med information om journalrutiner, kallelser, tidböcker, läkarrutiner och inloggningar....jag ska minsann veta hur mycket hon gör om dagarna. Och jag förstår att jag måste låta henne visa mej allt detta.....för hennes skull.
...i alla fall....kvällarna har jag haft för mej själv...har inte orkat söka sällskap. Har velat vila i mej själv. Har knappt inte orkat prata med någon. Eller orkat...det låter som om jag är helt slutkörd...och det är inte så jag menar...jag har bara inte orkat formulera mej eller lyssna på någon annan än mej själv och jag pendlar mellan att känna mej nöjd med att det kan få vara så....och ibland undra om jag trivs för mycket med mej själv.
Fast det stämmer ju inte heller....vad vore jag utan mina vänner? Gud vad mitt liv skulle kännas tomt och vad jag skulle känna mej osynlig. Jag kan minnas tiden efter att Björn och jag separerade. Hur osynlig jag kunde känna mej. Som om jag inte fanns längre. Jag minns hur jag vandrade omkring på stan och kände att jag gick omkring i min egen bubbla som var som en osynlighetsmantel kring mina steg. Att ingen, ingen, i just det ögonblicket såg mej. Eller kände mej kanske jag menar....jag menar kände hur jag kände.
Jag minns ett tillfälle med kristallklar smärta. En av mina värsta stunder i livet. Jag och Björn skulle träffas på BR i Gallerian tillsammans med Vendela för att köpa hennes första cykel. Vi hittade en riktig rosa gräddbakelse med glitter, stjärnor och fransar vid handtagen och stora kraftiga stödhjul. Vendela var skräckblandat förtjust. Som de goda separerade föräldrar vi var så delade vi på kostnaden såklart. Ute i kungsträdgården skulle vi skiljas åt. Jag skulle hem till mej i Vasastan. Till min tvåa jag hyrde i andra hand. Björn och Vendela skulle tillbaka till söder.
Hon skulle cykla hem på sin första nya cykel och jag skulle inte följa med. Jag skulle stå kvar.
Att se henne trampa iväg med sina rejäla knubbiga barnben och tillslut sluta vända sej om för att se om jag stod kvar....det är bland de värsta jag har varit med om. Jag minns att det var som en fysisk smärta som sög ur all luft ur mina lungor och som paralyserade mej. Jag vet att jag inte kunde röra på mej förrän de hade passerat slottet och jag inte längre kunde se hennes rosa cykel och Björns ryggtavla. Jag minns att jag stod där och hade ett skrik i kroppen...ett tjut....men ingen luft...att jag ville lägga mej ner...där mitt i kungsan....tills det blev mörkt och kallt...och jag minns att ingen såg..ingen visste...att där gick jag sönder. Mitt i centrala Stockholm. Den dagen vandrade jag omkring i timmar. Jag kunde inte finna ro någonstans. Söder var inte längre mitt hem och Vasastan kunde aldrig kännas som hemma. Jag kommer inte ihåg hur dagen slutade. Jag har glömt mycket av den tiden överhuvudtaget. Tiden i Vasastan. Åtta månader som känns borta på något sätt. Som om jag inte deltog i livet. Jag var inte med. Jag bara fanns. Och det syntes inte. Gud vad ont det gör fortfarande...att bara skriva om det. Den dagen.

Nu när jag går på stan eller är hemma så FINNS jag. Nu går jag på stan och är en deltagare i livet. Är en del av det. Det handlar om små skillnader som att verkligen smaka på kaffet, låta det simma runt i munnen innan jag sväljer det. Att stirra tillbaka på en bebis på bussen som aldrig viker undan med blicken, sådär som bara bebisar gör, och njuta av det. Att säga hej till expediter i affärer jag ofta besöker. Att t o m stanna och prata en stund. Att gå på en bio och skratta högt för mej själv. Eller gråta. Att sätta mej på fiket i skrapan och titta på folk. Prova snygga skor med höga klackar och leka Sarah Jessica Parker. Gå till gymet och träna tills svetten rinner så att min ljusgråa t-shirt blir mörk, med hög musik som pumpar igång mina steg när jag blir trött och inte tror att jag orkar mer.
...och att träffa mina vänner....som vet, som förstår, som aldrig dömer, som också lever sina liv som påminner om mitt där vi kan dela så mycket av vår längtan och våra misslyckanden, våra rädslor och våra absurda dråpliga historier.
Känslor kan verkligen samexistera. Jag kan känna mej både verkligt priviligerad och ensam. Lycklig och rädd. Cynisk och romantisk. Längtansfull och nöjd. Och det förändras nog aldrig. Varken som ensam eller tvåsam.
Over and out.

...torsdag kväll....helt slut...

....japp...då har det kört igång och det är en helt ny värld som öppnar sej. Det känns faktistk lite som om jag har fått medlemsskap i en ny klubb, nycklar till dörrar som förut har varit låsta för mej.
Nu kommer jag in i hela södersjukhusets journalsystem t ex.....kan kolla upp gamla...eller nya killars suspekta sjukdomshistoria (fast det är ju inte sant...för det får vi ju såklart inte göra...men bara vetskapen om att jag har tillträde....:))! Om jag ska vara med i det medicinska undersökningsrummet när barnläkaren träffar patienter så måste jag t o m vara ombytt i sjukhusutstyrsel med bussarong och allt....och jag har min alldeles egna id bricka med foto där det framgår att jag är nu är en av södersjukhusets alldeles egna familj. Jag har börjat "sprita" händerna och lärt mej nya termer som "den där läkaren...hon har en fantastisk klinisk blick"...och jag får äta i personalmatsalen...!....och träna gratis i Södersjukhusets eget gym....och få gratis läkarvård.....och..och...sen vet jag inget mer.
...och...Fredrik, Gabbi, Lotta....jag vet att ni väntar på er första inbjudan att delta i sös personalfester.....skratt....och självklart ska jag dela med av denna godisbutik av snygga män och kvinnor!

Jobbet ja....just det....det jag jobbar ju faktiskt här....ifall det nu lät som om mina dagar är fyllda av promenader i sös korridorer och långa luncher i matsalen. Icke! Här jobbas det. Herregud vad mycket nytt det är att sätta sej in i. Allt är nytt, journalsystem, yrkeskategorier, personal, rutiner, möteskultur, politiska beslut, ärendegången, lokaler, tidsbokningssystem, enkäter, testmaterial, skattningsmallar, diagnos koder....och inte minst snacket personalen emellan. Det är liksom andra koder, samtalsämnen och självklarheter som gör att en del lustigheter går mej förbi....och annat framstår som lustigt som jag inte tror är menade att vara det...skratt...
Sen har jag redan märkt av den tydliga hiriarki som fortfarande råder inom landstinget. På ett möte, vilket möte som helst, är det givet att läkaren alltid talar först, håller i mötet, inleder, avslutar, sätter diagnos....och sköterskorna gör sitt bästa för att behaga. För mej som är van att själv hålla i de möten där jag är en deltagare så är detta nytt.....och jag kommer nog försöka att inta den positionen igen. Fast försiktigt....!

Två dagar in på mitt nya jobb möts jag dessutom av informationen att BAS teamen i dess befintliga form ska läggas ner....BAS teamen som jag alltså har blivit anställd som samordnare för!!! Vi lever i en verksamhet som i allra högsta grad styrs av politiska beslut och nu finns det ett nytt beslut om hur arbetet kring barn med funktionshinder ska bedrivas. Det innebär INTE att min tjänst försvinner men att vi alla som arbetar med dessa frågor står inför en spännande och oviss höst. På ett sätt kan jag tycka att det känns ok.....det blir liksom lite nytt för alla inblandade och det är inte bara jag som inte har saker och ting klart för mej.

Att jag har slutat på Mariaskolan känns redan rätt. Trodde nog att det skulle sitta i någon sorts melankolisk sorg och känsla av ensamhet vid tanken på skolan. Nycklar som inte längre innehas liksom, dörrar som nu är stängda för mej...samtal där jag inte längre är en deltagare....men nej....skolan känns redan väldigt liten, som ett litet litet sammanhang, ett mikrokosmos som för länge sedan slutade att vara en stor del i mitt liv. Nu har jag 4000 nya jobbarkompisar!
Världen har blivit större....och kanske även jag.
Over and out

...söndag....skit söndag...

...idag känner jag med vemodigt vilsen. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mej själv idag. En olust som liksom finns i mej som jag inte kommer ifrån. Gick in och tittade på biotablån för att se om det gick att fly in i någon film idag. Icke. Har sett det jag vill se. Läste DN ordentligt, sådär som jag bara gör på söndagar, det hjälpte inte heller. Os på tv. Tennis. Lyckas inte fånga mej heller.
Gör en lista över det jag behövar göra idag...det brukar ju hjälpa....men listan fyller inte, stillar inte. Funderar på om jag ska ringa någon. Vet med mej själv att jag inte orkar det när jag har sådana här dagar. Antingen så ringer jag och säger inget om hur jag mår för att jag inte orkar...eller så finner jag mej tona ner hur jag mår ifall jag får en reaktion av inkännande som jag inte orkar stå ut med. Det är som om hur jag än gör så blir det inte bra. Helst skulle jag vilja somna och vakna till att det har gått över. Ibland funkar det så. Idag är ingen sådan dag.
Jag har sovit skitdåligt. Mina grannar under mej hade fest igår. Deras skratt, musik och högljudda gräl (tycker mej ha hört sådana ljud....) har blivit till någon jobbig sömngegga där jag har varit deltagare på festen, gått ner naken, gjort bort mej, plötsligt befunnit mej på mitt nya jobb och uppfört mej som en nervös nybörjare, helt inkompetent, som en megabluff. Är det det som spökar? Att jag börjar mitt nya jobb imorgon. Säkert, i alla fall en del av det. Jag tycker att det är jobbigt att vara nybörjare. Att inte veta något, inte ha kontroll, vara utlämnad till andras agendor och välvilja. Jag måste låta det ta tid. Lita på att det kommer att gå bra. Bara jag låter mej själv vara just nybörjare. Det här kommer verkligen bli en utmaning för mej. På många sätt.

Nu har jag precis bråkat med Vendela över telefon. Usch...fy fan....djävlar vad onödigt, dumt. Nu lägger sej det som en tung blöt jäkla ångest filt över mej också. Det slutade med att hon grät. Fan vad jag känner mej usel. Ibland är det så himla svårt att vara vuxen, det gör ont, är tungt, ensamt och otacksamt. Det är ju liksom ingen som ser ens ansträngningar eller applåderar när man tar sina mogna, noga genomtänkta och välbalanserade steg. Det förväntas bara av oss att vi ska klara av det. Jag gjorde inte det nu. Jag föll ner i mitt eget ångestträsk och orkade inte värja mej mot Vendelas korta ton, kaxiga svar, hennes avvisande. Det gick rätt in. Gud vad det är svårt att vara mamma ibland. Det tänker jag på när jag tänker på dej mamma. Att det inte har varit lätt. Hur ont vi barn kan göra våra föräldrar. För att vi inte tänker oss för, eller för att vi tänker att dom ska klara det, dom vuxna. För att vi inte tänker kring våra föräldrar som människor. Hur galet det än låter. Jag kan fortfarande minnas min egen förundran när jag någon gång i tonåren började förstå att mamma och pappa var personer som existerade som egna individer, inte enbart som mina föräldrar. Att dom hade ett eget liv, i alla fall hade haft ett, med drömmar, behov, misslyckanden och äventyr.

Nu lät jag Vendela förstå hur ledsen jag blir när hon gör så som hon gjorde på telefon idag. Hon är sådan ibland. Och i mitt eget mörker så tror jag att det bara är mot mej. Inte mot Björn. Och då blir jag rädd. Att Vendela och jag ska ha en sådan där jobbig mamma dotter relation som är fylld av missförstånd, skuldbeläggande och en massa outtalade känslor. Det är svårt att vara mamma. Det är svårt att förstå att den människa som har varit mej närmast i livet på ett sätt som inte kan efterliknas, människan som jag har burit innanför mitt kött, pumpat med mitt blod, andats åt, ätit för. Gett henne liv, och nu menar jag inte att låta melodramtisk, men herregud vad stort det är....det är svårt att förstå att den relationen kan vara annat än enkel och självklar. Villkorslös. Att den kan vara så svår och så sammanblandad med en massa eget skit, och med en hel livstid av andra relationer och mödrar som liksom vävs in till något stort och obegripligt där alla mödrars goda intentioner, smärtsamma kärlek och alltid närvarande otillräcklighet finns i mej. Jag bär det också. Kanske inte så konstigt att man känner sej tung vissa dagar...och att det inte endast beror på vin, mat och soffliggande. Skuld är tungt. Ensamhet är tungt. Ansvar är tungt. Att vara vuxen är tungt. Att vara en god människa, mamma, vän, psykolog är ibland som att ha en mycket fet flodhäst parkerad på bröstet.
Over and out.

...tisdag 14.00....

Igår kväll var jag och Lotta och skrev in oss hos viktväktarna. Antalet bärbara plagg som ständigt minskade i garderoben kunde inte längre skyllas på något annat än att vi faktiskt hade blivit feta. Ett stadigt alkoholintag under en period av över två månader, god mat, och motion i form av lugna promenader till bolaget, bärande av kassar och bryggsegling har satt sina spår.

Gud vad man är duktig på att bedra sej själv. Jag trodde att jag visste på ett ungefär vad jag vägde...sådär en tre fyra kilo över min trivselvikt....jag hade ju visserligen inte vägt mej på länge men vill tro om mej själv att jag har ganska bra koll. Väl hemma från Turkiet där jag trodde att jag hade svettats bort åtminstonde två kilo ställde jag mej på vågen hemma hos mamma och pappa. Chock! Den måste ju gå fel! Jag vägde mej t o m på morgonen efter jag hade både skitit och kissat och inte druckit än.....! Jag var tvungen att höra med mamma och pappa...."er våg....den går inte lite fel eller....?"..."nej, jag har jämfört den med vågen hos läkaren", svarar mamma....och med ens inser jag att mina bröst faktiskt har blivit ovanligt fyllliga och tunga och att det finns en förklaring till att jag har köpt större trosor.....

Lotta och jag beklagade oss tillsammans över detta. Nu djävlar måste vi ta tag i det här. Det är enklare om man är två (inbillar vi oss....eller så drar vi ner varandra i fördärv igen....).
Vårt första möte hos viktväktarna gick av stapel igår kl. 17.00. Vi vägde in oss (absurd tillställning där vi alla bildar en lång, bred kö och sedan får väga oss bakom en skärm, vilket man i viktväktarnas broschyr kallar för "diskret vägning" (NOT!) och tala om hur mycket vi skulle vilja gå ner.
Sen lyssnade vi på en föreläsning om alla varningstrianglar inför de stundande kräftskivorna. Till vår glädje fick vi klart för oss att skaldjur kunde vi äta obegränsat för bara 3 points! Jippi! Vi fick också tips om en potatis och kaviar låda som faktiskt är nästan lika god som janssons frestelse...(tror hon att vi är imbecilla?), och att det kan räcka med två skivor västerbottenost på en liten bit bröd, för att i alla fall känna smaken. Öl och vin innehåller så mycket points att någon fylla inte är tal om....om man inte kan tänka sej att dricka ren sprit....3 cl sprit är 1 point! Lotta och jag pustade ut och kom fram till att vi kan äta ett helt kilo kräftor och dricka sprit för resten av vårt dagliga points tal! Kräftskivan är räddad.
Efter en hel timmes föreläsning och käcka tips, vägning och en hel del skratt lämnade vi lokalen.
Det första som kom över våra läppar var "MAT"! Vi måste äta! Allt detta prat om vin, öl, sprit, ost, bröd, paj......så vi ringde Gabbi och frågade om hon ville äta en sista måltid med oss.
Sen gick vi alla tre till en härlig italienare, beställde in en varsin rejäl bit oxfile, tjock smakrik rödvinssås, knapriga klyftpotatisar och flera glas rödvin. Vad allt detta blir i points är vi inte en dugg intresserade av att veta. Vi bestämde oss för att börja nästa dag. Någon måtta får det ju lov att vara.

Nu är kylskåpet fyllt av keso, morötter, tonfisk, minimjölk, knäckebröd, kyckling och tomater. Jag har dessutom varit och tränat och blev påmind om att välbefinnandet efter ett hårt träningspass faktiskt är bland de bästa som finns. Så nu sitter jag här. Har lagat en god tonfisksås med pasta till och nogsamt skrivit upp mina points. Mitt mål är att jag ska hålla på i tre månader. Sen ska jag belöna mej med en ny tatuering. Eller ja, det ska vara en tatuering som döljer en annan tatuering. En gammal påminnelse om hur korkad man kunde vara som artonåring. Nu ska jag renovera mej själv. Det ska bli höstens tema. Renovering. Lägenheten och jag. Fan vad snygga vi ska bli.
Hångelmannen har jag gjort slut med förresten. Han hade inget att säga om det heller. Han kunde kyssas. Det var det. Det var allt.
Over and out.

....idag blir det sandhamn.....

...Lottar ringer kl. 7.58 och kvittrar....i min dröm var jag precis på väg att gifta mej i en orange klänning och träskor...och var en timme försenad.....så jag kanske ska tacka Lotta för att fick mej att vakna till verkligheten där bröllop inte finns med på dagens schema. Sannolikt inte veckans eller ens årets heller för den delen.
Lotta som alltid sover till lunch och behöver minst två timmar på sej för att starta upp dagen...hon tycker att vi ska skynda oss så att vi hinner med 9.30 båten ut till Sandhanm. Det är tydligen blå himmel därute. Så nu har jag snabbpackat och ska sticka iväg......
Over and out.

...tisdag 13.13.....

...gud vad det är underbart att sova till ljudet av regn!
Vi åkte ju såklart inte ut till sandhamn. Det formligen vräkte ju ner och piskade allt i dess väg.

Jag gick på bio istället. Barnhemmet. En spansk skräckis. Och jäklar vad bra den var! Den rörde sej någonstans mellan det verkliga livet och det mörka som vi inte vill kännas vid men som finns där. Riktigt bra skådespelare och välskriven historia. Jag var inte själv på bio. Jag var med en man som jag har svårt att förklara vad jag känner för. Eller ja, ett enkelt sätt är att besrkiva det som attraktion men det är något mer. Jag har sällan varit med om en man som kysser med en sådan närvaro och känsla, som om kyssen är något bräckligt som måste få ta tid och långsamt utforskas. Det finns ingen brådska i den, inget uppfordrande eller förväntansfullt. Bara en total njutning som efter ett tag snuddar vid kanten där njutning övergår i ett lätt lidanade...som om man vill att njutningen måste få ett slut. ´
Det fantastiska, eller absurda, är att med den här mannen har jag ingen dialog. Vi samtalar i korta meningar. Inget intellektuellt bollande, inga nyanserade svar ett reflektioner. Ingen kvickhet eller snärtiga repliker. Bara stillhet, tystnad och fysisk närvaro.
Jag bollade detta med min frisör igår. Min kloka, vackra frisör Angelica. Hon är en kvinna som vet att leva och kan sortera bland saker av vikt och nonsens. Hon säger saker som förvånar. Ibland lite "grabbiga" svar. Jag förklarade mitt dilemma...."men vi pratar ju inte med varandra"...varpå Angelica säger...."men måste ni prata så mycket då?"..."njut bara"..."tänk inte så mycket. Hon kan konsten att njuta...som t ex att en drink smakar lika gott i hällregn (kanske godare) och en kyss, i vilken form den än kommer, ska man låta sej svepas med av. För nu är nu. Imorgon vet vi inte vad livet har att komma med. Det enda man kan vara säker på är att det sällan eller aldrig blir som man har tänkt sej.
Over and out.

...måndag första dagen på jobbet efter semestern...

...det är nästintill omöjligt att gå till jobbet och jobba första dagen efter semestern.....så jag gjorde helt enkelt inte så mycket. Kollade mailen, hejade på de få som fanns på plats och städade på mitt rum. Bara två veckor kvar på mitt gamla jobb. Det liksom kändes lite när jag jag hälsade på en del kollegor idag. Det blir ett annat hej till någon som kommer tillbaka...men är på väg bort. Jag är inte inräknad längre. Vilket är ok. Det är mycket i livet som man måste lära sej att inte ta personligt. Ofta tar vi faktiskt helt fel saker personligt och förbiser annat som vi borde stanna upp inför.

Jag sov dåligt inatt. Vaknade vid fem och kunde inte somna om...och det är så överdjävligt att vakna vid den tiden. Det är som om hela ens sinne är fördunklat den timmen. Jag tänker aldrig så destruktiva tankar som då. Tänker på allt jag inte gör men borde, saker jag har gjort som jag skulle vilja ändra på, saker som jag tror kommer gå dåligt framöver. Eftersom detta fenomen inte är någon nyhet för mej så har jag genom åren hittat sätt att ta mej igenom det. Ett är att inte ligga kvar för länge. Upp, ta en kopp the, läsa, skriva men framförallt sätta tankestopp för mej själv. Påminna mej själv om att jag vet att det är jag själv som spelar mej ett spratt nu. Att jag inte kommer att tänka såhär när jag vaknar. Ofta fungerar det. Ibland inte.
Inatt låg jag och tänkte på mamma. Vad jag har fått av henne. Vem hon har bidragit till att göra mej till. Det finns saker jag stör mej på...såklart....vet att Vendela redan nu har saker som hon tycker att jag suger på.....men min mamma t ex...hon vet allt och har i princip alltid rätt. Tycker hon. Det är rätt kul när man pratar om något och märker att hon egentligen inte vet....då får hon det att framstå som om hon gör det ändå....skratt....det kan jag märka hos mej själv också...lider av någon sorts upplysningsplikt och prestationsångest kring att alltid kunna svara, veta allt! Jag jobbar med det. Jobbar med att säga, "det vet jag inte", eller, "det visste jag inte", eller, "så kanske det kan vara"....speciellt jobbigt var det här tvånget i början av min yrkesbana som psykolog. Att alltid kunna svara på allt. Det trodde jag att jag skulle kunna göra! Herregud vilken hybris...och herregud vilken odräglig människa...:)...sen kom jag fram till att de människor jag möter inte mår bra med sej själva. Enkelt uttryckt, inte tror sej vara värda att älskas, vara tillräckliga, betydelsefulla, meningsfulla, härliga, sköna. Om du som patient träffar mej, superpsykologen, experten, den ofelbare, som har svar på allt...så kan det upplevas som rätt skitjobbigt skulle jag tro. Om jag däremot är mänsklig då tillåter jag de jag möter att också vara det. Egentligen är det så enkelt. Trots det möter jag inte många som vet att dom duger som dom är. De flesta faktiskt.
Mamma ja.....jo....jag vet vad jag har fått av henne. Hon är mänsklig. Hon är rättfram. Hon kan inta ett rum, en fest. Man lägger märke till henne. Inte bara för att hon är vacker. Hon är självklar på något sätt. Hon vågar göra bort sej och får andra att våga slappna av. Hon tar udden av det stela och skitnödiga på tillställningar. Hon kan vara skitrolig.
Det har jag av henne. Jag vet att jag syns också.
Sen finns det ingenting som jag känner till som min mamma inte skulle klara av. Hon kan faktiskt allt. Hon klipper hår, syr, lagar mat, målar huset, lägger golv, tapetserar, bär, sliter, gräver, hugger, bakar, lagar punka, kör motorcykel.....jag har inte ärvt något av det. Jag betalar hellre andra för att göra de där sakerna åt mej. Och åka bakpå är rätt trevligt.

Några rader till dej Mickis. Du och Sonny återkommer i mina tankar hela tiden. Den mardröm ni går igenom är nästan för mörk för att orka närma sej ens i tanken. Sådär så att tanken är för jobbig att tänka hela vägen ut, om det vore jag, Vendela. Den suger in en i det där mörka som är för avgrundsdjupt för att stå ut med.
Det kommer att ordna sej. Om det är någon som kan klara av det här så är det du.

Lagom till att himlen börjar mörkna så ska vi nu ta oss ut till Sandhamn. Kulingvarning. Regn. Kallt. Men som min frisör sa till mej idag. Drinkarna är lika goda för det.
Over and out.

....hemma efter veckor av flackande....

....hemma igen efter Gotland, Mallorca, Turkiet, segling i skärgården......och nu sitter jag här med en kopp rykande hett the (lät det koka för mycket, det blir faktiskt godare the om man plockar vattnet precis innan kokpunkten...). Jag har så mycket att skriva, om alla möten denna sommar, alla resmål, fadäser, gapskratt, oro, relationer, män, missförstånd att jag faktiskt inte kan börja. Känns som om det är en sådan massa av upplevelser...som kanske också ligger för nära i tiden för att jag ska orka sätta ord på dom....även om det är bra grejjer....ja, gud vad jag svamlar nu...i alla fall. Jag bara börjar någonstans så får vi se vart jag hamnar....

Sommaren började med några dagar i Skutskär för att hälsa på Camilla och hennes nyfödda dotter Felippa. Vi fick några dagar fyllda av en massa ungar, sådär många så att det alltid är någons unge man tröstar, torkar i arslet, tvättar av, pratar med, lyfter, häller upp åt, torka tårar upp efter, lagar mat åt, konfliktlöser, avleder...och såklart varje barnuppfostrares självklara redskap, mutar och hotar. Det blir alltid några ganska intensiva dagar som oftast lämnar Gabbi och mej med en känsla av att ha haft väldigt trevligt och "gett" våra cityungar en riktig barfota på landet upplevelse.....men också med en förnyad övertygelse i vår kärlek till livet inne i stan, och det fantastiskt enkla i att bara ha ett barn...och en ganska modest ambitionsnivå vad gäller matlagning, bakning, lekar och utflykter. Vi är rätt lata av oss, Gaabbi och jag. Och det är bara en av de saker jag älskar med Gabbi. Vi kan vara lata tillsammans utan att vi är dåliga för det, för när man är åtminstonde två som latar sej då njuter man.....:)

Efter tre dagar i Skutskär vände vi hem igen.

Snabbfirade min pappa som skulle fylla 60 år en vecka senare och packa inför Gotland.

Pappa. Min fina lite svårplacerade pappa. Han är en sådan där människa som inte tar så mycket plats, inte skyltar med vad han tycker eller tänker så att man oftast inte vet vad han just tycker och tänker vilket ibland kan göra att jag undrar just det. Har ofta försökt att fatta vem han är och vart han kommer ifrån, ja alltså inte från vilken planet, utan från vilket sammahang, vilket livshistoria, vad har präglat honom, vilka har gjort intryck? Och så säger han något som fortfarande kan få mej att förvånas, precis när jag tror att jag vet vem han är.

Jag älskar hans skratt. Han skrattar sådär så att hela kroppen hoppar. Om man inte har sett det förr kan man tro att han sätter i halsen, tills man ser hans ögon och förstår. Grattis pappa, igen. Jag har fått mycket fint av dej. Ditt icke dömande sätt, din humor, din hjälpsamhet, ditt mod och din upptäckarlust....och din förkärlek till shopping...skratt....

Gotland. Vi, järngänget. Jag med Vendela, Gabbi med Thea, Fredrik med Molly. Singelföräldrarna. Kan inte nog säga vad ni betyder för mej. Att ni finns och att vi delar våra liv tillsammans. Vi har det så himla bra när det är vi tre. Vi har hittat en gemensam rytm liksom. Vi löser problem lätt, våra ungar funkar utmärkt tillsammans, vi är livsnjutare alla tre, temat lathet återkommer även i denna triad...vin, mat...vi gillar att unna oss.

Vi bodde hos min kompis Matte. Hyrde hans lägenhet som ligger 100 meter från muren vid östercentrum. Där bor man sådär helt perfekt, nära till allt men ändå ett eget hus med trädgård och jättestort kök. Våra dagar bestod av en lång frukost efter det att vi hade vaknat sådär vid nio halvtio tiden. Vi tre vuxna satt ofta kvar länge, drack flera koppar kaffe och pratade. Ungarna lekte, veckas pryl var Nintendo DS. Ingen av oss föräldar vågar nog säga hur länge vi lät våra ungar leka med deras DS. Kan vi lova varandra det, Gabbi? Fredrik?...tack...skratt...
Vid lunch tid gick vi ut på stan...men vi hann inte långt. Café boheme mittemot leksaksaffären blev vårt dagliga första stopp. Där satte vi oss på uteserveringen med en varsin latte medans ungarna var inne i leksaksaffären och fick klämma på prylar. Vi sysselsatte oss med den mycket vuxna och roliga leken "du måste välja en som du ska ha sex med innan din latte är uppdrucken"...det var inte lätt....skratt....om man hade missat sin limit så fick de andra välja ut en. Vissa dagar var vi grymma mot varandra. Kvällarna åt vi god mat och drack vin. Så tillbringade ví en hel vecka. Inga utflykter, inga museum, inga tornerspel, ingen hästridning, inga raukar.....bara vila, mat, vin, promenader, sömn, shopping....ok då...en dag var vi med barnen på vattenlandet i Kneippbyn. Vi är ju faktiskt bra föräldrar, också.

Efter en vecka på Gotland var det bara för mej och Gabbi att lämna våra döttrar till deras pappor, tvätta och packa för nästa resa. Nu var det dags att sticka till Mallis. Jag, Gabbi, Lotta, Mickis, Anna, Morie, Anna och Åsa. Vilket gäng. En pastor, tre psykologer, en läkare, en kreditcontroller, en grafisk formgivare och en teamleader på DN. Vissa av oss känner varandra väl. Andra inte. Jag kan säga så mycket som att resan redan nu går under arbetsnamnet "sällskapsresan åtta"....herregud vilka historier vi har därifrån. Vi har skrattat så att vi har kissat på oss. Men det får bli nästa historia. Nu ska jag natta Vendela och titta på henne när hon sover, suga i mej riktigt ordentligt av hennes väsen och hennes doft för sen ska hon vara hos sin pappa i två veckor. Min underbara, fantastiska flicka.
Over and out.