...onsdag 12.06....

Jag har fått jobbet! Jag ska bli samordnare för utredningsteamet på Södermalm och i Farsta!
Shit vad kul!
Det blir en helt ny utmaning och ett helt nytt sammanhang att sätta mej in i. Nya termer, nya bestämmelser, nya relationer, nya avtal, nya uppdrag!
Det var liksom dags nu känner jag.
Tack till mina fantastiska referenser Peter och Emil! Jag vet att ni hjälpte till med era ord om mej!
Tänk vad livet har en tendens att ordna sej ibland....precis i rätt tid liksom...när man behöver det. Ska nu träna på att applicera denna tillit till andra delar av mitt liv...skratt....att det kommer när det kommer...att det ordnar sej. Vissa saker tar bara lite längre tid.
Over and out.

...måndag 12.58....

...nu har jag gjor det! Skrivit till tidningen! Och jag kan bara säga att ännu en gång får jag bekräftat vad skönt det är att fullfölja tankar och beslut. Det är så jäkla mycket som stannar kvar i huvudet, och mycket bör nog också göra det....skratt..men de där tankarna som har en tendens att återvända, dom där tankarna om något som man känner en längtan till, en lust inför, och ibland kanske även en viss rädsla. Vad är det värsta som kan hända? Det värsta är att efara en svidande rodnad av skam, avvisande och misslyckande. Och det överlever man. Alternativet är att alltid ta det säkra, planera, kontrollera, överväga, fundera, invänta, avvakta, vända. Och att då aldrig få veta. Och det kan man ju också leva med. Man får därför helt enkelt bestämma sej för hur man vill leva.
Jag får nu leva med att mitt mail aldrig ens blir läst av chefredaktören, att han skrattar högt (vilket skulle kunna vara bra....:)), att han raderar det efter tre lästa rader då han tycker att jag inte en lyckas formulera ett mail som väcker det minsta intresse....eller....eller....att han faktiskt hör av sej och i alla fall säger "tack, det var bra, men vi är inte intresserade".
Eller.....eller...ja...det tänker jag inte ens skriva ut här.

Sitter och väntar på jobbesked också. Det lustiga är att jag redan har slutat på min nuvarande arbetsplats...ja...alltså jag har slutat uppe i mitt eget huvud...så om jag nu inte får det här jobbet, eller något annat, så kommer det att bli svårt att vända om igen. Flytta tillbaka jobbet in i skallen liksom.

Träffade en kille som har jobbat som landslagstränare för svenska alpina teamet i helgen. Vi pratade mycket om hur mycket som sitter just i huvudet. Utrustning och teknik och träning kan bara nå så långt....sen är det hur vi tänker som avgör. Det kan kännas lite jobbigt...får då har jag ju allt ansvar, kan inte skylla på någon annan....å andra sidan...om det sitter i skallen...då har jag också alla möjligheter att påverka min livsituation. Som det är med livet i övrigt. Med det ena får vi också det andra. Med ansvar följer frihet, skräck, utmaning, skuld, utveckling, möjlighet...och en massa jäkla ångest....skratt....men det är livet. Vi har i alla fall varandra.
Over and out.

...onsdag 8.57....

...ok...nu har jag träffat strålkastaren. Två kvällar till och med. Så nu är jag helt säker. Det är inte han. Visserligen är han kraftfull i sin närvaro. Det är en man som intar ett rum när han kliver in. En sådan man ser och blir nyfiken på. Men det finns också något självmedvetet i hans steg. Han liksom träder in, glider fram, med höfterna först och huvudet högt. Och han utstrålar att han är väldigt nöjd med den han är. Detta borde vara något att hylla, uppskatta, värdesätta....men det är något i det som snarare får det att krulla sej i mej....blir lite provocerad och full i skratt. Vill sticka hål på det där, se honom snubbla. Är det den lilla gemena människan i mej som inte kan stå ut med andras lyskraft? Är det jante i oss alla som stör sej på de som tror att de kan få ta plats på ett sätt som inte riktigt ligger inom ramen för det accepterade? Säkert! Men det är också något som är lite "ocharmigt" med en person som är så bra, så närvarande, så tänkande, så tacksam, så ljus. Jag får alltid en längtan att svära när jag möter en sådan person.
Min mörka sida vill dra fram skiten istället. Jag blir mer nyfiken på och lockad av det som snuddar vid det förbjudna, som stinker, fläckarna, ojämnheterna, ärren. Det som endast är vackert fascinerar inte. Det skitiga och slitna känns mer hållbart, välanvänt, rejält. Som stora sträva starka varma händer.
Den här mannen är alldeles för uppfylld av ljus, blommor, fågelsång och kärlek till livet. Mer än jag kan stå ut med.
Over and out.

...måndag 9.49....

...idag vaknade jag av mej själv, fem minuter innan klockan skulle ringa, d v s fem i sex. Jag hade bestämt mej för att börja morgonen med en snabb runda längs med årstaviken. Har märkt att det i särklass är det som fungerar bäst för att få kraft och höja sinnesstämmningen. Jag går fort...så att jag flåsar och svettas och det svider i benen. Nu när jag har gjort denna promenad till mer än bara något flyktigt infall så har jag lagt märke till att vi är en grupp typer som verkar ha lagt oss till med samma vana. Och vi har börjat heja lite sådär försiktigt med ett snett leende, vi har något gemensamt.
Dagens promenad gav mej precis den kick jag behövde. Har suttit på jobbet och fått en heldagsarbete utfört på mindre än två timmar. Har dessutom ringt på jobbet som jag har varit på interjvu på för att få lite feedback på hur jag ligger till. Sen letade jag fram numret till redaktionen för ett modemagasin som jag funderar på att kontakta. För att få skriva! Tänk att få ett regelbundet skrivuppdrag för en tidning! Känner i magen och hela mej att det är det jag vill! Det är en av de mest lustfyllda, pirriga tankar jag har! Att få skriva! Skriva om möten, människor, tankar, rädslor, relationer, nojjor, ensamhet, livet! En tydlig jante röst ger sej dock väldigt snart tillkänna när jag har fantiserat en stund. Inte kan väl jag? Det är inget riktigt jobb! Vad har jag att skriva som inte redan är formulerat? Vem är jag att tro att jag skulle kunna? Det är naivt och självupptaget. Det är förmätet till och med. Eller.....?...tänker på Vendela och hennes uppträdande igår. Hur hon lös och vågade. Hur hon efteråt med självklarhet kunde säga till mej att hon visste att hon var bra..."klart jag var bra, jag är ju bra".
Klart jag är bra! Jag är ju bra! Klart jag är!
Over and out.
P. S...ikväll ska jag träffa "strålkastaren" och hoppas att han nu bara är en ficklampa så att jag inte blir lika bländad. Återkommer med strålande nyheter.

...söndag 20.45...

...ikväll känner jag mej lite ledsen. Jag har egentligen inte någon särskild anledning, det har på det stora hela varit en bra dag. Vendela hade sin uppvisning med Miro kids och jag var så stolt att det värkte i mej. Jag kan ibland iaktta henne och förundras över att hon är min, det verkar liksom helt obegripligt att jag har en riktig människa som finns till på grund av mej. En helt egen människa som mer och mer börjar bli till något annat än mej.
Hon har en egen längtan, rädsla, talang, smak...hon tycker om lakrits och potatisbullar, schlager och blått, klackskor och bollsport. Hon tycker om att städa. I skrivande stund sitter hon och städar i våra lådor med apoteksprylar...hon liksom lägger allt i en ordning som hon tycker ser snygg ut...jag vill egentligen lägga mej i och förklara att det är smartare att lägga allt plåster i en burk, alla recept i den andra o s v....(mitt tvångsmässiga ordningsinne prövas av hennes inbillade känsla för estetik....:)), men jag har inte hjärta, för hon gör detta med en sådan koncentration just nu, hon är så helt inne i vad hon gör....och bara det att hon tycker om att göra det hon gör just nu, får också mitt hjärta att växa, hon är så lik mej. Och ändå inte. Att Vendela finns är den största kärleken i mitt liv. Men storheten i den känslan gör också att närheten till andra känslor blir tydligare. Som idag. Lika tydlig och kraftfull som min känsla av stolthet, beundran, overklighet och ren och skär kärlek var, lika nära fanns också sorgen över att jag satt i ena änden av lokalen och Björn i den andra. Att våra liv är inte är varandras. Förstå mej rätt, jag längtar inte tillbaka till det liv vi hade, vi lyckades inte fortsätta älska varandra. Men jag sörjer det vi inte fick. Det Vendela inte får. Vissa stunder blir det så tydligt och så slutgiltigt att det får det att hisna i mej av lätt svindel. Som att stå med ena foten över kanten. Titta ner.
En kort sekund av en bild som säger att mitt liv hade kunnat sett helt annorlunda ut idag. Vem leker inte den leken? Om jag hade valt annorlunda, om vi inte hade mötts, om vi hade valt en annan väg, om jag inte....om..om....den leken kan vara väldigt plågsam...för i de stunder vi leker den leken är vi ofta mer benägna att romantisera kring det som har varit, och drömma om hur det hade kunnat bli. Min resa känns svår ibland. Som idag. Det är så lätt att se vad som saknas. Inte vad som finns.
Men bara det att Vendela nu stolt visar upp hur fint hon har gjort i våra lådor. Att det lös om henne idag. Att det bästa hos mej finns i henne. Och det bästa från Björn. Och att det är såhär det är att vara människa. Att det är smärtsamt vackert, ljuvligt sorgligt, djupt mörker och bländande ljus. Och det ena inte kan finnas utan det andra.
Over and out.

...tisdag 14.30....

...har varit på lunch med en man som var som en strålkastare!!!
Han var bländande, intensivt närvarande, uppfordrande..och jag var liksom tvungen att vända bort blicken emellanåt för att kunna tänka klart.
Jag fann mej själv bli nervös, fumlade med orden, kom på mej själv med att vilja göra intryck, känna mej osäker och genomskådad....

Människor som har sådan lyskraft och styrka som han har lämnar ofta andra i sin omgivning i lite lätt skräckslagen beundran, det är som om man inte kan sluta stirra, fast man vet att det inte är nyttigt och att man kommer att se små svart prickar dansandes på näthinnan ett tag framöver. Och lika mycket som man vill bada i strålkastarljuset som är så seende...så är det skitläskigt i sin klarhet. Det går inte att gömma sej bakom den vanliga jargongen eller rökridåerna som man annars kan slänga ut. Shit vad jobbigt det var.....men också så triggande, så intressant....eller är det bara utmaningen jag går igång på? Att det svåra alltid utgör en mycket större lockelse?
Har jag glömt att säga att han var skitsnygg.....ja som sagt....jag är helt bländad. Han är livsfarlig och helt omeotståndlig. Tror att det vore absolut bäst att inte träffa honom igen. Men helt omöjligt att låta bli.
Over and out.

..måndag 19.34.....

...vilken härlig dag! Tog med två av Vendelas kompisar efter skolan...och hade en hel tjejeftermiddag på stan. Glass på mc donalds, gunga i "gungstolarna" på akademiebokhandeln i skrapan....sen blev vi hungriga och åt kebab tvärs över gatan...för att sedan gå tillbaka till skrapan och ta hissen 25 våningar upp till "och himlen därtill" för att kolla på utsikten! Tjejerna kiknade av både hissfärden och höjden.
Sen var det promenad hem. Tidigare under dagen hade jag köpt en varsin leksak åt dem....en ring man trär på foten som en snöre sitter fast på med en plastboll i änden av det. Idén är att man ska få snurr på klotet och hoppa över snöret som alltså är kopplat till det ena benet.....ja ni fattar....när vi var små så gjorde vi samma operation fast med rockringen. "Grejjen" gjorde succé och tjejerna har idag gått ifrån nybörjare till fullfjädrade artister. Två timmar har dom stått nere på gården och hoppat och sjungit allt ifrån sånt är livet till diggi lo diggey ley för alla mina förbipasserande grannar. Jag fick i uppgift att skriva en skylt som förklarade att dom samlade pengar till sin klassresa. Två timmar senare har tjejerna fått in 164,50!!!
Det var så jäkla roligt att se dem med liv och lust gå in för uppgiften. Det märktes att dom kände sej sådär stora, självständiga och modiga. Vi föräldrar som sedan fick bevittna detta har insett att våra barn inte bara behöver utgöra en kostnad längre....dom kan ju dra in egna stålar...skratt....

Igår var jag på dejt igen. Med mannen med självförtroendet. Jag skulle visserligen egentligen ha gått på en annan dejt....ja jag vet....men i alla fall....den blev inte av...så jag träffade min Clarion dejt igen. Även denna gång hamnade vi på clarion, fast det nya som ligger vid Norra bantorget. Det hade en något exklusivare touch än vårt hotell här vid Skanstull....men kanske lite för sterilt.....jag blev full i skratt när jag på toaletten upptäckte att dom hade svart toalettpapper.....och jag var bara tvungen att ta med mej en rulle hem....:)

I alla fall. Det är något med den där mannen som gör att jag nästan med viss motvilja finner mej själv trivas i hans sällskap. Det är något enkelt självklart över honom. Vilket både fyller mej med skratt men också gör mej avslappnad. Det är lätt att döma snabbt. Jag vet. Och det är lätt att bara se det man vill se, eller tror sej se. Ibland låter vi inte andra människor förvåna oss. Vi tror oss redan veta. Som denna man. Det är nästan för lätt att fälla sitt omdöme, han inbjuder till det.
Och ändå så finns det något hos honom som sticker ut, bryter av, får mej att må bra.
Det är något djuriskt med honom också. En sådan där man som man vet tar för sej. Inte frågar för mycket. Inte är för försiktigt. Det gillar jag.

Vi måste nog ses igen och ta reda på vad det är.
Men imorgon ska jag på en annan dejt. En lunch. Med en man som har en röst som går in under huden. Vi ska äta indiskt kl 11.45. Jag återkommer.
Over and out.

...onsdag 19.09....

....redan onsdag...herregud den här veckan har bara försvunnit.....antagligen för att den har varit rätt späckad med grejjer....fatta hur många listor jag har fått göra...skratt....på dagens lista står det bl a tvättstuga, måla om pall, ringa Mickis, ring Matte om Gotland, dammsuga, förbereda mej inför anställningsintervju imorgon, ring om remiss ang utredning......och nu har jag dessutom kanske bestämt mej för att gå ut och ta ett glas vin med en dejt....WHY?

I måndags var jag och en delegation från min skola på riksdagen för en diskussion med några socialdemokratiska politiker angående skolans mående idag. Det var ett mycket intressant samtal....vi pratade om skolan i både smått och stort och i vilket sammanhang skolan verkar idag....vilka möjligheter och svårigheter som är tydliga för oss som jobbar i verksamheten idag. Det blev en livlig och matig diskussion.....men den avslutades med att jag och en kollega fick skämmas livet ur oss när ytterligare en kollega drar upp en vitt kuvert med texten socialdemokraterna på och säger att hon tänkte att hon kunde betala medlemsavgiften när hon nu ändå satt där....och räcker över kuvertet till en av de sakkunniga representanterna för sossarna vars arbetsuppgift det bl a är att förbereda underlag till politikerna och lägga upp kommunikationsstrategier gentemot medier.....hans gapande mun och tunga haka visade tydligt hur absurt surrealistisk han upplevde hennes begäran...han visste nog inte om hon skojjade eller inte....(hon hade pengar med sej i kuvertet)....varpå han tillslut får luft och förklarar att det där får hon nog betala den vanliga vägen....alltså via sitt inbetalningskort....ALL ev trovärdighet som vi hade uppnått i dessa politikers ögon, föll som en tung ridå efter hennes utspel och det stod klart för alla närvarnde att inom skolans värld så har vi inga nedre gränser för social inkompetens....

Tack och lov räddades min själkänsla som psykolog en aning när jag efter detta möte slog på telefonen och får ett meddeland om att jag har blivit kallad till en anställningsintervju...till ett jobb som jag faktiskt verkligen skulle vilja ha! Imorgon kl. 9 ska jag vara där. Jag ska vara strålande.

Igår var jag på en dejt. Ett intressant fenomen slog mej (det var inte första gången, har gjort den iaktaggelsen förr). Mannen jag skulle träffa hade på sin sida angett att han var vältränad. Ni vet, det finns ett antal kriterier att fylla i om sej själv på våra kära internetdejting sidor, och som kvinna kan jag ju säga att jag tror att det ska mycket till att man kryssar i boxen "vältränad". Vi är alldeles för självkritiska för det. Vi tar nog hellre till i underkant. Eller i överkant... beror på hur man ser det....:)
Men män, vi har en del att lära av dem!!!! Här kliver han in på clarion, med ett stort leende och en lika stor mage..(vilket jag inte alls har några problem med, jag gillar män som hellre är stora än små...men det är bara själva grejjen, vi tjejer skulle ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG )...han öppnar upp sin famn och klämmer in mej i en rejäl kram som han håller kvar en aning längre än vad man brukar. Han har tagit på sej lite för mycket lukta gott och den doften satt kvar i mina näsborrar långt efter att jag hade kommit hem.
Han är den där typen av man som sen bara är sådär självklar. Bekväm i sin egen kropp och stolt över den han är och det han har åstadkommit. Han bara sitter där och strålar och ler. Pratar gladeligen om sej själv (karln jobbar med försäkringar.....ssssnnnnnaaaarrrrk) och sin nya lägenhet som han håller på att renovera. Men han är också uppmärksam, energisk och närvarande och jag finner mej själv skratta mer än jag trodde. Eller så berodde det på tre glas vin. Det kan också ha en sådan effekt.
Vi ska äta middag på söndag. Vi får se om det blir vin igen. Efter tre glas vet jag att det brukar bli hångel. Jag känner mej själv. Ni kanske får veta......skratt....
Over and out.

...söndag 10.19.....

....har börjat dagen med en sådan där härlig promenad igen...Vendela cyklar framför mej och gör tummen upp åt mej som försöker hålla farten...
Nu har vi ätit frukost och ska ut på stan och leta efter sommarskor till Vendela.
...nu fick jag precis mess från Fredrik som skriver att han har något att berätta.....kan det vara om dejten han var på igår?...Vi pratade om det igår. Vi vårt härliga gäng av singlar som finns där för varandra, delar med oss av våra dråpliga dejthistorier, träffas för att skratta och känna oss lite mindre ensamma. Vi har skapat våra egna rutiner i livet, vi som inte just för tillfället befinner oss inom ramen för "familjen" med de givna ritualer som det innefattar. Vi har vårt "fredagsmys" de fredagar vi har barnen, turas om att laga middag och träffas med ungarna för att äta tillsammans, dricka vin och bara vara. Det har blivit en självklarhet för oss likväl som för våra barn. Våra barnlediga veckor består fredagen istället av afterwork. Vi summerar veckan och gör planer för helgen. Det här har för mej blivit viktiga återkommande ritualer som är markörer som befäster min plats i just det här sammanhanget. Vikten av att känna sej som en del av något. Tillhörighet.
Så...vad händer om någon lämnar vår exklusiva gemenskap av singelliv?...Vi längtar alla! En del av oss dejtar mycket, andra inte alls...men vi alla längtar. Jag, Gabbi, Lotta, Morie, Åsa, Anna, Maria, Fredrik, Mickis..(med viss reservation för Mickis...hon gör faktiskt en beundransvärt försök med sitt ex i skrivande stund....).
Men....åter till frågan....vad händer när någon av oss träffar någon....? Vi har skojat om att det måste ske simultant....hela vårt gäng måste smältas samman med ett liknande gäng av singlar där det finns en lämplig kandidat åt oss alla....så att vi sen blir till ett enda härligt gäng av sprudlande kärlek....skratt....men sannolikheten för det scenariot känns inte så hög....med tanke på att det är svårt för bara en av oss att hitta någon som vi vill träffa fler gånger än möjligtvis två.....så i ärlighetens namn...när Fredrik igår berättade om en väldigt trevlig dejt han hade varit på häromdagen.....då blev en del av mej lite, bara lite....:)...orolig, lite avundsjuk......för det kanske är så att det vi har, vi tillsammans, är att vi delar livet nu....fram tills dess.....vi är varandras familj just nu....i väntan på den egna familjen....?

Alla vill vi ha kakan och ändå äta den. Och jag har bestämt mej för att det måste funka. Tror till och med att det kanske är det som är lösningen på alla våra relationsproblem. Vi hamnar i ett antingen eller....istället för ett både ock. Behåll och lägg till. Dela inte upp eller dra av. För samman och finn att summan av delarna är större. Helheten större än delarna. Är det det som kallas synergi?
Over and out.

..lördag 17.40...-

...vendela sitter och spelar spel med en kompis...och jag sitter här med ett glas vin och känner mej sådär nöjd. Det har varit en bra dag. En dag som har känts som en god glass som räcker länge och som man behagligt kan slicka på och njuta av, blunda för en stund och bara vara.

Vendela och jag började dagen med en snabb promenad längs med årstaviken. Jag har känt mej "uppblåst" den senaste tiden, som om jag har lagt på mej ett extra lager polster vilket ju inte alls behövs nu när vi går mot tider där man snarare ska klä av sej än på. Jag gissar på att det hänger ihop med att jag har slutat att röka....och min fåfänga sida skulle kunna gå ut och ta ett bloss av den korkade anledningen...men det känns faktiskt alltför bra att inte röka längre...det var något med det som alltid kändes som om det inte riktigt "passade" mej....något lätt sunkigt sådär...men guuuud så gott det kan vara...i alla fall.....därför försöker jag nu i bästa "nu ska vi bränna fett anda" att gå en snabb promenad innan frukost. Vendela fick agera hare och cykla framför mej....och jäklar vad jag fick pinna på för att hålla jämna steg med henne....och gud så härligt det var...kände små ögonblick av lycka...solen värmde, det var fullt med båtfolk som var i färd med att lägga i sina båtar och det liksom doftade av båt, vatten, sommar och lycka. Det kändes som att det var en dag då folk ler. På riktigt.

Det är sällan så skönt att duscha som det är efter att man har kört sej själv helt svettig. Sen frukost och efter det iväg till Andys lekland. Ett paradis för små....och faktiskt för oss vuxna också för vi kan sitta i den mjuka sofforna, dricka latte och läsa dn....och ändå känna oss som duktiga föräldrar som gör våra barn lyckliga. Av någon konstig anledning så är det i slutändan ändå så att det är vi vuxna som är heeeeelt slut efter tre timmar där....(trots stillasittande kaffedrickande med tidning i hand) och inte barnen som oavbrutit har rusat omkring, hoppat, klättrat, krypit och jagat. Visst är det konstigt.....?!

Tänkte på en sak. Vad trevligt det är att träffa en ny människa som man finner sej tycka väldigt mycket om. Det är liksom lätt att skratta tillsammans och förstå varandra. När man refererar till något som fattar den andre och kan relatera. Så kände jag idag. Men Anna. Vendelas kompis mamma. Som alltså också heter Anna....skratt...i alla fall.....då kom jag att tänka på tacksamhet. Att finna sådana människor och stunder. Möten som gör att livet känns gott. Som av en slump så dyker även Fredrik upp och bara bidrar till samvaron. Vänner! Och dessutom ringer Mickis och säger att hon har tänkt på mej. Och nu sitter Vendela och har en jättehärlig eftermiddag med en vän. Dom skrattar och förstår varandra. Och jag ser att det är lycka.
Så idag känner jag mej rik. Rik på härliga vänner och riktiga möten där man känner att man pratar på riktigt, samtal som spelar roll, som stannar kvar och som hittar in en bit längre än många av de andra möten som våra liv består av. Det är lycka.
Over and out.

...torsdag 17.28....

....fick idag klart för mej att jag uppfattas som låg, eller deppig... som en reaktion på det jag skriver här....och hur konstigt det än låter så gjorde det mej förvånad! Jag uppfattar inte mej själv som låg.....eller så brister jag i självinsikt...eller så har jag varit låg så länge att det är ett normaltillstånd för mej....? Hemska tanke!

Jag tror såhär...(för nu fick jag lite griller i huvudet som jag behöver sortera i)....jag tror att någon form av vemod och mörker har varit en del av mej så länge jag kan minnas. Det är en del av den jag är. En del! Inte allt. Jag kan ha nära till att känna en gnagande känsla av tomhet, en irriterande känsla av att ha missat något, en krypande känsla av att jag inte har någon riktning i mitt liv, att jag inte vet vad jag vill eller vad jag håller på med, en rädsla för att inte lyckas med att hitta kärleken, och en dov värk över att inte vara tillräckligt bra mamma. Men! Jag tänker att det är så det är att vara människa. Att inte sätta ord på det, inte dela det...det gör det inte mindre. Snarare större. Det får en att tro att man inte är ok med alla sina delar, med allt man är.

Sen är det så också att det är oftast när är lite problematiskt, mörkt, otydligt som jag har större behov att skriva om. Inte när det är bländande ljust ändå in i själen. Dom ögonblicken vill jag bara vara i. Inte störa genom att försöka sätta ord på dem. Beskriva lycka, kärlek....vem orkar läsa om det....skratt....och för att vara allvarlig så tror jag inte att man ska "prata" sönder sådana känslor. Men om jag känner mej liten eller tvivlande, då behöver jag prata och skriva om det. Och jag tänker (har jag fel?) att jag är långt ifrån ensam. Vi bara inte säger sånt till varandra. Som min farfar så till mej igår...."men Anna, det är ju privat!". Ja, det är det. Jag förstår vad han menar. Men! Han tillhör också en helt annan generation där jag vet att det var en ocean av saker man inte talade om. Och det var en avgrund av känslor som man fick ha för sej själv, eller ännu värre fick klart för sej att man inte skulle känna. En fantastisk grogrund för skammen. Den mörkaste och svåraste av våra känslor. Den vi aldrig talar om.

Jag hörde en bra definition av skillnaden mellan skam och skuld häromdagen. Skuld känner vi för saker vi har gjort eller inte gjort. Skam känner vi för den vi är. Skuld kan få sin befrielse genom förståelse och förlåtelse. Skam kan bara älskas bort. Så jag tänker försöka att inte skämmas över mitt mörker och mina tvivel. Älska mej mer istället. Älska mer överhuvudtaget.
Over and out.