Dejtingpaus!

....så...nu har jag lagt ner min sida på match. Jag kände hur jag började gå in i "dejting väggen" där jag märker att jag blir dömande, cynisk, tvivlande, låg och desillusionerad. Bläh. Det tar liksom på krafterna....att skriva, bli lite nyfiken, styra upp en dejt, ladda upp, sluta vara nyfiken, gå hem, ladda ur.....och det är lätt att känna sej lite utskiten efteråt, tömd, tom. Trots att jag nästan kan kalla mej dejtingexpert....eller...ja...hur är man då...? En expert borde väl då knappast behöva gå på så många dejter....men i alla fall....jag har varit på mååååååååååååånga dejter. Vill inte ens tänka på hur många män jag har träffat.
Blir lite lätt trött och känner något lite lätt pinsamt fladdra till när jag inser att det är det närmaste hobby jag någonsin har haft i hela mitt liv...så till den milda grad att jag kanske har varit för upptagen av det ibland. I alla fall känns det så nu. Fast fråga mej en annan dag....då anser jag att jag hellre är med i matchen än tittar på. Jag ändrar mej mest hela tiden. Men idag, ja...de senaste tre dagarna.....har jag känt mej trött och bestämde mej för att logga ur. Och det kändes så skönt. Att bara plocka bort mej från rymden, inte vara till beskådan eller utlämnad till varken tyckande eller tittande. Till och med det kan kännas som om det liksom suger lite kraft av mej....bara det att en del av mej ligger presenterad där...och bjuder in till en kontaktyta som är öppen för vemhelst som känner ett intresse. Sen väljer ju jag såklart vilka jag vill svara....men ändå. Jag finns där. Eller den jag har valt att presentera mej som.

Så....nu blir det i alla fall en paus. Det känns som om jag vill ut och möta människor på riktigt. IRL. Drabbas, se, känna, lukta, lyssna och kittlas. Eller inte. För det där med att möta en människa ute i ett sammanhang kan aldrig ersättas av att styra upp en dejt med någon som man aldrig har mött. Bara själva "uppstyrandet" i sej, planeringen, förväntan....den liksom inbjuder till att alltför mycket ställs på spel på en gång.....så att chanserna att DET inträffar liksom minimeras. Till skillnad från när man är ute t ex. Då går man inte omkring och förväntar sej att man ska bli förälskad eller intresserad. Som med en triss lott....man tror ju aldrig att man ska vinna egentligen....och det gör man ju inte heller...(vinster under 100 räknas inte)...men som reklamen säger..."plötsligt så händer det"....fast den här liknelsen börjar ju mer och mer likna en internetdejt nu när jag tänker medans jag skriver....skratt....ok...skit i trisslotten. Dejting är som en trisslott. Att gå på krogen är mer som "finns i sjön"eller "fiskdamm".....i en liten större pöl att fiska i på något sätt....och chanserna att få något på kroken, om än en jäkla stövel eller rostig cykel....den bjuder i alla fall på mer variationsrikedom än att stoppa ner handen i en hink med kräftor....eller nåt...

Mina två dejter förra veckan blev med andra ord mina sista på ett tag. Dom två sista histiorierna var nog de som fick mej att känna mej tom och tömd. Med båda männen hade dejterna föregåtts av ett ganska intensivt mailande med långa intressanta utlägg om livet, tankar, relationer...skratt och djup...längtan och "fuck ups"....med andra ord framstod bägge i text som mycket lovande. Att det rörde sej om en författare och en flygkapten gjorde inte saken sämre. Jag erkänner det. Jag såg redan framför mej hur jag hittar en väg fram som skribent....och flyger i cockpit över världen mellan mina boksigneringar. Ja....jag vet inte hur jag hade tänkt få ihop det där riktigt....men i alla fall.
Författaren gjorde först något av ett intryck på mej. Han var inte som andra. Han var passionerad, kraftfull i sitt uttryck, verbal, intensiv, poetisk, romantisk.....och vi var på några dejter till....varpå jag mer och mer upplevde honom som uppblåst, svulstig i sina uttryck, överdriven, dramatisk, pratig, skrytsam...och ganska självupptagen. Så så var det med det.
Jag fick en av hans böcker i alla fall. Signerad och allt. Ett minne på vägen.

Flygkaptenen var stor, lång, bred, kantig, lätt grå i tonen, trötta ögon men med ett stort leende. Han visade sej vara inte bara flygkapten utan även musiker. Slagverk för att vara exakt. Intressant man. Mycket trevlig och lättsam. Han skrattade åt alla mina historier, gav mej komplimanger, lyssnade.....men....men....nix. Det fanns inte där. Nichts, nada, niet, icke.

Så....nu ska jag ägna mej åt annat. Ett tag i alla fall. Ikväll har jag stått och lagat mat till exempel. Tog till och med på mej mitt förkläde. Satte på skön musik och ställde mej och skalade och hackade...och nu doftar hela lägenheten av en gratäng på potatis, rödbetor, lök, morötter, massor med vitlök, färsk ingefära, salt, peppar och olivolja.....mmmm....och nu känner jag mej sådär husligt, duktig nöjd...och skönt lugn på något sätt. Om man verkligen tänker på vad man gör när man gör det...som att verkligen tänka på att "...nu skalar jag rödbetan....nu skär jag potatisen... nu doftar jag på vitlöken....nu ringlar jag över olivoljan som får allt att glänsa..."....ja...då blir det nästan något meditativt över det....lite mindfullness mitt i vardagen. Och man vet man får. Till skillnad från när man anrättar en dejt.....där ingriedienserna bara finns i ens fantasi och slutresultatet ofta liknar överkokt spaghetti. Smaklöst och lätttuggat.
Over and out.

..