Fredag!

Japp. Så har ytterligare en vecka gått och det ljus som faktiskt börjar knuffa undan några timmar av mörker har börjat nå fram även till mej. Det känns lite lättare än vad det gjorde förra veckan.
Eller? Ibland vet jag inte riktigt hur jag mår, för ibland känner jag nog inte efter så mycket. Är det när jag känner efter som jag får fatt i mitt mörker? Ibland tror jag det....att det är så för oss människor....att så länge vi färdas, är på väg mot något, eller ifrån något, då känner man inte utan är mer upptagen av resan. Det är när man stannar som själen hinner med och tar plats i knät. Under färden så är den alltid en liten bit efter, sitter i raden bakom liksom. Och det går att låtsas om som om man inte känner den där jobbiga djäveln som sitter där bakom och försöker göra sej hörd, vill påpeka något. Som en jobbig kompis som mitt under filmen på bio sticker in med frågan "varför gör dom så"....SKIT I DET!!!!! har man lust att säga.
Men när allt stannar då hinner han fram. Eller hon. Men för mej är det en han. I alla fall så känns det så idag av någon anledning.
Jag minns att jag fick en sådan tydlig bild av det här när jag lämnade Björn. Då klev jag av tåget och hamnade på perrongen. Allt avstannade. Eller rättare sagt....allt fortsatte att röra sej men jag stod stilla. Min perrong var till en början en riktig skitperrong. Det var kallt som f..n..och inte en annan själ i sikte. Bara tåg som passerade utan att ens stanna. Det var en sådan där ödesperrong som inte längre nyttjades.
Numera är min perrong ett rätt trevligt ställe att hänga på. Sakta men säkert fick jag liksom syn på att jag inte var ensam utan det stod en massa andra och hängde där, andra som likt mej var lite förvirrade, ensamma, arga, ledsna, modiga, uppriktiga, äkta. Och att hänga tillsammans med dom har tillslut gjort perrongen så mycket till ett hem att jag inte längre störs av alla tåg som passerar. Det gör liksom inte riktigt lika mycket. Jag undrar inte längre för varje gång varför jag inte jag sitter med där, hur alla andra fick tag på en biljett, vad jag har missat, gjort fel. Och om tåget inte ens stannar så behöver jag inte längre tror att det beror på att min perrong är så öde och oinbjudande utan på att dom som sitter på just det där tåget aldrig skulle komma sej för att kliva av just där, här. Hos oss som finns på den här perrongen. För vi som är här har valt att kliva av....och en del orkar inte se det alternativet för ibland är det lättare att bara fortsätta åka. Och det är helt ok. Jag gör det själv ibland.
I alla fall. Vart är jag idag då? Idag står jag på perrongen ska träffa mina andra perrong polare ikväll. En av dom fyller år. Lotta. Älskade Lotta. Hon har klivit av tåget...fast hon har liksom ena foten lite kvar och släpas med varje gång just det tåget passerar vilket bara resulterar i att hon faller omkull och slår sej. Och vi som står på perrongen tar emot och plåstrar om. Den djävla konduktören på tåget skyller bara på Lotta och på att hon inte kliver på ordentligt. Att man inte kan åka med till hälften. Det är antingen eller. Och det är ju synd. Det är synd att vi ibland måste välja antingen eller för ofta är bägge alternativen begränsande och inte utvecklande. Det saknas ett tredje alternativ. Som att perrongen åker brevid tåget t ex, för då kunde man byta under resans gång. Eller att tågen var större, i flera våningar så att det fanns mer utrymme där. En massa olika platser att välja mellan så att man kunde variera sej och kunna känna efter vart man trivs med att sitta, och i vilket sällskap/ sammanhang. Och det fanns liksom inget "fel" tåg för alla tåg var på väg åt samma håll...spåren gick bara i lite olika riktning. Det tycker jag skulle vara bra.
I väntan på det så gör jag det mesta för att göra min perrong trivsam och ibland möter jag upp nya som just har klivit av och presenterar då oss andra som finns där.
Och där sitter vi sen, tillsammans, i vår stora soffa, häller upp ett varsitt glas vin, tittar på tågen som passerar och håller varandra i handen.
Over and out.