...torsdag....och lusten har kommit tillbaka...

....äntligen känns det lite lättare igen....känner mej starkare, piggare och liksom lite mer hoppfull.
Åt lunch med mina två samordnarkollegor idag och vi ramlade in i en sådan där mental bild som vi broderade ut tillsammans kring en absurd arbetssituation och vi skrattade så vi grät...underbart härligt befriande. Ibland liksom får man en bild i huvudet som det känns som om man delar med de man sitter med precis där och då...och man kan liksom lägga till detaljer och ljud till den där bilden som gör att det förstärks och det fullkomligen bubblar över. Det var min härligaste stund idag.

Efter jobbet gick jag en lång promenad. Från söder ner på stan. Fort. Svettigt. Gick på panduro och köpte paljettband (min hobby de senaste dagarna....syr fast paljett band på alla möjliga tröjor, jackor, t-shirts, grönt, guld, turkos....)...sen till hötorget för blommor....sen indiska...nya gardiner (köp två längder få 75 kr rabatt)...en liter mjölk, keso...sen hem.

Väl hemma så översköljdes jag av en lust att komma ut och insupa livet...byta om, lyssna på musik, hänga i en bar, dricka ett glas vin.....men efter två tappra försök att locka med mej någon så sitter jag nu framför tv...har ätit min keso...druckit en kopp the.....och känner mej lite rastlös. Lotta har kör och Fredrik skulle på dejt.

Gå ut själv? Är det vuxenpoäng på den? Är det självständigt?...eller är det en rastlöshet som borde låta sej stillas genom att vara hemma med mej själv.
Jag ska ge det en timme....eller två.....och kanske sätter jag mej och syr på fler paljetter på mina kläder....det skänker också lite glamour till livet.
Over and out

....zzzzzz......

....jaha....nu när man har slutat med sin hobby så finns det uppenbarligen inte så mycket att skriva om längre...nej...beslutet känns fortfarande skönt. Jag behöver vila.

Jag känner mej arg. Och ledsen. Och trött.
Alla dessa mindre bra känslor valde att med full styrka ge sej tillkänna igår morse. Måndag morgon. Japp! Trött så jag ville kräkas, arg så att jag ville skrika rakt ut och med ledsenheten bubblande därunder som ville få plats den med. Som den riktigt gode modern så lät jag denna samlade kalkad av osorterade känslor gå ut över Vendela, stressade på henne hela morgonen, men skällde över att hon inte var tillräckligt snabb ändå, höjde rösten och stampade i golvet. Väl på busshållplatsen där vi precis hader missat en fyra så börjar att Vendela gråta. Hon är ledsen över att jag skriker...och att pappa ska vara på kurs i fyra dagar så hon ska vara själv med Mona. Bussen kommer och jag upptäcker att både busskort till mej och remsa till Vendela ligger kvar i lägenheten. Vi får betala onödigt dyra biljetter med mobiltelefonen samtidigt som jag bara vill kräkas av skuld över den dåliga mamma jag är. Jag kränger oss in på en överfull buss där jag sen försöker att reparera vår relation på de fyra hållplatser vi har på oss tills vi ska skiljas åt för en vecka.

Vi skiljs åt med ett tappert leende från både henne och mej och jag tror att det syns att det gör ont i bröstet på mej. I alla fall ser jag att det gör det i henne.
Sen rasade jag ihop. Ja....inte där och då utanför skolgården, på marken, som en galning eller alkholist...det skulle jag aldrig våga göra inför alla föräldrar och gamla kollegor...någon självbevarelsedrift har jag ju......men inuti liksom....där rasade jag. Där inne satt jag och liksom tryckte upp knäna mot magen och håll hårt om mej själv och kände mej vilsen, ledsen, ensam, nostalgisk, arg, rädd, förtvivlad....och trött.

Då gjorde jag något som kan lägga sten på bördan, i alla fall om man deltar i kategorin "världens sämsta människa".....jag bestämde mej för att stanna hemma från jobbet. Att vara psykolog idag kändes omöjligt. Jag kände inte igen mej själv....och var en stund lite rädd att jag höll på att tappa fotfästet....vad sjutton det nu är....fotfästet....som Winnerbäck säger "vågar du leva med foten över kanten"....det känns det som om jag redan gör en del dagar. I alla fall. Jag kände inte igen mej i att jag kände så mycket...på en gång. Jag fick minnesbilder från Anna för flera år sedan....en Anna som ofta vaknade och inte visste vad i livet som verkligen var på riktigt.
Då slog det mej.....shit....jag har inte tagit mina "tabletter" på en vecka. Min lågdos tablett som jag har fått utskriven för mina överdjävliga pms symtom....en lågdos antidepressivt alltså. Tabletterna tog slut för en vecka sedan och jag har inte haft tid att fixa ut nya....och en dags läggs till nästa.
Det var ju såhär jag blev när jag mådde som värst....och det slår mej med sin fulla kraft när jag väl är hemma i lägenheten och drar ner persiennerna. Lite lugnad, lätt förvånad och fortfarande väldigt trött och ledsen....så somnar jag...och sover precis hela dagen. Sover, sover, sover. Jag lämnade inte lägenheten förrän kl. 17....för att handla och hämta ut tabletter på apoteket.
Idag har varit en bättre dag. Mycket bättre. Vet inte om det är tabletterna som redan har satt in sin verkan eller om placebon räckte för att häva mej upp ur det värsta träsket.....men sak samma....det är lättare att andas idag. Men jag vill vara ensam. Vill vara i mitt eget sällskap. Orkar inte prata eller lyssna. Behöver dra mej undan känns det som. Hämta kraft i musik, böcker, matlagning, skriva.....

Vendela ringde idag. Hon undrade om hon kunde få vara hos mej en extra dag den här veckan. Om jag kunde hämta henne imorgon? Sen kommer pappa hem på torsdag....och det är klart att jag sa ja.

Idag tänkte jag tanken, för första gången i mitt liv faktiskt, att jag kanske inte kommer att träffa någon att dela mitt liv med.
Over and out.

...apropå dejting historier.....

...ja....apropå ämnet dejting så har jag, Lotta, Gabbi och Fredrik nyligen haft ett intressant mail utbyte med varandra....den lyder som följer.....

Det börjar med att Lotta skickar ett mail som hon har fått på spray!

Hej. Jag tänker gå helt rakt på sak utan omsvep: Jag vill bli avsugen av dig. Jag bor i en etta i Fruängen (södra Stockholm, i Hägersten) och vill att du kommer hit och suger av mig. Helt enkelt. Anonymt och diskret. Ingen får någonsin reda på något. Kukstorlek: 16 cm. Helrakad. Fräsch. Oomskuren. Se bild. Är 23 år gammal och svensk.
Typisk situation: Du ringer på, jag öppnar, vi går in, jag tar av mig byxorna, du går ned på knä, suger/slickar/runkar tills det sprutar, sväljer (om du gör sådant) och sedan går du. Och nej, jag tror inte att du är någon slags hora.
Jag skojar för övrigt INTE. Har faktiskt gjort detta en gång tidigare över Spray Date och vill nu göra det igen, gärna regelbundet. Hoppas att du är intresserad och svarar positivt.
Addera gärna xxxxx@live.se på "MSN" istället för att svara här. Blir tvungen att skapa nya konton och skicka till alla varje gång de tar bort mitt konto här.

Ja, vad säger ni?!? Jag har ju snoppfobi så tyvärr kan ju inte jag hjälpa till...Men någon av er kanske vill ta över erbjudandet? För kom i håg!!!! 23-åringen tycker "inte att du är någon slags hora". Nu vet jag ju inte vad han skulle tycka om du dök upp Fredrik.... men med den där peruken du snackade om så kanske det funkar/Lotta

Gabbi replikerar....
Om jag får se bilden kanske... vem kan motstå en kuk, viken som helst, det spelar ju ingen roll, bara den är hel och ren... och finns i Fruängen...
Ja, man häpnar... Vissa människor (killar) verkar ha helt förvriden självbild, upplåst ego, grandiosa föreställningar om sig själv (och sin fantastiska kuk)
Men du kanske bara kan svara: "what's in it for me?"Fast han förstår nog inte frågan, det är ju du som får vara med om något fantastiskt....
kram på dig Lotta... du kanske ska byta dejtingsite?

Min replik:
....jaaaaaaaaa.....jag är helt inne på Gabbis linje....jag tror att vi går miste om saker genom att vara kräsna, ha höga, orimliga förväntningar och krav. Att tacka nej, till någon form av kuk (...kom ihåg köpt kärlek är också kärlek)...är en dödssynd. Vi måste träna på tacksamhet och villkorslös kärlek vänner! Det är den sanna vägen till lycka. ....så...när åker vi till Fruängen....?

Fredrik svarar med ett lockande erbjudande som han har fått sej till livs.....

Fredrik: På samma tema, lika dumt om än kanske inte lika stötande:
hej. Jag sag annonsen och bestamde sig for att skriva eftersom du ar intresserad av mig och tyckte om. Jag vet att du vill, jag hoppas att vi kommer att dela var brev och foton. Om du ar intresserad av mig, skriv till min e-post xxxxxx#yahoose. Jag skall vara mycket glad over att ditt brev i min brevlada.

En kvinna som jag aldrig kontaktat och vars sida jag aldrig besökt och som grädde på laxen bor i Örebro.
Jag tror jag tar Anna på orden och börjar känna mig tacksam och sveps in i villkorslös kärlek!!!/Fredrik

Ja....man slutar aldrig att häpna....det är underbart, absurdt, underhållande....och jag kan bara hålla med Lotta i hennes slutreplik...

-Vad roliga ni är! Har skrattat medans jag läst era mail.....känner mig tacksam.....för ER!!!

Over and out.

Dejtingpaus!

....så...nu har jag lagt ner min sida på match. Jag kände hur jag började gå in i "dejting väggen" där jag märker att jag blir dömande, cynisk, tvivlande, låg och desillusionerad. Bläh. Det tar liksom på krafterna....att skriva, bli lite nyfiken, styra upp en dejt, ladda upp, sluta vara nyfiken, gå hem, ladda ur.....och det är lätt att känna sej lite utskiten efteråt, tömd, tom. Trots att jag nästan kan kalla mej dejtingexpert....eller...ja...hur är man då...? En expert borde väl då knappast behöva gå på så många dejter....men i alla fall....jag har varit på mååååååååååååånga dejter. Vill inte ens tänka på hur många män jag har träffat.
Blir lite lätt trött och känner något lite lätt pinsamt fladdra till när jag inser att det är det närmaste hobby jag någonsin har haft i hela mitt liv...så till den milda grad att jag kanske har varit för upptagen av det ibland. I alla fall känns det så nu. Fast fråga mej en annan dag....då anser jag att jag hellre är med i matchen än tittar på. Jag ändrar mej mest hela tiden. Men idag, ja...de senaste tre dagarna.....har jag känt mej trött och bestämde mej för att logga ur. Och det kändes så skönt. Att bara plocka bort mej från rymden, inte vara till beskådan eller utlämnad till varken tyckande eller tittande. Till och med det kan kännas som om det liksom suger lite kraft av mej....bara det att en del av mej ligger presenterad där...och bjuder in till en kontaktyta som är öppen för vemhelst som känner ett intresse. Sen väljer ju jag såklart vilka jag vill svara....men ändå. Jag finns där. Eller den jag har valt att presentera mej som.

Så....nu blir det i alla fall en paus. Det känns som om jag vill ut och möta människor på riktigt. IRL. Drabbas, se, känna, lukta, lyssna och kittlas. Eller inte. För det där med att möta en människa ute i ett sammanhang kan aldrig ersättas av att styra upp en dejt med någon som man aldrig har mött. Bara själva "uppstyrandet" i sej, planeringen, förväntan....den liksom inbjuder till att alltför mycket ställs på spel på en gång.....så att chanserna att DET inträffar liksom minimeras. Till skillnad från när man är ute t ex. Då går man inte omkring och förväntar sej att man ska bli förälskad eller intresserad. Som med en triss lott....man tror ju aldrig att man ska vinna egentligen....och det gör man ju inte heller...(vinster under 100 räknas inte)...men som reklamen säger..."plötsligt så händer det"....fast den här liknelsen börjar ju mer och mer likna en internetdejt nu när jag tänker medans jag skriver....skratt....ok...skit i trisslotten. Dejting är som en trisslott. Att gå på krogen är mer som "finns i sjön"eller "fiskdamm".....i en liten större pöl att fiska i på något sätt....och chanserna att få något på kroken, om än en jäkla stövel eller rostig cykel....den bjuder i alla fall på mer variationsrikedom än att stoppa ner handen i en hink med kräftor....eller nåt...

Mina två dejter förra veckan blev med andra ord mina sista på ett tag. Dom två sista histiorierna var nog de som fick mej att känna mej tom och tömd. Med båda männen hade dejterna föregåtts av ett ganska intensivt mailande med långa intressanta utlägg om livet, tankar, relationer...skratt och djup...längtan och "fuck ups"....med andra ord framstod bägge i text som mycket lovande. Att det rörde sej om en författare och en flygkapten gjorde inte saken sämre. Jag erkänner det. Jag såg redan framför mej hur jag hittar en väg fram som skribent....och flyger i cockpit över världen mellan mina boksigneringar. Ja....jag vet inte hur jag hade tänkt få ihop det där riktigt....men i alla fall.
Författaren gjorde först något av ett intryck på mej. Han var inte som andra. Han var passionerad, kraftfull i sitt uttryck, verbal, intensiv, poetisk, romantisk.....och vi var på några dejter till....varpå jag mer och mer upplevde honom som uppblåst, svulstig i sina uttryck, överdriven, dramatisk, pratig, skrytsam...och ganska självupptagen. Så så var det med det.
Jag fick en av hans böcker i alla fall. Signerad och allt. Ett minne på vägen.

Flygkaptenen var stor, lång, bred, kantig, lätt grå i tonen, trötta ögon men med ett stort leende. Han visade sej vara inte bara flygkapten utan även musiker. Slagverk för att vara exakt. Intressant man. Mycket trevlig och lättsam. Han skrattade åt alla mina historier, gav mej komplimanger, lyssnade.....men....men....nix. Det fanns inte där. Nichts, nada, niet, icke.

Så....nu ska jag ägna mej åt annat. Ett tag i alla fall. Ikväll har jag stått och lagat mat till exempel. Tog till och med på mej mitt förkläde. Satte på skön musik och ställde mej och skalade och hackade...och nu doftar hela lägenheten av en gratäng på potatis, rödbetor, lök, morötter, massor med vitlök, färsk ingefära, salt, peppar och olivolja.....mmmm....och nu känner jag mej sådär husligt, duktig nöjd...och skönt lugn på något sätt. Om man verkligen tänker på vad man gör när man gör det...som att verkligen tänka på att "...nu skalar jag rödbetan....nu skär jag potatisen... nu doftar jag på vitlöken....nu ringlar jag över olivoljan som får allt att glänsa..."....ja...då blir det nästan något meditativt över det....lite mindfullness mitt i vardagen. Och man vet man får. Till skillnad från när man anrättar en dejt.....där ingriedienserna bara finns i ens fantasi och slutresultatet ofta liknar överkokt spaghetti. Smaklöst och lätttuggat.
Over and out.

..

Söndag. Slut på ytterligare en vecka....

Idag har jag en sådan där dag där jag inte orkar att sätta ord på något. Orkar inte formulera mej. Det tar stopp så fort en tanke försöker att forma sej..som om orden inte vill hänga ihop...sättas ihop till en hel mening. Det blir bara brottstycken som inte tar form utan likt flyktiga såpbubblor spricker så fort man försöker att följa dem. Så...det finns inga ord idag.
Jag behöver vara tyst idag, med mej själv.
Over and out.

...måndag...

...och jag är trött...herregud...den som bara kunde få sova ut...eller tänk att någon dag vakna och verkligen verkligen känna sej pigg..
Hade en jobbig lämning på skolan imorse. Slutade med bråk och Vendela som störtar iväg....usch...det känns aldrig bra...och nu ska hon till Björn en vecka. Då känns den där sista stunden tillsammans ännu viktigare...som om det är den stunden som ska finnas kvar i henne och mej tills vi ses igen...fast det funkar ju inte så...det vet jag ju....men ändå...eller "men även" som Vendela säger....

Igår när vi hade varit på ringen en kort stund och tagit en fika med Gabbi och Thea så stod det två "rekryter" utanför centrum när vi skulle till videobutiken för att lämna igen film. Dom värvade nya intressenter till nordicmilitarytraining.....! Skittuff," vi-tränar-i-all-väder, springer över-sten och stock, använder oss av varandra som vikter, pressar varandra tills vi kräks", träning. Dom utlovar världens bästa träning...och motivation. Gratis prova på träning på Zinken onsdag morgon kl. 6.15. Japp! I ett mycket kort ögonblick av energi och förhoppning hör jag mej själv säga..."jag kommer"...och jag lägger dessutom till "skitkul!!".....WHAT????? Vad har jag gjort?....en sjuveckors camp med träning 3 gånger i veckan som garanterar en helt ny tränings och livsupplevelse....för intresserade så kolla in...www.nordicmilitarytraining.se
Gabbi hänger på....för som hon sa..(med en viss underton...) vi kan ju inte annat än bli smalare, vackrare och lyckligare! Och ledarna är militärer, poliser och annan uniformerad, disiplinerad utryckningspersonal....det kallar jag MOTIVATION.

Återkommer på onsdag med en rapport....om jag inte ligger i ett dike och flåsar eller kvävs av mina egna uppkastningar....

Ikväll har jag en dejt. Och imorgon. En författare. En flygkapten. Författaren har lovat att ta med sej böcker....och flygkaptenen har lovat en plats i cockpit för att se den otroligt vackra inflygningen över Nice...(som tydligen ska vara fenomenal...). Ja....min erfarenhet säger mej att det kommer att bli ett glas vin....som i bästa fall skymmer sikten för en stund...och låter mej svepas med i luftrummet av längtan och fantasi....för att sen gå hem, drar en tung suck...och landa igen. Som ni märker är jag för tillfället inte fylld av det där man kallar för tillit...eller förvissning....skratt....
Men....jag väljer att se det som att jag deltar. Jag är med. I´m in....liksom. För det är jag som skapar mitt liv och hur jag vill att det ska se ut. Jag skriver mitt eget manus. Och om inte annat så jag kan åtminstonde roa mina vänner med härliga, absurda, tragiska och emellanåt lite glittrande möten med män.
Over and out.

Nu vill Vendela skriva några rader....

Hej nu är det inte Anna som skriver nu är det Annas barn vendela som skriver.Jag ska bara skriva några rader.Min mamma brukar tycka att jag är rolig teliksempel när jag säjer hur mår du i dag ooo jag har haft en under bar publik i dag.Med min roliga röst och lite konstig fast min mamma tycker att jag är rolig.Så hon burgar att skrata.Som jag sa jag är 8 år jag heter vendela gillar att dansa,sjunga,åka skriskor,vara med kompisar,mysa,åka skidor,cyckla,hola på med datorn,spela wii,nintendo DS,titta på tv mitt faforit är Hannah montana,film high sckhool mucickal.

HEJ DÅ OCH GOTT NYTT 2009

22.17....

..måndag kväll...jag har jobbat hela dagen....eller ja....jag har faktiskt slumrat till vid två tillfällen...så himla svårt att hålla sej vaken när man ska läsa, läsa, läsa.....och dessutom så var det idag vår kaffebryggare på jobbet beslutade sej för att den hade bryggt färdigt för den här gången. Hela det stackars gänget som jobbade idag hasade med lite tröttare steg längs med korridorerna och ju mer jag läste om uppmärksamhetsstörningar och aktvivtetsnivåer desto mer flöt det ihop med mej själv och jag kom att tänka på hur svårt jag har haft det, och ibland fortfarande har, med att hålla mej vaken. Under universitetstiden så har jag sovit mej igenom många timmar av föresläsningar....och jag fick till min stora förvåning höra från mina kursare att det var ett känt "skämt" dem emellan där de härmade mej med tillbakalutat huvud och stort öppet gap tungt slumrande medan lektorerna malde på.....skratt...och shit....jag trodde inte att det hade varit så uppenbart.
Under mitt PTP år i Lidköping var det under en period så svårt att hålla sej vaken att jag började känna en lätt stress inför situationer som jag visste skulle innebära problem för mej. Konferenser, möten, handledning....och inte minst patientmöten....inte en av mina mer bekväma stunder i livet när jag i ett möte med en mamma som maler och maler och maler.....och jag bara dråsade iväg...någon mikrosekund sådär....men hon hinner uppfatta att jag har somnat....och jag vet än idag inte vad det gjorde med henne.....
Jag kan ju försöka inbilla mej att det var nyttigt för henne som en slags rätt brutal terapeutisk intervention....skratt...ett uppvaknande om man så får säga....för guuuuuuuuuuuud så trist hon var att lyssna på.....skratt....fast det är ju fruktansvärt av mej att erkänna det.

I alla fall.....jag har prövat allt...jag byter sittställning, biter mej i kinderna, tuggar tuggummi, sätter mej obekvämt....men inget funkar. Tillslut hamnade jag på Huddinge och fick genomgå en av de mest bisarra undersökningar som jag har blivit utsatt för. Med kletig tuggummiliknande massa så klistrades det på en massa elektroder på mitt huvud av en sköterska som skulle få nurse Ratched från Gökboet att framstå som öm. Sen förde hon in mej i ett stort, mörkt, kallt rum där jag uppmandes att somna......yeah....right.....jag har väl sällan varit så pigg som då....detta pågick sedan i timmar och jag tror att jag dråsade iväg emellanåt och blev i oregelbundna intervaller väckt av nurse R som via högtalare uppmande mej att vakna..och somna om...vakna...och somna om.....Efter en heldag där fick jag åka hem och hoppades på att man skulle finna ett fel och att det fanns ett piller som kunde avhjälpa det hela. Men icke. Undersökningen visade inte på något som kunde tolkas, användas eller öka förståelsen....eller bidra till fler vakna stunder i min tillvaro...
Antagligen finns det någon form av sömnsjuka i familjen. Lisbeth....min gamla gammelfaster, som inte längre lever, hon kunde somna i alla lägen...med gaffeln på väg upp till munnen...på toaletten....ja, överallt...och gud så kul vi har haft åt henne.....förlåt Lisbeth...ler...
I alla fall....det har blivit lite bättre med åren men det går inte en dag utan att jag somnar vid något tillfälle under dagen. Inte en dag.

I lördags hade jag en intensiv dag förresten. Kaffe och promenad med Fredrik för att möta upp George och hans treliga fru Ella. Vernissagen på Fredsgatan 12. Vårt samlade omdöme var nog att det kändes rätt stiff och att det rådde en allmän stämnng av "kejsarens nya kläder"....så vi kände oss nöjda rätt snart och drog vidare till nästa event.... EM i, jag tror att det hette "submisson wrestling" eller något sådant. Jag har sällan sett så mycket stora, bulliga, tatuerade män i nära omfamningar på mjuka mattor. Skit roligt faktiskt. Spännvidden i kulturella upplevelser under dagen bekräftar bara det jag redan visste....jag föredrar det prmitiva, råa, enkla, svettiga och lite sktiga utövandet. Det andra blir för skitnödigt.

Efter det var jag helt slut och åkte hem.....och somnade...såklart.....men efter en liten "nap" och ett glatt mess från Fredrik med ett löfte om en vodka redbull om jag svängde förbi så var jag iväg.
Vi beslöt oss för att testa gamla Alladin, d v s numera "Bon Palais"....skitfånigt namn...skratt....men stället hade fått sej en ansiktslyftning. Rätt målgrupp, d v s inga jättesöta unga flickor i kategorin"vi har inget underhudsfett", utan en lagom blandning av lagom mulliga, gulliga, gamla, vanliga kvnnor av sorten "vi får numera anstränga oss lite för att piffa till oss".
Männen var lite mer uppklädda än vad vi är vana och det fanns andra kategorier än enbart hantverkare. Hantverkare har jag redan testat min beskärda del av....byggjobbare, målare, snickare, billackerare, plattsättare.....jag har nog bara rörmokare kvar....skratt....

Fredrik och jag hade jättetrevligt. Mot slutet av kvällen sprang jag på en man.....vi kan kalla honom niklas...som var mycket trevlig. Vi pratade, tog en drink, dansade....och han föreslog att vi skulle gå och ta en kebab för att avrunda kvällen. Samtalet mellan tuggorna handlade om kärlek, relationer och längtan....och han deklarerar med rätt cynisk och desillusionerad röst att han numera bara fokuserade på sin son på tre och ett halvt och att han inte trodde på kärleken om det inte var av den mer flyktiga och korta sorten.....och jag bara satt där och blev så trött.....jag orkar inte möta någon som inte har något hopp kvar.....jag vet att jag också kan låta rätt krass och trött....men det är med en glimt och innerst inne så vet jag...jag vet. Så jag tittade på honom och sa..."
-...du...du har förlorat något, tappat något"...
-"vaddå, hur menar du?"
-..du har förlorat tron på att det fortfarande går att finna...du har gett upp.....
-...ja...det där är ju bara något man tror på när man är i tjugoårsåldern.....
-"...nej....för jag har inte tappat det än.....och jag vill inte att du tar det ifrån mej...."...och med den repliken så reser jag mej, lägger mitt finger över hans mun, kysser honom sedan på kinden och säger "nu ska jag gå..."...och så lämnade jag....medans vitlöksdressingen rann nerför hans haka....
Jag gick ut på Kungsgatan i den kalla natten och vinkade in en taxi, satte mej nöjt därbak och log på hela insidan när jag tänkte att....det där var ju för fan som en filmscen......!

Så mellan varven när jag inte sover......så fortsätter jag att skriva min egen historia, där jag skriver replikerna, väljer mina motspelare, skrattar, gråter, andas och lever.
Over and out.

2009....

Den här tiden på året uppmanar till eftertanke, summeringar, och kanske någon blick framåt. Men mest bak. I alla fall ser det ut så för mej. Och sorg. Jag har känt mej ledsen den senaste tiden. Som om något tungt vilar på mitt bröst och det blir lite svårare att andas. Som om jag skulle behöva gråta riktigt ordentligt för att få ut det liksom. Dagen efter nyår fick jag göra det. Jag lämnade Vendela vid lunch och blev som jag ofta blir då lite lätt lite tom och förvirrad. Som om det gungar till lite under mej och det tar en stund att hitta balansen. Så jag gick ut och gick. Radion på. Jag gick, gick och gick, i över två timmar. Bara lät benen gå, fram, fram, fram. Sen bestämde jag mej för att jag behövde gå på bio. Jag söker mej ofta till bion när jag behöver få vara ifred med mej själv och får ofta hjälp av att hitta ett fokus för mina känslor att projiceras på. Filmen liksom hjälper till att fånga upp en känsla i mej. Inte alltid men ofta. En del filmer går in under huden. På nyårsdagen var min hud tunn, nästan tranparent, det är svårt att hålla in,inte släppa ut och det är svårt att värja sej mot allt som snuddar vid min kropp och tanke. Det går in. Filmen gick in, djupt in och fyllde upp hela mitt bröst och släppte fram gråten. Jag grät på riktigt. Så att man blir täppt i näsan och måste sitta och snörvla. Filmen kom in till de där ställena allra längst in där förhoppning, längtan och ensamhet finns. Ställen som jag ibland inte kommer åt, eller inte orkar komma åt men som behöver få besök av mej ibland. Annars blir det sådär tungt över bröstet. Jag måste se min längtan och min ensamhet för att de inte ska fylla mej. Om det är någon som undrar över vilken filmen var så var det Australia. Ett storslaget epos om kärlek, ensamhet, förhoppning och längtan.
Filmen handlar också om vad som är viktigt. Såklart. Och att det enda vi har det är kärleken i våra hjärtan och de liv vi lever. Så hur lever vi våra liv. Hur ser den historia som vi hitintills har skrivit om oss själva ut? Det för mej tillbaka till inledningen i mina tankar. Om sammanfattning av det året som har gått. Min historia under 2008. Hur summerar jag den?
Det spelar roll hur jag berättar den. Allra mest roll spelar det för mej själv. För hur jag väljer att benämna den, så kommer de orden färga även upplevelesen av året. Om jag väljer att beskriva året som präglat av mod och förändring eller av rädlsa och avslut.

Året har innehållit prövningar. Vänskapsband har tänjts och några har brustit. Jag har gjort vänner besvikna på mej. En del beror på saker som har sagts. En del beror på sånt som inte sägs. Det har skapat tvivel, undran och distans. En del saker som sägs leder inte till något gott. När orden har sagts så finns de där och en del sanningar tror jag vilar bekvämare om de inte uttalas. Vi vill faktiskt ofta inte veta allt. Eller rättare sagt, vi vet det oftast redan men det är lättare att förhålla sej till det när det kan få fortsätta att vara en känsla som inte definieras. Som att sätta ord på vad en relation betyder, vad vänskap är, eller hur besviken man ibland kan känna sej.

Året har också varit ett år av förälskelse. Den senaste gör fortfarande ont när jag snuddar vid den. Häromdagen var det en speciell låt som fullkomligt lyfte mej tillbaka till en situation där vi var tillsammans och jag mindes känslan av närhet fick mej att våga hoppas. Det gjorde ont och ibland får rädslan fatt i mej med ett strypgrepp att jag aldrig kommer att finna det där. För att inte ens när det känns fantastiskt så räcker det. Det är så svårt. Att finna kärlek, att känna kärlek, att bevara kärlek. Det är svårt att älska. I alla fall är jag rädd att det är svårt för mej.

Det jag fylls av mest när jag tänker på 2008 är vänskap och den djupa tacksamhet jag känner mot de som står mej närmast. Och min önskan för nästa år är att vi finns kvar, att ni finns kvar. Det finns få saker som skrämmer mej så mycket som att någon av er skulle försvinna. Det skulle rubba mej på det sätt som varje avsked från Vendela gör...och den balansen skulle ta lång tid att finna igen. Efter att jag lämnade Björn tog det en mycket lång tid utan att varje dag kändes som att falla och varje natt var en vandring i mörker. Så, Lotta, Gabbi och Fredrik, tack för att ni älskar mej och låter mej veta att ni gör det. Jag älskar er.
Och tack alla ni som ibland mycket oväntat men desto mer uppskattat har visat mej stöd i mitt skrivande. Moster Pia, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, Moster Gun som följer mej här på min blogg, mina bröder Lars och Nils som båda har talat om att jag är modig, tack, det fick jag mer mod av, Faster Maja som ofta delar med sej av det där som är riktigt och äkta i tanke och känsla, tack för ditt fina brev. Tack mamma och pappa. För att ni läser och är stolta över mej...även om jag vet att en del av det jag skriver är jobbigt för er att läsa. I alla fall för dej lilla mamma. Tack Judy som också är en sådan där människa som vågar vara människa med allt vad det innebär. Tack Maria som uppmuntrar och ger mej mod.

Littorin har spått att 2009 blir ett riktigt skitår. Men det som jag vill att mitt år ska fyllas av påverkas tack och lov inte av något konjunkturläge, kris, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, räntelägen eller varsel.
Jag vill älska och bli älskad.
Over and out.