Jag är kär!

...japp....nu har det hänt...och jag vågar knappt skriva om det för det finns knappast något mer odrägligt förtjusande än andras förälskelse...de där orden som sägs...om hur man känner och blickarna som man bara fastnar i och hur allt annat runtomkring ser annorlunda ut. Jag har känt mej helt knäpp. Har suttit på jobbet och inte kunnat koncentrera mej. Hittar inte fokus, tanken drar åt ett annat håll, sitter med mobilen i handen och vill bara rusa ut, till tunnelbanan, träffa HONOM och sen aldrig mer behöva skiljas åt igen. Jag vet....men det känns så nu.
Vi pratade om det imorse. Han och jag. Att man borde ha förälskelsedagar i likhet med de pappadagar man får vi födsel. Tio dagar då man har giltig anledning att vara hemma. Det skulle vara bra för alla parter....på jobbet får man inget gjort och ens kollegor slipper se den glansartade blicken och de plötsliga leenden som spricker upp i ens ansikte av ingen till synes yttre anledning.
Han är som något jag har tänkt ut. Fast bättre. Han är mer. Och det känns svindlande, fantastiskt, sugande, rätt......och skrämmande. Det känns som om jag aldrig har känt såhär. Inte precis just såhär. I alla fall inte på väldigt länge.
Over and out.