Tillbaka igen!

...tiden har rusat iväg som man säger...inte för att den gör det, den håller samma tempo hela tiden, det är vi som rusar. I alla fall. Jobbet börjar arta sej...riktigt bra faktiskt. Förvånar mej själv genom att kunna mer än vad jag visste vilket får mej att tänka på vikten av att vara i ett sammanhang där man kommer till sin rätt. Där talanger och kompetens liksom matchar med uppdraget. Låter ju så himla självklart och banalt...men hur många jobbar egentligen med det som de är bäst lämpade för. På riktigt. Kommer till sin rätt. Jag till exempel får nu jobba med att leda samtal, hålla tråden, ställa frågor som inte har ställts, skapa förståelse, hitta ett språk som öppnar upp istället för att skapa distans. Jag får organisera och systemtisera. Jag får jobba med att plocka fram rutiner och strategier för att säkra kvalitén och flödet i organisationen...och jag säger bara....Såååååååååååå himla roligt! Fan vad kul det är att få tänka, se, fatta, se samband, och försöka att förstå varför saker ser ut som de gör. Jag gillar att tänka. Kan man säga det om sej själv.....att man är bra på att tänka?!

Mitt privata liv har i vanlig ordning präglats av varannanveckas tillvaro. Ena veckan lever jag med en människa som pendlar i åldrarna 6 och 13...vilket ibland gör mej galen men oftast fyller mitt liv med liv. Veckan med Vendela innehåller också fler rutiner...vilket är rätt skönt i tillvaron, hållpunkter som liksom ramar in en dag, en vecka. Min andra vecka kan flyta ut både vad gäller tid, sömn, mat, alkhol, möten....vilket ibland kan göra att jag känner mej lite spretig i slutet av veckan....lite mer flytande och inte lika förankrad i verkligheten. Det är tur att jag har Vendela. Det ger balans.

Män då...? Ja, jag har hunnit träffa män också. Och återigen har jag ställts inför dilemmat att finna män som intresserar mej som persone eller män som jag blir attraherad av. Ska dessa tu inte kunna sammanfalla`? Träffade först en man som är väldigt intressant. Han är kvick, lyhörd, smart, omtänksam, generös. Han överraskar med signerade böcker från bokmässan, drinkar i skybaren i skrapan, ljuvliga måltider med smakupplevelser som tar mej upp ur mitt tonfiskträsk av vardagsmatlagning, han bjuder med mej som sitt sällskap till gala på stadshuset och arrangerar dessutom med inköp av balklänning och aftonväska. Han lyssnar, förstår, uppmuntrar och visar att det finns plats för mej i hans liv. Och jag kan liksom se mej själv i det livet...ett liv med resor, middagar, champagne, diskussioner, upplevelser och mycket kärlek. Men. Men. FAN! Den där laddningen som går bortom allt det andra, bortom ord, champagne och sinnliga uppleveser, det där obeskrivliga som gör att jag märker att något annat i mej tar över och tar för sej som handlar om kropp, doft, närhet och längtan. Den finns inte där. Och det känns så förbannat djävla orättvist. Både mot mej och honom. Vi skulle kunna vara skitbra tillsammans.
Balen var skittrist förresten. Formellt, uppstyltat och torrt. Först mingel i guldsalen eller gyllene rummet eller vad sjutton det nu heter, snittar, champagne och massor med kändisar inom kultur och vetenskap. Sen sakta marsch ner för den långa "nobeltrappan" mot bord nummer 14 som är vårt tilldelade bord. Sen ett tal från en människa som jag trodde skulle göra parodi på en galen professor....tills jag insåg att han inte försökte föreställa någon annan.....sen äntligen förrätt. Och vin. Gott vin. Mindre god förrätt. Ändå var det årets kock som stod i köket. Mellan varje rätt var det sedan sådan där tillrättalagd underhållning med fina välkammade barn som sjunger sådana där fina skittråkiga låtar som inte lämnar något intryck efter sej alls...förutom en kuslig känsla av att inga riktiga barn är sådär korrekta så att man undrar vart dom har hittat dom där barnliknade figurerna. Efterrätten var god. Det var den faktiskt. Och det bjöds på mycket vin, i alla fall om man stirrade på kyparen. Sen lämnade jag galan i förtid, till och med innan kronprinsessan hade delat ut sitt pris. Det var den lilla obstinata, något lätt rastlösa delen av mej som får det att vändas i mej när jag möts av konventioner och traditioner som inte längre känns tidsenliga eller kan rättfärdigas. Att fortfarande ha ett kungahus känns i min värld väldigt omodernt, odemokratsikt och elitistiskt.
Min dejt vågade inte annat än hänga på mej i rädsla för att annars framstå som just konventionell och trist skulle jag tro. Ja, jag vet...ibland kan jag vara barnslig och envis.

Att besluta mej för att inte träffa honom mer...eller rättare sagt, säga det till honom, var lika jobbigt som alltid.
Om det bara med viljekraft gick att styra sitt känsloliv så skulle det här med kärlek kunna vara så oändligt mycket. Vad är poägen med att det ska vara såhär komplicerat? Fast det är klart.....våra själsliv skulle då aldrig få uppleva kasten mellan lidande förtvivlan och nästan smärtsam lycka. Och det vore ju trist.

I helgen sprang jag istället på den typen av man som får mina händer att längta efter att ta på honom. Som jag vill trycka mej mot och insupa doften av. Som jag vill ska hålla i mej. Hårt. Länge. Som gör att man känner sej blodfylld, tung i kroppen och lite lätt yr. Men det är nog också allt. I alla fall om ödet i sin vanliga ordning vill fortsätta att ställa mej inför det evigt återkommande dilemmat mellan kropp och själ.
Over and out.