...söndag 14.31....

...vad trevlig det är att ha blivit påmind om att det är folk som läser detta. Som har undrat eftersom det var ett tag sedan jag skrev... att dom ville att jag skulle fortsätta. Tack för det mamma, pappa och brorsan! Tänk vad viktigt det är att få höra att det man gör spelar roll, att det inte bara är något som sägs rakt i intet och försvinner innan det ens har landat. Som en såpbubbla. *Poff!

Vi var hos farfar och fikade idag. Farfar som fyller 93 år i år. Han undrade över det här med att blogga. Vad är det? Ja, det kan man fråga sej. Jag sa att det är som att ha en dagbok på nätet, en publik sådan, att läsas av alla som känner till den och är intresserade. Hans självklara replik var" men vem är intresserad av att läsa sånt?"...och jag log inom mej. Det han säger är faktiskt värt att tänka på och det går att både hålla med och inte. Min farfar företräder en generation där man inte ska förhäva sej, inte tro att man är något, inte bli för privat. När han berättar historier så är det riktig historia, där han med en enorm bildning och minne kan berätta om krig, kungar, författare, konst, dagens ränteläge, fonder och kommentera den politska debatten. Han är fantastisk. Å det skulle aldrig falla honom in att prata om sej själv. Hur han mår, vad han tänker, vad han känner....och skulle han råka kommentera sin tillvaro (som ju såklart är fylld av mycket ensamhet och en tydlig känsla av livet för honom är något som redan har hänt) så är han snabb med att säga "men man ska inte klaga". Problemet är ju inte att farfar klagar, eller att folk klagar för den delen, problemet är att det är en jäkla massa folk som klagar som inte borde klaga, och de som faktiskt har skäl till det, som min farfar, dom håller käft, tiger.
Eller att de som har något att säga tystnar, och låter de ta plats som bara fyller ut tomrummet med innehållslöst bullshit.

En sak som jag stör mej på överlag är generaliseringar. När man påstår något som man anser vara gällande för oss alla. Har ni tänkt på att det nästan alltid finns en negativ botten i sådana....en viss missunnsamhet, en viss "vad var det jag sa?"...man ska inte klaga.....man ska vara tacksam.....den som gapar efter mycket....lätt vunnet lätt förgånget....liten tuva välter ofta stort lass.....och visst kan ni se någon särskild person i er omgivning som säger dessa saker. Oftast INTE de som strålar mest av lycka och harmoni. Oftast INTE de som verkligen är tacksamma och nöjda. Oftast INTE de som på riktigt har ett stort hjärta. Vad nu det är.

Vi är många som borde fundera över vad vi egentligen säger. Eller inte säger. Apropå gamla ordspråk så finns det ju ett som säger "att tala är silver, att tiga är guld". Återigen en truism som man kan hålla med om....men som behöver nyanseras. Jag tror inte att det är den distinktionen som är den viktigaste. Problemet är att vi talar när vi borde vara tysta och tystnar när vi borde tala. Vi babblar och blir diffusa när vi borde tala med klarhet och precision och vi kan vara oresonligt skarpa i våra iakttagelser när vi borde se det dolda. Och vi tystnar ofta helt när ett ord skulle kunna göra hela skillnaden.
Jag undrar vad min farfar skulle säga om han läste det här?
Over and out.