Lång frånvaro...

...från bloggen. Nu när jag ska ta sats och skriva efter så lång tid så märker jag hur svårt det blir att veta i vilken ände jag ska börja...så mycket har hänt...men ändå inget särskilt på något sätt. Eller ja..inget större som är har inneburit någon större livsförändring för mej...men så ser ju livet sällan ut. Det är inte de stora händelserna i livet som spelar roll. Det är alla dessa små möten, val, slumpartade tillfälligheter, ideér, ingivelser. Det är livet.

Jag har varit i Sälen. Med Gabbi, Thea, Fredrik, Molly och så Vendela och jag såklart. Veckan blev bättre än vad jag trodde. Vendela visade upp sej från sin modigaste, trevligaste och mest sällskapliga sida. Allt var så enkelt på något sätt. Skidåkningen gick strålande och våra middagar var goda och skratten många...men kvällarna blir aldrig så sena när vi är iväg sådär....tröttheten sätter in redan efter massiv middag med vin och en dag av frisk luft och skidåkning.
Vi sov mycket. Och som alltid när man har varit borta så är det så oändligt skönt att få komma hem igen. Hem till sitt eget där jag är den enda som står för agenda, avbrott och aktivitet. Ingen att anpassa sej till eller ta hänsyn till. Ingen som stör eller uppmanar. För hur mycket vi än tycker om varandra så är det ovant för oss alla tre att dela hem med tre andra, plus barn. Vi lever ju alla själva.
Vilket återigen påminner mej om vad bekväm jag har blivit. Och vad van jag är vid att leva ensam. Och hur lätt det är att återvända till det kända, det egna....hur ska jag någonsin kunna dela mitt liv med någon igen? Leva tillsammans. Uppoffra. Anpassa. Dela. Det ska mycket kärlek och förälskelse till för att orka gå in i det på något sätt. Annars hittar man alltför snabbt skäl att se fler hinder än vad ens längtan är beredd att ha överseende med.

Vilket får mej att tänka på en man som jag nyligen har dejtat. Faktiskt en man som jag tänkte att jag kanske skulle kunna utveckla något med, känna något mer för än det första omedelbara som då bara består av attraktion och en inledande nyfikenhet.
För att det ska gå vidare till "fas 2" eller vad man nu ska kalla det, så får det liksom inte alltför tidigt smyga sej in något som sticker ut eller väcker någon liten irritation, besvikelse, undran, tvivel...då känns taxiresan hem plötsligt mycket överhängande och efterlängtad. Det är så lätt att retirera tillbaka. Hem. Inte gå in det som plötsligt bröt lite av den där inledande laddningen. Det är lättare att dra sina egna slutsatser, fälla sin dom och åka hem. Hem till det kända och vana.

Den här mannen gjorde väl allt "rätt" till att börja med. Han var uppvaktande utan att vara för påflugen, han var intresserad utan att vara för förutsägbar, han gav av sej själv utan att vara självutplånande och lämnade kvar bitar som gjorde att jag ville veta mer. Lära känna honom. Förstå vem han var.
Men....men...sen kommer det ett men. Jag och mina vänner har många gånger pratat om i vilket skede man ska bli "fysisk", timingen. Det är viktigt att det inte går för lång tid utan att det händer något...d v s en kyss eller anna fysisk närhet...men det får inte för fort gå "hela vägen" för då är det det risk att man för snabbt laddar ur den där första laddningen som dallrar i mötet.
Det blir lätt en liten antiklimax. Och vill man då inleda något, som man fortfarande inte vet vad det skulle kunna bli, då känns det som om det är bra att vänta. Viktigt att vänta. Inte av prydhet, inte av någon princip, inte för att man ska spela svårfångad...utan för att den stunden ska få en annan inramning, respekt och allvar, utan för den delen bli allvarsam.

Vi pratade till och med om det. Jag och den här mannen. Det var han som förde det på tal. Att han inte hade "dom" intentionerna. Att han ville lära känna. Att han inte hade känt såhär på länge. Att han var fascinerad av mej. Att han tyckte om att lyssna på mej. Att jag gjorde honom nyfiken. När han sa det så blev jag sådär förälskat glad. Det är ju de orden man vill höra. Att det här, vad det nu än är, är något mer...eller att det i alla fall finns en längtan efter att det ska bli något mer.

Han sa så ja. Märk väl, han sa så. Men...sen kommer det där "men:et". När det väl var sagt och det kändes sådär varmt, tryggt, förväntansfullt, löftesrikt och inte så lite romantiskt...(kvällen inramades dessutom av champagne, kyckling i ugn, tända ljus och soft musik....ja, jag vet...), då var det som om den ljuva romantiska filmen som jag befann mej i plötsligt fick ett "tillfälligt avbrott" och byttes ut till billig svensk porrfilm där replikerna innehöll ord som pilsk, jag vet att du vill, vi kan ju bara ligga nakna och "känna" på¨varandra....WHAT???? Jag gick ifrån lite lagom varm och småsugen till förvånad-överrumplad-till-avvaktande-avvtänd-fullkomligt ointresserad.
Och hur mycket man nu i ett anfall av välvilja och efterkonstruktion vill få det till att: han inte kunde hejda sej för att jag är så fantastisk och han blev så himla kåt....så kändes det ändå inte ok.

Självbehärskning kan vara sexigt. Att orka stå emot och invänta är moget. Att visa att man menar vad man säger är förtroendeingivande. Allt det hade gjort mej än mer intresserad. Det hade ökat min längtan. Och min lust. Det som hände fick motsatt effekt.
Jag fick stå för att vara den av oss som kunde "behärska mej" och stå för våra ord. Jag fick ta kontrollen och fatta beslut. Jag åkte hem. Och i det så gick något förlorat.

Kvällen därpå var jag på en mycket trevlig födelsedagsmiddag hos en ny vän. Maria. Också psykolog och lite i samma fas i livet som vi andra. Ensamstående med en dotter. Stark, modig, rolig, intelligent och varm. Mannen visste att jag var på fest och hade kvällen innan uttryckt att jag gärna fick "komma över" efter festen.....
Festen blev så trevlig att den fortsatte till Bon Palais inpå småtimmarna. Klockan hade hunnit bli fyra på morgonen när jag promenerade till centralen för att ta t-banan hem. Utan en tanke på att vilja åka hem till mannen för att krypa ner i hans säng.
På morgonen vaknar jag av att han skickar ett besviket mess där han förundras över att jag inte kom hem till honom på natten.
För att nu göra en lång söndag till en kort historia kan jag sammanfatta den såhär: vi träffades, åt pizza, såg på en film, och när han sedan fällde kommentaren "jag trodde att du skulle vara så pilsk att du inte kunde hålla dej ifrån att komma hit"...ja då var det över.
Snipp snapp slut så var den sagan slut. Och det handlar inte om att jag är pryd, det handlar inte om att jag inte gillar sex. Tvärtom. Det handlar om sättet, orden, timingen, känslan (eller brist på den). Om man liksom skarvar in med den där billiga porrfilmen mitt i upptakten till en romantisk komedi så kommer man liksom av sej. Eller i alla fall jag gör det. Och då blir det svårt att backa tillbaka. Även om man sätter på den där fina filmen igen så hörs liksom den där porrfilmsmusiken som en slinga i bakgrunden...och allt känns liksom billigt och fult. Porrfilmen kan komma sen. Men den måste komma mycket senare. Efter att man har fått spela och leva sej in den där härliga romantiska föreställningsvärlden. Sen behöver det inte vara så ljuvt och vackert. Men pilsk. Det är nog ett ord jag kan lova att jag aldrig kommer att använda om mej eller någon annan heller för den delen. Det är bara ett fullkomligt urtöntigt ord.
Over and out.

Måndag. Vendela är här..

....jag märker att jag likt ett djur måste lukta på Vendela när jag inte har träffat henne på en vecka. Liksom suga in hennes doft och varje gång hittar molekylerna in och fram och jag drar en djup suck över att hon är nära igen och att hon är min. Undrar om den där doften någonsin förändras eller om jag alltid kommer att kunna "dofta" mej till henne. Undrar om min mamma fortfarande kan känna att jag är hennes. Som en djurhona. Eller går det över tillslut?

Idag upptäckte vi att vi var tvungna att köpa en ny skidjacka till Vendela. Jag hade en förhoppning om att förra årets skiddress fortfarande skulle gå att kränga på...men Vendela och jag började gapflabba när hon kröp in i den alldeles för lilla jackan där ärmarna slutade vid armbågen. Som tur var är det ju en aldrig upphörande rea nuförtiden så vi hittade en fin jacka för inte alltförmycket pengar.

Sen åkte vi hem och åt middag. Kött och sallad till mej. Kött och potatis till Vendela.
Nu ligger hon och läser en serietidning. High school musical. Hon ligger och tittar på Zach Ephron huvudrollsinnehavaren, som hon är kär i.

När vi var på Ringen idag så kom det fram en ung trevlig kille till Vendela och hälsade på henne...och det tog mej en mikrosekund att fatta vem det var....Sebastian, Basse, Vendelas kusin! Herregud vad han hade blivit stor. På lika kort tid så slungades jag in i en konstig "timewarp" och mindes honom som den fyraåring han var när jag lärde känna honom...och nu är han snart 14 år. Jag översköljdes av något varmt som klämde till runt bröstet och gjorde att jag fick en klump i halsen. Jag älskade dom där ungarna. Sebastian och Adam. Underbara fantastiska ungar. Och nu är de inte längre en del av mitt liv....ja, inte mer än att de är min dotters kusiner såklart och därmed en stor del av hennes liv...men inte längre i mitt. Det kändes ledsamt att tänka på. Vad mycket människor som har varit en stor del av ens liv som inte längre finns ens i ens tankevärld längre. Någon gång ibland dyker de upp, som idag, och man känner något. Ibland kärlek, ibland ånger, ibland skuld, ibland sorg...och ibland...något som mest känns som ingenting...tomt. Idag blev det varmt och gjorde lite ont.

En barndomsvän till mej har gått bort i cancer. Maggan. För fem dagar sedan. Vi var jämngamla. Hon hade två barn. 4 och 1 1/2. Vi var bästisar en period när vi var yngre. Det var jag, Maggan, Carola och Carla. Idag finns bara jag och Carola kvar. Maggan besegrades av cancern. Carla besgrades av livet. För en del människor så är livet extra tungt att leva. Att vakna varje dag är ett lidande utan vila. Även Carla hade två barn. 14 och 5 när hon gick bort.

Att farfar är dålig det orkar jag inte ens skriva om nu. Det liksom tar andan ur mej. Sänker sej över mej som en tyngd. Som om något närmar sej. Jag måste gå in och lukta på Vendela. Suga in lite av henne, fylla på med hennes självklara, närvarande, varma kropp.
Vad nära det är mellan liv och död. Och vi är mitt uppe i det.
Over and out.

...jag vill flytta....

...åååååååååååååh...vad jag är sugen på att flytta....såhär länge har jag inte bott i en och samma lägenhet sen jag bodde hemma hos mamma och pappa. Sedan jag lämnade boet har jag flyttat inte mindre än nio gånger tror jag. Min första flytt gick till en liten etta som jag hyrde i andra hand på centralvägen. Efter det bytte jag upp mej till en fin nyproducerad tvåa i Carlslund, i Upplands Väsby. Sen träffade jag Johan, blev kär, han flyttade in, och efter något år köpte han en bostadsrätt nere vid Väsby station som vi flyttade till. När den relationen sprack blev det en flytt tillbaka till Carlslund, en till gullig tvåa. Sen blev det flytt in till stan, årskiftet 97-98 tror jag det var. Adress Linnegatan. Fantastisk takvåning med jacuzzi och fönster i taket. Superlyx. Jag fick nypa mej länge för att inte tro att det hela bara var ett skämt. Sen träffade jag Björn. Blev superförälskad och flyttade in i hans stora tvåea på Ringvägen. Där bildade vi familj och bodde kvar tills Vendela var två år. Lyckades byta tvåan till en fyra på Tjärhovsgatan ovanpå restaurangen "greken på hörnet". Där bodde vi bara ungefär ett år innan vår historia inte längre kunde skrivas tillsammans. Jag hittade en andrahandslägenhet på Hagagatan och flyttade till Vasastan. Där blev jag kvar i ca 9 månader innan jag till slut blev riktigt vuxen och köpte min alldeles egna lägenhet. Min lilla tvåa på 44 m2 på Vickergatan. Nu har jag bott här i hela 4 år. 4år!...och jag skulle vilja ha bara lite större...ett större kök...ett lite större badrum...med badkar...aaaaaaaaaahhhhh vad jag saknar badkar. Och om jag fick önska så skulle jag vilja ha en liten liten söt balkong också. Och ett rum till Vendela. Och ett till mej. Sen skulle jag vara lycklig....skratt...
Men...lycka ja. De senaste två dagarna har jag konsumerat relationskultur. Först en helt otroligt makalöst bra bok. Om jag bara fick rekommendera en bok det här året (med risk för att jag kommer få äta upp det....) så är det den. Läs: "ur vulkanens mun" av Helena von Zweigbergk. Hennes historia som hon målar upp får mej att tappa andan. Jag kommer på mej själv med att läsa ömsom snabbt och ivrigt för jag bara måste få veta...för att sen dröja mej kvar, stanna upp...för det hon formulerar går rätt in och hittar till minnen djupt inne hos mej, som ställen som jag inte har besökt på väldigt länge. Och det är bitterljuvt. Det är sorg och igenkänning. Jag ler och jag gråter.
Hon skriver om mej och alla mina relationer, inte minst den till mej själv och till mitt barn. Och hon skriver om oss alla. Läs.

Imorse vaknade jag till att solen lyste in i sovrummet. Bestämde mej efter en stunds övervägande för att boka av mej från yoga passet som jag har bokat in och istället gå ut i solen och ta en promenad. Men när jag väl hade lyssnat på gomorron världen, ätit min fil och tvättat håret...då hade solen hunnit tröttna på att vänta på mej. Jag tog min promenad ändå. Gick med snabba steg ner till stan. Tog promenaden längs med vattnet förbi slottet. Svettig tog jag sedan ett varv inne på gallerian och köpte mej en ny bok. Sen kände jag mej sådär "jsingle in the city, jag är vuxen och självständig" och gick och åt i Kungshallen. Indiskt. Chikken Tikka Masala. Att man aldrig ledsnar på den? Alltid lika god!

Efter det en stor latte och promenad ner mot Stureplan....men stannade upp utanför biografen Saga och upptäckte att det bara var tio minuter kvar tills dom skulle visa "Revolution Road" med Kate Winslet och Leonardo Di Caprio. Den har jag velat se. Jag tvekade en lite stund...stod med min latte och rökte en cigg och funderade på om filmen skulle vara för mörk för mej idag. Om jag orkade låta en sådan film komma in liksom. Eftersom jag var på mitt "idag känner jag mej stark" humör så blev det en biljett. Den var tung. Och bra. Och lite på samma tema som boken. Dom där frågorna, vart tog vi vägen? Vart tog jag vägen? Kan vi hitta tillbaka?

Som ni förstår så måste det bli lite skratt och drinkar ikväll. För mycket ensamt konsumerande av livsfrågor är inte bra. Gänget ska samlas på Imperiet. Jag, Lotta, Fredrik, Gabbi, en "ny" jobbarkompis till mej som heter Maria...och kanske Åsa om hon orkar. Vi samlas på perrongen och sjunker ner i soffan tillsammans, delar vårt liv och försöker hjälpa varandra att fortsätta våga välja det som känns sant.

Imorgon ska jag gå på en lägenhetsvisning.
Over and out.

...onsdag redan..gud vad veckan har gått...

....och idag var en bra dag. Känner mej sådär lugn i magen, inget stirrigt som flipprar omkring och hela tiden uppmanar till något, vadsomhelst, en flykt, en kontakt, ett möte, ett intryck, en famn en hand. Nej, idag har jag varit lugn. Gått lite långsammare än vad jag brukar, håller annars en rätt hög fart när jag går från punkt a till b. Idag tog jag slog jag ner på halvtakt...en känsla av att bromsa in och hinna se och känna mer. De människor man möter då hinner man liksom också se på ett annat sätt. Jag log till och med lite fånigt åt en söt lite unge som hoppade lyckligt i en grå, blöt snöhög medans hans mamma stod och pratade i telefon och rökte.

Lunchen blev också godare. Lax med smaksatt creme fraiche. Saffran tomat. Och en stor sallad till. Jag har snöat in på en ny diet nu. Eftersom jag aldrig kan upprätthålla något mer än en vecka, max två så måste jag börja med nya grejjer istället. Nu heter temat, HFLC, eller för er som inte vet...skratt....high fat low carb.
Principen är att man får äta fett, mycket fett, kött, feta goda såser, fet fisk, kyckling, ägg, grädde, bacon, riktigt smör, kött, majonäs...och till det typ sallad. Helst inte rotfrukter, helst inte grönsaker som växer under jorden. Och så slutklämen...inga kolhydrater, ingen frukt, ingen pasta, ris, bröd, bulgur, knäcke, godis...inte heller något som är sötat med sötningsmedel eller light produkter (för det kickar igång insulinproduktionen...).
Så jag äter ägg och bacon och fet fil till frukost. Lax eller kyckling med fet sås, fetaost, chevre, parmensan, tsatsiki, creme fraiche och sallad till lunch. Kött, kyckling, fyllda färsbiffar med sås och sallad till middag. Och om man blir sugen framåt kvällen så kan man ta lite nötter eller en bit riktigt mörk choklad. Jag måste säga att efter snart två veckor med denna meny så har jag ätit rätt gott...och jag har varit mätt...jag märker tydligt hur jag står mej utan att vara hungrig. Till skillnad från en del "bantarmat" som bara studsar ett varv i magen och bara väcker den björn som sover...eller aldrig somnar....snarare retar honom.
Till på köpet så har jag gått ner i vikt.

Snart kommer mamma och pappa hem från Thailand. Tre veckor av sol, bad, mat, snorkling och promenader på stranden. Jag hoppas såååååååååå att dom har njutit. På riktigt.

Kunde inte hålla mej ifrån att logga in på min "dejtingsida" och spana runt lite. Och nu ikväll...jag tror att jag har hittat honom....äntligen...läs bara vad han skriver:
"kul kan man ha var som helst bara sälskapet är det rätta... "...det är ju helt underbart...SÄLSKAPET!....om jag bara var en säl så skulle saken vara biff nu.
Nej...det räckte med en kort rundtur i den virtuella dejtingvärlden för att återigen övertygas om att jag inte missar några uppenbara möjliga intressenter.

Nej...vet du vad...jag tycker att jag har väntat länge nog nu. Tänker på det där som alla säger till en som en liten uppmuntrande dunk i ryggen sådär "det händer när man minst anar det"....nja...jag vet inte om jag kan hålla med om det. Jag har fan inte anat något i snart fem år...och inte jäklar har det dykt upp eller ramlat ner någon.
Jag går omkring helt oanandes hela dagarna. Till bussen varje morgon, där skulle han ju kunna passera, på bussen, hur många chanser som helst att sätta sej brevid mej, men icke, mitt latteställe vid Gullmarsplan på väg ut till Farsta, tre morgnar i veckan ungefär vid halvåtta på morgonen, en vana som någon skulle kunnat ha uppmärksammat, tunnelbanan ut till Farsta...det är hela 17 minuter av oanad tid. Hela min arbetsdag på jobbet. Sammantaget så passerar och passeras jag nog av minst 70 vuxna med barn som söker sej till barnmottagningen dagligen, lägg därtill sen diverse hantverkare och it snubbar som kommer och går för att installera och fixa. Och mina kollegor såklart. Jag jobbar i en verksamhet med 4000 anställda! I alla fall. Sen åker eller går jag oanandes hem efter jobbet. Nästan varje dag avslutas trippen med att jag handlar på ringen. Sjukt mycket folk som dessutom uppenbarligen bor i samma upptagningsområde som mej och rör sej på söder i ungefär samma cirklar som mej. Någon, anyone? Icke.
Lägg därtill sen den veckan då jag har Vendela. Då ingår det varje dag en tripp till och från skolan och en massa möten med föräldrar av alla de slag som det hejas på, pratas med, les emot.

Nu har jag dessutom börjat träna på gym. Massor och jag menar det....massor av svettiga lättklädda män. Men icke.
Jag anar aldrig något. Faktiskt inte ens när jag är lite mer laddad och piffad sådär. När det är utgång, vin, drinkar, barhäng och dans. Jag anar inget då heller. Att jag framåt de sena timmarna kan ses hängandes på en man har mer med alkholintag och längtan efter kroppskontakt att göra. Inget djävla anande.

Så...hur ska man göra för att inte ana något...eller är det egentligen helt fel "råd"? Man kanske ska gå omkring och ana något hela tiden...utan att för den delen utveckla paranoia. Liksom vara uppmärksam utan att ana...som att gå ner i vikt utan att banta liksom. Liksom lura sej själv....eller vem det nu är man ska lura....inte låta någon ana att man anar något...knappt ens sej själv...utan bara veta att man anar men inte säga det högt för då spricker det.
Så...jag fortsätter väl att inte ana något. Men som sagt....7.30 vid Gullmarsplan...ifall du, någon, läser detta och inte heller har en aning. Kom och ta en latte med mej. Men du får presentera dej...för jag kommer inte ha en aning om vem du är.
Over and out.

Fredag!

Japp. Så har ytterligare en vecka gått och det ljus som faktiskt börjar knuffa undan några timmar av mörker har börjat nå fram även till mej. Det känns lite lättare än vad det gjorde förra veckan.
Eller? Ibland vet jag inte riktigt hur jag mår, för ibland känner jag nog inte efter så mycket. Är det när jag känner efter som jag får fatt i mitt mörker? Ibland tror jag det....att det är så för oss människor....att så länge vi färdas, är på väg mot något, eller ifrån något, då känner man inte utan är mer upptagen av resan. Det är när man stannar som själen hinner med och tar plats i knät. Under färden så är den alltid en liten bit efter, sitter i raden bakom liksom. Och det går att låtsas om som om man inte känner den där jobbiga djäveln som sitter där bakom och försöker göra sej hörd, vill påpeka något. Som en jobbig kompis som mitt under filmen på bio sticker in med frågan "varför gör dom så"....SKIT I DET!!!!! har man lust att säga.
Men när allt stannar då hinner han fram. Eller hon. Men för mej är det en han. I alla fall så känns det så idag av någon anledning.
Jag minns att jag fick en sådan tydlig bild av det här när jag lämnade Björn. Då klev jag av tåget och hamnade på perrongen. Allt avstannade. Eller rättare sagt....allt fortsatte att röra sej men jag stod stilla. Min perrong var till en början en riktig skitperrong. Det var kallt som f..n..och inte en annan själ i sikte. Bara tåg som passerade utan att ens stanna. Det var en sådan där ödesperrong som inte längre nyttjades.
Numera är min perrong ett rätt trevligt ställe att hänga på. Sakta men säkert fick jag liksom syn på att jag inte var ensam utan det stod en massa andra och hängde där, andra som likt mej var lite förvirrade, ensamma, arga, ledsna, modiga, uppriktiga, äkta. Och att hänga tillsammans med dom har tillslut gjort perrongen så mycket till ett hem att jag inte längre störs av alla tåg som passerar. Det gör liksom inte riktigt lika mycket. Jag undrar inte längre för varje gång varför jag inte jag sitter med där, hur alla andra fick tag på en biljett, vad jag har missat, gjort fel. Och om tåget inte ens stannar så behöver jag inte längre tror att det beror på att min perrong är så öde och oinbjudande utan på att dom som sitter på just det där tåget aldrig skulle komma sej för att kliva av just där, här. Hos oss som finns på den här perrongen. För vi som är här har valt att kliva av....och en del orkar inte se det alternativet för ibland är det lättare att bara fortsätta åka. Och det är helt ok. Jag gör det själv ibland.
I alla fall. Vart är jag idag då? Idag står jag på perrongen ska träffa mina andra perrong polare ikväll. En av dom fyller år. Lotta. Älskade Lotta. Hon har klivit av tåget...fast hon har liksom ena foten lite kvar och släpas med varje gång just det tåget passerar vilket bara resulterar i att hon faller omkull och slår sej. Och vi som står på perrongen tar emot och plåstrar om. Den djävla konduktören på tåget skyller bara på Lotta och på att hon inte kliver på ordentligt. Att man inte kan åka med till hälften. Det är antingen eller. Och det är ju synd. Det är synd att vi ibland måste välja antingen eller för ofta är bägge alternativen begränsande och inte utvecklande. Det saknas ett tredje alternativ. Som att perrongen åker brevid tåget t ex, för då kunde man byta under resans gång. Eller att tågen var större, i flera våningar så att det fanns mer utrymme där. En massa olika platser att välja mellan så att man kunde variera sej och kunna känna efter vart man trivs med att sitta, och i vilket sällskap/ sammanhang. Och det fanns liksom inget "fel" tåg för alla tåg var på väg åt samma håll...spåren gick bara i lite olika riktning. Det tycker jag skulle vara bra.
I väntan på det så gör jag det mesta för att göra min perrong trivsam och ibland möter jag upp nya som just har klivit av och presenterar då oss andra som finns där.
Och där sitter vi sen, tillsammans, i vår stora soffa, häller upp ett varsitt glas vin, tittar på tågen som passerar och håller varandra i handen.
Over and out.

...nu är det lte tungt att leva...

...ja...just nu så är det faktiskt det. Och jag vet precis vad det beror på. Jag känner mej nämligen lite hopplös...ja...jag menar inte att jag är hopplös...fast det kanske jag också är....men jag känner mej utan hopp...eller i alla fall mindre hoppfull...hopp känns överhuvudtaget som en kraftansträngning....vet inte när jag hoppade sist...måste ha varit på friidrotten i skolan...och hopp var aldrig riktigt min gren....jag hade nog ingen gren som var min gren...det skulle möjligtvis vara springa då.
Så...åter till hopp. Jag ligger nog närmare skutt än hopp. Fast just nu känner jag mej inte ens särskilt skuttfull utan ord som känns mer passande är kräla, släpa, slita, bära. Det är fan inget skutt med där för tillfället.
Jag tycker att det känns tungt att leva ensam nu. Jag har inte riktigt känt det så på ett tag. Livet har känts mer fullt än tomt och saknaden efter att dela det med en livspartner har känts överkomlig. Det funkar liksom bra ändå.
Men....nu känns det ensamt och lite mer åt det skuttlösa hållet. Det känns som om jag tänker varje tanke själv, lyfter varje kasse, planerar, organiserar, påminner, väcker, lagar, tvättar, fixar, handlar, initierar, bokar, tvivlar, bjuder in, möter upp, tänker, räknar ut, bäddar ner, slår av, vrider ur....och jag skulle så gärna bara få lägga mej ner och få vila i att jag inte är ensam i det. Att någon annan vrider ur trasan, köper mjölk...och tänker åt mej. På mej. Någon som kan skutta åt mej när jag inte orkar. Någon som till och med bär mej när jag är som tröttast. Någon som låter mej vila och som finns kvar där när jag vaknar. Någon som saknar mej när jag är borta.
Jag vet att mitt liv är rikt på mycket. Jag vet det. Men just idag känns det ensamt.
Over and out.
....

...tisdag och nya fantastiska internet inviter...

...även denna gång står Lotta för bidraget som bara är för underbart för att inte dela med sej av....
Så...läs och begrunda....visst är det konstigt att så många av oss fortfarande är singlar när det finns så många godingar därute....

Hejsan! Hoppas att du orkar läsa igenom detta utan att direkt bli ivägskrämd av det jag skriver. Jag vet att detta inte är en knullkontakttjänst o.s.v.
Jag tänker vara 100% ärlig. Jag är en halv-oskuld på 22 år från södra Stockholm. Då jag var 18 hade jag en flickvän ett kort tag. Vi gjorde inget riktigt sexuellt. Tekniskt sett har jag haft sex med en äldre kvinna (32 -- jag 21) en gång, som jag faktiskt träffade här på Spray Date, men jag räknar inte det. I princip är jag en oskuld. Och avskyr det.
Eftersom jag ignoreras helt av de i "min egen ålder" och yngre, försöker jag med lite äldre. Ja, jag är desperat, men det behöver inte betyda att jag ser äldre kvinnor som något sämre. Jag är inte endimensionell, utan tänder på flera skilda saker, och så länge kvinnan är under 40 även rent fysiskt av dem. Det ska tilläggas att jag är mycket kräsen, trots min situation.
Jag kan inte komma på något bra argument till varför du skulle vilja ha mig. Det finns en oändlig ström av kåta förlorarkillar som vill knulla eller ha ett sexuellt äventyr. Jag är helt enkelt en av dem. Längden på detta brev kanske kan hjälpa mig. Det är värt ett försök i alla fall.
Jag har varit ensam både vad gäller vänner och tjejer ett bra tag nu, vilket fått mig att sukta efter mänsklig kontakt i någon form. Jag skulle kunna tänka mig att bara träffas och sitta och vara. Jag tror att många känner sig väldigt ensamma nuförtiden, även om de inte verkar det utåt sett. De tror också att man måste göra något aktivt om man träffas. Det tycker inte jag.
Självklart är jag kåt. Otroligt kåt och sexuellt frustrerad. Nästan ständigt. Det betyder dock inte att jag enbart tänker på sex. Faktum är att jag finner vackra kvinnors blotta närvaro behaglig och njutbar. Jag är även mycket svag för kvinnliga röster.
Rent sexuellt är jag bl.a. intresserad av följande: Vanlig penetrering (doggy style), analsex (ge/få), smisk (ge/få), oralsex (få/ge), olika bondagelekar (bli fastbunden), bli behandlad som en slav, bli sutten på/använd som kudde, och andra rollspel. Du bestämmer förstås helt vad du vill låta mig göra eller vad du vill att jag ska göra. Jag skulle rent av vilja träffas enbart för att ge och få vanlig ryggmassage. Inga kläder behöver komma av.
Jag har, av ekonomiska skäl, tvingats flytta tillbaka hem till mamma nu, från att ha bott i egen lya ett par år, så det vore omöjligt att ses hos mig. Det ultimata vore om du bodde själv och vi kunde ses där. Sannolikheten att du vill det känns minimal (och är det också, om man ska gå efter min egen erfarenhet). Hur som helst känner jag att måste försöka så gott jag kan. Om man ändå ska upphöra att existera när man dör finns det ingen anledning att inte leva ut sina fantasier när man väl lever! Hoppas att du också kommit till den insikten.
Låter något av detta intressant? Snälla... låt bli att svara om du bara tänker säga åt mig att "rycka upp mig", "hitta någon i min ålder" eller att du helt enkelt inte är intresserad men att du tror att jag snart kommer hitta någon. Är inte intresserad av sådana brev.
Bild kan fås. Vill helst att du använder "MSN" (Windows Live Messenger) så vi kan snacka där.
(Nej, det här är inte ett skämt, och ja, jag skickar samma till flera. Varför skulle jag skriva många dåliga texter istället för en bra?)

Ja...som sagt....inte undra på att man misströstar ibland...
Over and out.