...åååååååååååååh...vad jag är sugen på att flytta....såhär länge har jag inte bott i en och samma lägenhet sen jag bodde hemma hos mamma och pappa. Sedan jag lämnade boet har jag flyttat inte mindre än nio gånger tror jag. Min första flytt gick till en liten etta som jag hyrde i andra hand på centralvägen. Efter det bytte jag upp mej till en fin nyproducerad tvåa i Carlslund, i Upplands Väsby. Sen träffade jag Johan, blev kär, han flyttade in, och efter något år köpte han en bostadsrätt nere vid Väsby station som vi flyttade till. När den relationen sprack blev det en flytt tillbaka till Carlslund, en till gullig tvåa. Sen blev det flytt in till stan, årskiftet 97-98 tror jag det var. Adress Linnegatan. Fantastisk takvåning med jacuzzi och fönster i taket. Superlyx. Jag fick nypa mej länge för att inte tro att det hela bara var ett skämt. Sen träffade jag Björn. Blev superförälskad och flyttade in i hans stora tvåea på Ringvägen. Där bildade vi familj och bodde kvar tills Vendela var två år. Lyckades byta tvåan till en fyra på Tjärhovsgatan ovanpå restaurangen "greken på hörnet". Där bodde vi bara ungefär ett år innan vår historia inte längre kunde skrivas tillsammans. Jag hittade en andrahandslägenhet på Hagagatan och flyttade till Vasastan. Där blev jag kvar i ca 9 månader innan jag till slut blev riktigt vuxen och köpte min alldeles egna lägenhet. Min lilla tvåa på 44 m2 på Vickergatan. Nu har jag bott här i hela 4 år. 4år!...och jag skulle vilja ha bara lite större...ett större kök...ett lite större badrum...med badkar...aaaaaaaaaahhhhh vad jag saknar badkar. Och om jag fick önska så skulle jag vilja ha en liten liten söt balkong också. Och ett rum till Vendela. Och ett till mej. Sen skulle jag vara lycklig....skratt...
Men...lycka ja. De senaste två dagarna har jag konsumerat relationskultur. Först en helt otroligt makalöst bra bok. Om jag bara fick rekommendera en bok det här året (med risk för att jag kommer få äta upp det....) så är det den. Läs: "ur vulkanens mun" av Helena von Zweigbergk. Hennes historia som hon målar upp får mej att tappa andan. Jag kommer på mej själv med att läsa ömsom snabbt och ivrigt för jag bara måste få veta...för att sen dröja mej kvar, stanna upp...för det hon formulerar går rätt in och hittar till minnen djupt inne hos mej, som ställen som jag inte har besökt på väldigt länge. Och det är bitterljuvt. Det är sorg och igenkänning. Jag ler och jag gråter.
Hon skriver om mej och alla mina relationer, inte minst den till mej själv och till mitt barn. Och hon skriver om oss alla. Läs.
Imorse vaknade jag till att solen lyste in i sovrummet. Bestämde mej efter en stunds övervägande för att boka av mej från yoga passet som jag har bokat in och istället gå ut i solen och ta en promenad. Men när jag väl hade lyssnat på gomorron världen, ätit min fil och tvättat håret...då hade solen hunnit tröttna på att vänta på mej. Jag tog min promenad ändå. Gick med snabba steg ner till stan. Tog promenaden längs med vattnet förbi slottet. Svettig tog jag sedan ett varv inne på gallerian och köpte mej en ny bok. Sen kände jag mej sådär "jsingle in the city, jag är vuxen och självständig" och gick och åt i Kungshallen. Indiskt. Chikken Tikka Masala. Att man aldrig ledsnar på den? Alltid lika god!
Efter det en stor latte och promenad ner mot Stureplan....men stannade upp utanför biografen Saga och upptäckte att det bara var tio minuter kvar tills dom skulle visa "Revolution Road" med Kate Winslet och Leonardo Di Caprio. Den har jag velat se. Jag tvekade en lite stund...stod med min latte och rökte en cigg och funderade på om filmen skulle vara för mörk för mej idag. Om jag orkade låta en sådan film komma in liksom. Eftersom jag var på mitt "idag känner jag mej stark" humör så blev det en biljett. Den var tung. Och bra. Och lite på samma tema som boken. Dom där frågorna, vart tog vi vägen? Vart tog jag vägen? Kan vi hitta tillbaka?
Som ni förstår så måste det bli lite skratt och drinkar ikväll. För mycket ensamt konsumerande av livsfrågor är inte bra. Gänget ska samlas på Imperiet. Jag, Lotta, Fredrik, Gabbi, en "ny" jobbarkompis till mej som heter Maria...och kanske Åsa om hon orkar. Vi samlas på perrongen och sjunker ner i soffan tillsammans, delar vårt liv och försöker hjälpa varandra att fortsätta våga välja det som känns sant.
Imorgon ska jag gå på en lägenhetsvisning.
Over and out.
lördag 28 februari 2009
onsdag 25 februari 2009
...onsdag redan..gud vad veckan har gått...
....och idag var en bra dag. Känner mej sådär lugn i magen, inget stirrigt som flipprar omkring och hela tiden uppmanar till något, vadsomhelst, en flykt, en kontakt, ett möte, ett intryck, en famn en hand. Nej, idag har jag varit lugn. Gått lite långsammare än vad jag brukar, håller annars en rätt hög fart när jag går från punkt a till b. Idag tog jag slog jag ner på halvtakt...en känsla av att bromsa in och hinna se och känna mer. De människor man möter då hinner man liksom också se på ett annat sätt. Jag log till och med lite fånigt åt en söt lite unge som hoppade lyckligt i en grå, blöt snöhög medans hans mamma stod och pratade i telefon och rökte.
Lunchen blev också godare. Lax med smaksatt creme fraiche. Saffran tomat. Och en stor sallad till. Jag har snöat in på en ny diet nu. Eftersom jag aldrig kan upprätthålla något mer än en vecka, max två så måste jag börja med nya grejjer istället. Nu heter temat, HFLC, eller för er som inte vet...skratt....high fat low carb.
Principen är att man får äta fett, mycket fett, kött, feta goda såser, fet fisk, kyckling, ägg, grädde, bacon, riktigt smör, kött, majonäs...och till det typ sallad. Helst inte rotfrukter, helst inte grönsaker som växer under jorden. Och så slutklämen...inga kolhydrater, ingen frukt, ingen pasta, ris, bröd, bulgur, knäcke, godis...inte heller något som är sötat med sötningsmedel eller light produkter (för det kickar igång insulinproduktionen...).
Så jag äter ägg och bacon och fet fil till frukost. Lax eller kyckling med fet sås, fetaost, chevre, parmensan, tsatsiki, creme fraiche och sallad till lunch. Kött, kyckling, fyllda färsbiffar med sås och sallad till middag. Och om man blir sugen framåt kvällen så kan man ta lite nötter eller en bit riktigt mörk choklad. Jag måste säga att efter snart två veckor med denna meny så har jag ätit rätt gott...och jag har varit mätt...jag märker tydligt hur jag står mej utan att vara hungrig. Till skillnad från en del "bantarmat" som bara studsar ett varv i magen och bara väcker den björn som sover...eller aldrig somnar....snarare retar honom.
Till på köpet så har jag gått ner i vikt.
Snart kommer mamma och pappa hem från Thailand. Tre veckor av sol, bad, mat, snorkling och promenader på stranden. Jag hoppas såååååååååå att dom har njutit. På riktigt.
Kunde inte hålla mej ifrån att logga in på min "dejtingsida" och spana runt lite. Och nu ikväll...jag tror att jag har hittat honom....äntligen...läs bara vad han skriver:
"kul kan man ha var som helst bara sälskapet är det rätta... "...det är ju helt underbart...SÄLSKAPET!....om jag bara var en säl så skulle saken vara biff nu.
Nej...det räckte med en kort rundtur i den virtuella dejtingvärlden för att återigen övertygas om att jag inte missar några uppenbara möjliga intressenter.
Nej...vet du vad...jag tycker att jag har väntat länge nog nu. Tänker på det där som alla säger till en som en liten uppmuntrande dunk i ryggen sådär "det händer när man minst anar det"....nja...jag vet inte om jag kan hålla med om det. Jag har fan inte anat något i snart fem år...och inte jäklar har det dykt upp eller ramlat ner någon.
Jag går omkring helt oanandes hela dagarna. Till bussen varje morgon, där skulle han ju kunna passera, på bussen, hur många chanser som helst att sätta sej brevid mej, men icke, mitt latteställe vid Gullmarsplan på väg ut till Farsta, tre morgnar i veckan ungefär vid halvåtta på morgonen, en vana som någon skulle kunnat ha uppmärksammat, tunnelbanan ut till Farsta...det är hela 17 minuter av oanad tid. Hela min arbetsdag på jobbet. Sammantaget så passerar och passeras jag nog av minst 70 vuxna med barn som söker sej till barnmottagningen dagligen, lägg därtill sen diverse hantverkare och it snubbar som kommer och går för att installera och fixa. Och mina kollegor såklart. Jag jobbar i en verksamhet med 4000 anställda! I alla fall. Sen åker eller går jag oanandes hem efter jobbet. Nästan varje dag avslutas trippen med att jag handlar på ringen. Sjukt mycket folk som dessutom uppenbarligen bor i samma upptagningsområde som mej och rör sej på söder i ungefär samma cirklar som mej. Någon, anyone? Icke.
Lägg därtill sen den veckan då jag har Vendela. Då ingår det varje dag en tripp till och från skolan och en massa möten med föräldrar av alla de slag som det hejas på, pratas med, les emot.
Nu har jag dessutom börjat träna på gym. Massor och jag menar det....massor av svettiga lättklädda män. Men icke.
Jag anar aldrig något. Faktiskt inte ens när jag är lite mer laddad och piffad sådär. När det är utgång, vin, drinkar, barhäng och dans. Jag anar inget då heller. Att jag framåt de sena timmarna kan ses hängandes på en man har mer med alkholintag och längtan efter kroppskontakt att göra. Inget djävla anande.
Så...hur ska man göra för att inte ana något...eller är det egentligen helt fel "råd"? Man kanske ska gå omkring och ana något hela tiden...utan att för den delen utveckla paranoia. Liksom vara uppmärksam utan att ana...som att gå ner i vikt utan att banta liksom. Liksom lura sej själv....eller vem det nu är man ska lura....inte låta någon ana att man anar något...knappt ens sej själv...utan bara veta att man anar men inte säga det högt för då spricker det.
Så...jag fortsätter väl att inte ana något. Men som sagt....7.30 vid Gullmarsplan...ifall du, någon, läser detta och inte heller har en aning. Kom och ta en latte med mej. Men du får presentera dej...för jag kommer inte ha en aning om vem du är.
Over and out.
Lunchen blev också godare. Lax med smaksatt creme fraiche. Saffran tomat. Och en stor sallad till. Jag har snöat in på en ny diet nu. Eftersom jag aldrig kan upprätthålla något mer än en vecka, max två så måste jag börja med nya grejjer istället. Nu heter temat, HFLC, eller för er som inte vet...skratt....high fat low carb.
Principen är att man får äta fett, mycket fett, kött, feta goda såser, fet fisk, kyckling, ägg, grädde, bacon, riktigt smör, kött, majonäs...och till det typ sallad. Helst inte rotfrukter, helst inte grönsaker som växer under jorden. Och så slutklämen...inga kolhydrater, ingen frukt, ingen pasta, ris, bröd, bulgur, knäcke, godis...inte heller något som är sötat med sötningsmedel eller light produkter (för det kickar igång insulinproduktionen...).
Så jag äter ägg och bacon och fet fil till frukost. Lax eller kyckling med fet sås, fetaost, chevre, parmensan, tsatsiki, creme fraiche och sallad till lunch. Kött, kyckling, fyllda färsbiffar med sås och sallad till middag. Och om man blir sugen framåt kvällen så kan man ta lite nötter eller en bit riktigt mörk choklad. Jag måste säga att efter snart två veckor med denna meny så har jag ätit rätt gott...och jag har varit mätt...jag märker tydligt hur jag står mej utan att vara hungrig. Till skillnad från en del "bantarmat" som bara studsar ett varv i magen och bara väcker den björn som sover...eller aldrig somnar....snarare retar honom.
Till på köpet så har jag gått ner i vikt.
Snart kommer mamma och pappa hem från Thailand. Tre veckor av sol, bad, mat, snorkling och promenader på stranden. Jag hoppas såååååååååå att dom har njutit. På riktigt.
Kunde inte hålla mej ifrån att logga in på min "dejtingsida" och spana runt lite. Och nu ikväll...jag tror att jag har hittat honom....äntligen...läs bara vad han skriver:
"kul kan man ha var som helst bara sälskapet är det rätta... "...det är ju helt underbart...SÄLSKAPET!....om jag bara var en säl så skulle saken vara biff nu.
Nej...det räckte med en kort rundtur i den virtuella dejtingvärlden för att återigen övertygas om att jag inte missar några uppenbara möjliga intressenter.
Nej...vet du vad...jag tycker att jag har väntat länge nog nu. Tänker på det där som alla säger till en som en liten uppmuntrande dunk i ryggen sådär "det händer när man minst anar det"....nja...jag vet inte om jag kan hålla med om det. Jag har fan inte anat något i snart fem år...och inte jäklar har det dykt upp eller ramlat ner någon.
Jag går omkring helt oanandes hela dagarna. Till bussen varje morgon, där skulle han ju kunna passera, på bussen, hur många chanser som helst att sätta sej brevid mej, men icke, mitt latteställe vid Gullmarsplan på väg ut till Farsta, tre morgnar i veckan ungefär vid halvåtta på morgonen, en vana som någon skulle kunnat ha uppmärksammat, tunnelbanan ut till Farsta...det är hela 17 minuter av oanad tid. Hela min arbetsdag på jobbet. Sammantaget så passerar och passeras jag nog av minst 70 vuxna med barn som söker sej till barnmottagningen dagligen, lägg därtill sen diverse hantverkare och it snubbar som kommer och går för att installera och fixa. Och mina kollegor såklart. Jag jobbar i en verksamhet med 4000 anställda! I alla fall. Sen åker eller går jag oanandes hem efter jobbet. Nästan varje dag avslutas trippen med att jag handlar på ringen. Sjukt mycket folk som dessutom uppenbarligen bor i samma upptagningsområde som mej och rör sej på söder i ungefär samma cirklar som mej. Någon, anyone? Icke.
Lägg därtill sen den veckan då jag har Vendela. Då ingår det varje dag en tripp till och från skolan och en massa möten med föräldrar av alla de slag som det hejas på, pratas med, les emot.
Nu har jag dessutom börjat träna på gym. Massor och jag menar det....massor av svettiga lättklädda män. Men icke.
Jag anar aldrig något. Faktiskt inte ens när jag är lite mer laddad och piffad sådär. När det är utgång, vin, drinkar, barhäng och dans. Jag anar inget då heller. Att jag framåt de sena timmarna kan ses hängandes på en man har mer med alkholintag och längtan efter kroppskontakt att göra. Inget djävla anande.
Så...hur ska man göra för att inte ana något...eller är det egentligen helt fel "råd"? Man kanske ska gå omkring och ana något hela tiden...utan att för den delen utveckla paranoia. Liksom vara uppmärksam utan att ana...som att gå ner i vikt utan att banta liksom. Liksom lura sej själv....eller vem det nu är man ska lura....inte låta någon ana att man anar något...knappt ens sej själv...utan bara veta att man anar men inte säga det högt för då spricker det.
Så...jag fortsätter väl att inte ana något. Men som sagt....7.30 vid Gullmarsplan...ifall du, någon, läser detta och inte heller har en aning. Kom och ta en latte med mej. Men du får presentera dej...för jag kommer inte ha en aning om vem du är.
Over and out.
torsdag 19 februari 2009
Fredag!
Japp. Så har ytterligare en vecka gått och det ljus som faktiskt börjar knuffa undan några timmar av mörker har börjat nå fram även till mej. Det känns lite lättare än vad det gjorde förra veckan.
Eller? Ibland vet jag inte riktigt hur jag mår, för ibland känner jag nog inte efter så mycket. Är det när jag känner efter som jag får fatt i mitt mörker? Ibland tror jag det....att det är så för oss människor....att så länge vi färdas, är på väg mot något, eller ifrån något, då känner man inte utan är mer upptagen av resan. Det är när man stannar som själen hinner med och tar plats i knät. Under färden så är den alltid en liten bit efter, sitter i raden bakom liksom. Och det går att låtsas om som om man inte känner den där jobbiga djäveln som sitter där bakom och försöker göra sej hörd, vill påpeka något. Som en jobbig kompis som mitt under filmen på bio sticker in med frågan "varför gör dom så"....SKIT I DET!!!!! har man lust att säga.
Men när allt stannar då hinner han fram. Eller hon. Men för mej är det en han. I alla fall så känns det så idag av någon anledning.
Jag minns att jag fick en sådan tydlig bild av det här när jag lämnade Björn. Då klev jag av tåget och hamnade på perrongen. Allt avstannade. Eller rättare sagt....allt fortsatte att röra sej men jag stod stilla. Min perrong var till en början en riktig skitperrong. Det var kallt som f..n..och inte en annan själ i sikte. Bara tåg som passerade utan att ens stanna. Det var en sådan där ödesperrong som inte längre nyttjades.
Numera är min perrong ett rätt trevligt ställe att hänga på. Sakta men säkert fick jag liksom syn på att jag inte var ensam utan det stod en massa andra och hängde där, andra som likt mej var lite förvirrade, ensamma, arga, ledsna, modiga, uppriktiga, äkta. Och att hänga tillsammans med dom har tillslut gjort perrongen så mycket till ett hem att jag inte längre störs av alla tåg som passerar. Det gör liksom inte riktigt lika mycket. Jag undrar inte längre för varje gång varför jag inte jag sitter med där, hur alla andra fick tag på en biljett, vad jag har missat, gjort fel. Och om tåget inte ens stannar så behöver jag inte längre tror att det beror på att min perrong är så öde och oinbjudande utan på att dom som sitter på just det där tåget aldrig skulle komma sej för att kliva av just där, här. Hos oss som finns på den här perrongen. För vi som är här har valt att kliva av....och en del orkar inte se det alternativet för ibland är det lättare att bara fortsätta åka. Och det är helt ok. Jag gör det själv ibland.
I alla fall. Vart är jag idag då? Idag står jag på perrongen ska träffa mina andra perrong polare ikväll. En av dom fyller år. Lotta. Älskade Lotta. Hon har klivit av tåget...fast hon har liksom ena foten lite kvar och släpas med varje gång just det tåget passerar vilket bara resulterar i att hon faller omkull och slår sej. Och vi som står på perrongen tar emot och plåstrar om. Den djävla konduktören på tåget skyller bara på Lotta och på att hon inte kliver på ordentligt. Att man inte kan åka med till hälften. Det är antingen eller. Och det är ju synd. Det är synd att vi ibland måste välja antingen eller för ofta är bägge alternativen begränsande och inte utvecklande. Det saknas ett tredje alternativ. Som att perrongen åker brevid tåget t ex, för då kunde man byta under resans gång. Eller att tågen var större, i flera våningar så att det fanns mer utrymme där. En massa olika platser att välja mellan så att man kunde variera sej och kunna känna efter vart man trivs med att sitta, och i vilket sällskap/ sammanhang. Och det fanns liksom inget "fel" tåg för alla tåg var på väg åt samma håll...spåren gick bara i lite olika riktning. Det tycker jag skulle vara bra.
I väntan på det så gör jag det mesta för att göra min perrong trivsam och ibland möter jag upp nya som just har klivit av och presenterar då oss andra som finns där.
Och där sitter vi sen, tillsammans, i vår stora soffa, häller upp ett varsitt glas vin, tittar på tågen som passerar och håller varandra i handen.
Over and out.
Eller? Ibland vet jag inte riktigt hur jag mår, för ibland känner jag nog inte efter så mycket. Är det när jag känner efter som jag får fatt i mitt mörker? Ibland tror jag det....att det är så för oss människor....att så länge vi färdas, är på väg mot något, eller ifrån något, då känner man inte utan är mer upptagen av resan. Det är när man stannar som själen hinner med och tar plats i knät. Under färden så är den alltid en liten bit efter, sitter i raden bakom liksom. Och det går att låtsas om som om man inte känner den där jobbiga djäveln som sitter där bakom och försöker göra sej hörd, vill påpeka något. Som en jobbig kompis som mitt under filmen på bio sticker in med frågan "varför gör dom så"....SKIT I DET!!!!! har man lust att säga.
Men när allt stannar då hinner han fram. Eller hon. Men för mej är det en han. I alla fall så känns det så idag av någon anledning.
Jag minns att jag fick en sådan tydlig bild av det här när jag lämnade Björn. Då klev jag av tåget och hamnade på perrongen. Allt avstannade. Eller rättare sagt....allt fortsatte att röra sej men jag stod stilla. Min perrong var till en början en riktig skitperrong. Det var kallt som f..n..och inte en annan själ i sikte. Bara tåg som passerade utan att ens stanna. Det var en sådan där ödesperrong som inte längre nyttjades.
Numera är min perrong ett rätt trevligt ställe att hänga på. Sakta men säkert fick jag liksom syn på att jag inte var ensam utan det stod en massa andra och hängde där, andra som likt mej var lite förvirrade, ensamma, arga, ledsna, modiga, uppriktiga, äkta. Och att hänga tillsammans med dom har tillslut gjort perrongen så mycket till ett hem att jag inte längre störs av alla tåg som passerar. Det gör liksom inte riktigt lika mycket. Jag undrar inte längre för varje gång varför jag inte jag sitter med där, hur alla andra fick tag på en biljett, vad jag har missat, gjort fel. Och om tåget inte ens stannar så behöver jag inte längre tror att det beror på att min perrong är så öde och oinbjudande utan på att dom som sitter på just det där tåget aldrig skulle komma sej för att kliva av just där, här. Hos oss som finns på den här perrongen. För vi som är här har valt att kliva av....och en del orkar inte se det alternativet för ibland är det lättare att bara fortsätta åka. Och det är helt ok. Jag gör det själv ibland.
I alla fall. Vart är jag idag då? Idag står jag på perrongen ska träffa mina andra perrong polare ikväll. En av dom fyller år. Lotta. Älskade Lotta. Hon har klivit av tåget...fast hon har liksom ena foten lite kvar och släpas med varje gång just det tåget passerar vilket bara resulterar i att hon faller omkull och slår sej. Och vi som står på perrongen tar emot och plåstrar om. Den djävla konduktören på tåget skyller bara på Lotta och på att hon inte kliver på ordentligt. Att man inte kan åka med till hälften. Det är antingen eller. Och det är ju synd. Det är synd att vi ibland måste välja antingen eller för ofta är bägge alternativen begränsande och inte utvecklande. Det saknas ett tredje alternativ. Som att perrongen åker brevid tåget t ex, för då kunde man byta under resans gång. Eller att tågen var större, i flera våningar så att det fanns mer utrymme där. En massa olika platser att välja mellan så att man kunde variera sej och kunna känna efter vart man trivs med att sitta, och i vilket sällskap/ sammanhang. Och det fanns liksom inget "fel" tåg för alla tåg var på väg åt samma håll...spåren gick bara i lite olika riktning. Det tycker jag skulle vara bra.
I väntan på det så gör jag det mesta för att göra min perrong trivsam och ibland möter jag upp nya som just har klivit av och presenterar då oss andra som finns där.
Och där sitter vi sen, tillsammans, i vår stora soffa, häller upp ett varsitt glas vin, tittar på tågen som passerar och håller varandra i handen.
Over and out.
onsdag 11 februari 2009
...nu är det lte tungt att leva...
...ja...just nu så är det faktiskt det. Och jag vet precis vad det beror på. Jag känner mej nämligen lite hopplös...ja...jag menar inte att jag är hopplös...fast det kanske jag också är....men jag känner mej utan hopp...eller i alla fall mindre hoppfull...hopp känns överhuvudtaget som en kraftansträngning....vet inte när jag hoppade sist...måste ha varit på friidrotten i skolan...och hopp var aldrig riktigt min gren....jag hade nog ingen gren som var min gren...det skulle möjligtvis vara springa då.
Så...åter till hopp. Jag ligger nog närmare skutt än hopp. Fast just nu känner jag mej inte ens särskilt skuttfull utan ord som känns mer passande är kräla, släpa, slita, bära. Det är fan inget skutt med där för tillfället.
Jag tycker att det känns tungt att leva ensam nu. Jag har inte riktigt känt det så på ett tag. Livet har känts mer fullt än tomt och saknaden efter att dela det med en livspartner har känts överkomlig. Det funkar liksom bra ändå.
Men....nu känns det ensamt och lite mer åt det skuttlösa hållet. Det känns som om jag tänker varje tanke själv, lyfter varje kasse, planerar, organiserar, påminner, väcker, lagar, tvättar, fixar, handlar, initierar, bokar, tvivlar, bjuder in, möter upp, tänker, räknar ut, bäddar ner, slår av, vrider ur....och jag skulle så gärna bara få lägga mej ner och få vila i att jag inte är ensam i det. Att någon annan vrider ur trasan, köper mjölk...och tänker åt mej. På mej. Någon som kan skutta åt mej när jag inte orkar. Någon som till och med bär mej när jag är som tröttast. Någon som låter mej vila och som finns kvar där när jag vaknar. Någon som saknar mej när jag är borta.
Jag vet att mitt liv är rikt på mycket. Jag vet det. Men just idag känns det ensamt.
Over and out.
....
Så...åter till hopp. Jag ligger nog närmare skutt än hopp. Fast just nu känner jag mej inte ens särskilt skuttfull utan ord som känns mer passande är kräla, släpa, slita, bära. Det är fan inget skutt med där för tillfället.
Jag tycker att det känns tungt att leva ensam nu. Jag har inte riktigt känt det så på ett tag. Livet har känts mer fullt än tomt och saknaden efter att dela det med en livspartner har känts överkomlig. Det funkar liksom bra ändå.
Men....nu känns det ensamt och lite mer åt det skuttlösa hållet. Det känns som om jag tänker varje tanke själv, lyfter varje kasse, planerar, organiserar, påminner, väcker, lagar, tvättar, fixar, handlar, initierar, bokar, tvivlar, bjuder in, möter upp, tänker, räknar ut, bäddar ner, slår av, vrider ur....och jag skulle så gärna bara få lägga mej ner och få vila i att jag inte är ensam i det. Att någon annan vrider ur trasan, köper mjölk...och tänker åt mej. På mej. Någon som kan skutta åt mej när jag inte orkar. Någon som till och med bär mej när jag är som tröttast. Någon som låter mej vila och som finns kvar där när jag vaknar. Någon som saknar mej när jag är borta.
Jag vet att mitt liv är rikt på mycket. Jag vet det. Men just idag känns det ensamt.
Over and out.
....
tisdag 3 februari 2009
...tisdag och nya fantastiska internet inviter...
...även denna gång står Lotta för bidraget som bara är för underbart för att inte dela med sej av....
Så...läs och begrunda....visst är det konstigt att så många av oss fortfarande är singlar när det finns så många godingar därute....
Hejsan! Hoppas att du orkar läsa igenom detta utan att direkt bli ivägskrämd av det jag skriver. Jag vet att detta inte är en knullkontakttjänst o.s.v.
Jag tänker vara 100% ärlig. Jag är en halv-oskuld på 22 år från södra Stockholm. Då jag var 18 hade jag en flickvän ett kort tag. Vi gjorde inget riktigt sexuellt. Tekniskt sett har jag haft sex med en äldre kvinna (32 -- jag 21) en gång, som jag faktiskt träffade här på Spray Date, men jag räknar inte det. I princip är jag en oskuld. Och avskyr det.
Eftersom jag ignoreras helt av de i "min egen ålder" och yngre, försöker jag med lite äldre. Ja, jag är desperat, men det behöver inte betyda att jag ser äldre kvinnor som något sämre. Jag är inte endimensionell, utan tänder på flera skilda saker, och så länge kvinnan är under 40 även rent fysiskt av dem. Det ska tilläggas att jag är mycket kräsen, trots min situation.
Jag kan inte komma på något bra argument till varför du skulle vilja ha mig. Det finns en oändlig ström av kåta förlorarkillar som vill knulla eller ha ett sexuellt äventyr. Jag är helt enkelt en av dem. Längden på detta brev kanske kan hjälpa mig. Det är värt ett försök i alla fall.
Jag har varit ensam både vad gäller vänner och tjejer ett bra tag nu, vilket fått mig att sukta efter mänsklig kontakt i någon form. Jag skulle kunna tänka mig att bara träffas och sitta och vara. Jag tror att många känner sig väldigt ensamma nuförtiden, även om de inte verkar det utåt sett. De tror också att man måste göra något aktivt om man träffas. Det tycker inte jag.
Självklart är jag kåt. Otroligt kåt och sexuellt frustrerad. Nästan ständigt. Det betyder dock inte att jag enbart tänker på sex. Faktum är att jag finner vackra kvinnors blotta närvaro behaglig och njutbar. Jag är även mycket svag för kvinnliga röster.
Rent sexuellt är jag bl.a. intresserad av följande: Vanlig penetrering (doggy style), analsex (ge/få), smisk (ge/få), oralsex (få/ge), olika bondagelekar (bli fastbunden), bli behandlad som en slav, bli sutten på/använd som kudde, och andra rollspel. Du bestämmer förstås helt vad du vill låta mig göra eller vad du vill att jag ska göra. Jag skulle rent av vilja träffas enbart för att ge och få vanlig ryggmassage. Inga kläder behöver komma av.
Jag har, av ekonomiska skäl, tvingats flytta tillbaka hem till mamma nu, från att ha bott i egen lya ett par år, så det vore omöjligt att ses hos mig. Det ultimata vore om du bodde själv och vi kunde ses där. Sannolikheten att du vill det känns minimal (och är det också, om man ska gå efter min egen erfarenhet). Hur som helst känner jag att måste försöka så gott jag kan. Om man ändå ska upphöra att existera när man dör finns det ingen anledning att inte leva ut sina fantasier när man väl lever! Hoppas att du också kommit till den insikten.
Låter något av detta intressant? Snälla... låt bli att svara om du bara tänker säga åt mig att "rycka upp mig", "hitta någon i min ålder" eller att du helt enkelt inte är intresserad men att du tror att jag snart kommer hitta någon. Är inte intresserad av sådana brev.
Bild kan fås. Vill helst att du använder "MSN" (Windows Live Messenger) så vi kan snacka där.
(Nej, det här är inte ett skämt, och ja, jag skickar samma till flera. Varför skulle jag skriva många dåliga texter istället för en bra?)
Ja...som sagt....inte undra på att man misströstar ibland...
Over and out.
Så...läs och begrunda....visst är det konstigt att så många av oss fortfarande är singlar när det finns så många godingar därute....
Hejsan! Hoppas att du orkar läsa igenom detta utan att direkt bli ivägskrämd av det jag skriver. Jag vet att detta inte är en knullkontakttjänst o.s.v.
Jag tänker vara 100% ärlig. Jag är en halv-oskuld på 22 år från södra Stockholm. Då jag var 18 hade jag en flickvän ett kort tag. Vi gjorde inget riktigt sexuellt. Tekniskt sett har jag haft sex med en äldre kvinna (32 -- jag 21) en gång, som jag faktiskt träffade här på Spray Date, men jag räknar inte det. I princip är jag en oskuld. Och avskyr det.
Eftersom jag ignoreras helt av de i "min egen ålder" och yngre, försöker jag med lite äldre. Ja, jag är desperat, men det behöver inte betyda att jag ser äldre kvinnor som något sämre. Jag är inte endimensionell, utan tänder på flera skilda saker, och så länge kvinnan är under 40 även rent fysiskt av dem. Det ska tilläggas att jag är mycket kräsen, trots min situation.
Jag kan inte komma på något bra argument till varför du skulle vilja ha mig. Det finns en oändlig ström av kåta förlorarkillar som vill knulla eller ha ett sexuellt äventyr. Jag är helt enkelt en av dem. Längden på detta brev kanske kan hjälpa mig. Det är värt ett försök i alla fall.
Jag har varit ensam både vad gäller vänner och tjejer ett bra tag nu, vilket fått mig att sukta efter mänsklig kontakt i någon form. Jag skulle kunna tänka mig att bara träffas och sitta och vara. Jag tror att många känner sig väldigt ensamma nuförtiden, även om de inte verkar det utåt sett. De tror också att man måste göra något aktivt om man träffas. Det tycker inte jag.
Självklart är jag kåt. Otroligt kåt och sexuellt frustrerad. Nästan ständigt. Det betyder dock inte att jag enbart tänker på sex. Faktum är att jag finner vackra kvinnors blotta närvaro behaglig och njutbar. Jag är även mycket svag för kvinnliga röster.
Rent sexuellt är jag bl.a. intresserad av följande: Vanlig penetrering (doggy style), analsex (ge/få), smisk (ge/få), oralsex (få/ge), olika bondagelekar (bli fastbunden), bli behandlad som en slav, bli sutten på/använd som kudde, och andra rollspel. Du bestämmer förstås helt vad du vill låta mig göra eller vad du vill att jag ska göra. Jag skulle rent av vilja träffas enbart för att ge och få vanlig ryggmassage. Inga kläder behöver komma av.
Jag har, av ekonomiska skäl, tvingats flytta tillbaka hem till mamma nu, från att ha bott i egen lya ett par år, så det vore omöjligt att ses hos mig. Det ultimata vore om du bodde själv och vi kunde ses där. Sannolikheten att du vill det känns minimal (och är det också, om man ska gå efter min egen erfarenhet). Hur som helst känner jag att måste försöka så gott jag kan. Om man ändå ska upphöra att existera när man dör finns det ingen anledning att inte leva ut sina fantasier när man väl lever! Hoppas att du också kommit till den insikten.
Låter något av detta intressant? Snälla... låt bli att svara om du bara tänker säga åt mig att "rycka upp mig", "hitta någon i min ålder" eller att du helt enkelt inte är intresserad men att du tror att jag snart kommer hitta någon. Är inte intresserad av sådana brev.
Bild kan fås. Vill helst att du använder "MSN" (Windows Live Messenger) så vi kan snacka där.
(Nej, det här är inte ett skämt, och ja, jag skickar samma till flera. Varför skulle jag skriva många dåliga texter istället för en bra?)
Ja...som sagt....inte undra på att man misströstar ibland...
Over and out.
måndag 2 februari 2009
Måndag, lunch....och nya tag....
...i fredags var vi en tapper skara som träffades för att gå på singelafterwork. Fredrik, Gabbi och jag hade en vecka tidigare konstaterat att vi vill gå på fler fester där man kan träffa riktiga människor....och då helst singlar såklart. Vi "googlade" och hittade allt ifrån käcka föreläsningar till litteratur om "hur man gör när man dejtar", alla hjärtans dags fester...och så denna singelafterwork. 17.00 skulle portarna till något som hette Sidenkällaren slås upp. För 100 kronor fick man sedan mingla med en massa andra singlar och inta lättare förtäring. Lät ju alldeles strålande. Gabbi och jag tog sällskap dit. Väl där ser vi en frusen och rätt skeptisk Anna stående utanför lokalen. Hon berättar att hon var lite tidig och gått ner i källarvalvet för att spana in stället....och funnit att det inte riktigt verkade vara vår "målgrupp" utan en klar överrepresenation av äldre, mycket äldre. Vi stod och stampade ett tag utanför men bestämde oss för att vi nog också måste kolla in stället.....jag menar hur illa kan det vara....hellre äldre än yngre tänkte vi. Men gaaaaaaaaaaahhhhh......det var ju pensionärsföreningsstämmning där nere. Gulliga små ulliga tanter i fina kavajer, pärlhalsband, nylagt hår och inneskor i liten påse!!!!! Männen var inte var inte i närheten lika upppiffade eller gulliga.
Vi insåg snabbt att "raggpotentialen" på denna tillställning inte var hög....eller kanske skithög...men inte riktigt intressant....
Så...det var bara att ändra planen för kvällen. Snabbt sms till de som ännu inte hade anlänt, Lotta, Fredrik, Maria. Det fick bli oliver tvist på samma gata istället. Där var det varmt, trångt, högljutt....och tack och lov blandad publik. Fredrik anslöt med brorsan Jonas och kompis Micke, Lotta ramlade in strax efter....och tillslut var också Maria på plats. Efter två glas vin var så anslöt vi till grabbarna som skulle spela biljard vid Odenplan....och efter ytterligare två glas vin där....så bar det av till Bon Palais...dock i mindre skara....Lotta, Gabbi och jag. Efter en timmes dans och en drink var vi nöjda....och avslutade kvällen med den trevligaste stunden av dom alla. En stor jätteburgare på Burger King. Sen taxi hem och ner i säng.
Lördagmorgon bjöd inte på någon sovmorgon. Vendela skulle testa en ny dansgrupp på kulturama kl. 10.00 och jag ville såklart med och kolla in. Halv tio blev jag hämtad av Björn som också hade med sej Vendelas kompis Sanna och hennes mamma Marianne. Dansklassen "jazz show" blev en succé. Det var precis den typen av dans som Vendela hade tänkt ut att hon ville hålla på med...lite high scholl musical sådär...coolt, ballt, jazzigt, showigt, lite streetaktigt....skitkul!
Resten av lördagen gjorde jag ingenting. Var hemma och umgicks med mej själv hela dagen. Ibland gillar jag mitt eget sällskap...och i lördags var det riktigt skönt att bara hänga med bara mej.
Söndagen följde i ungefär samma tema dock med skillnaden att jag sysselsatte mej med en himla massa "måsten"....dammsuga, dammtorka, tvätta tre maskiner, storhandla, vika tvätt, träna (jo...faktiskt!!!!.....har tillslut köpt kort på SATS och försöker lura mej själv med den där motiverande påtryckningen "nu-när-jag-betalar-så-j...kla-mycket-pengar-för-träningskort-så-bara-måste-jag-ju-gå-dit")...och så såg jag en bio. Mammut, Lukas Moodyssons nya film.
Filmen pendlade mellan att vara lysande....och seg. Den handlade om allas vår innersta längtan efter mening, kärlek, liv, sammanhang. Och den ensamhet som vi alla innerst inne bär. Den som inte syns.
Eller rättare sagt....jag tyckte att filmen handlade om det. Lukas kanske skulle säga något annat. Sammantaget så var filmen sådär skulle jag säga. Michelle Williams var fantastisk.
Idag har jag möblerat om på mitt arbetsrum. För tredje gången. Det brukar betyda att jag inte är nöjd med något...att det är något som stör mej, som skavar, som retar, stressar....som när man ska sova och liksom bara snurrar runt i sängen. Inte hittar det där sköna läget som leder till ro. Min lägenhet hemma är i princip helt omöjlig att möblera om. Det är frustrerande. Som fan! Jag kan bara variera mitt matbord på två olika sätt. That´s it. Das ist alles. Så nu blir det mina arbetsmöbler som får vara min kanal för den frustrerade energi som måste få flytta saker....ändra, lyfta, byta, bära....för att tillslut kanske landa på ett nytt sätt....som skänker ro. I rummet. I själen. Det är nog hitintills den mest hjälpsamma terapin jag har funnit för egen del. Jag borde jobba med det. Det är liksom hjälp utifrån och in. Som plastikirugi. Som dyra hudvårdsprodukter. Som att gå till frisören. Som att shoppa. Det vet vi ju alla vad välgörande sånt är....och tack och lov för att vi kan ta till sånt....för ibland är det den där terapin i den andra riktningen så jäkla svår....inifrån och ut......och det bara orkar man inte alla dagar....och då flyttar jag möbler istället. Eller shoppar, eller en massage, eller en ansiktsbehandling, eller ett glas vin..(eller räknas det som inifrån och ut...eller....man häller ju utifrån och in....och sen känns det bättre...och allt ser bättre ut...men det verkar ju inifrån....fast det är något man tillsätter...ja...ni fattar....skratt...).
Nä....nu ska jag kolla om jag kan göra något åt vårt personalrum....jag tror att det skulle se bättre ut om vårt konfernsbord stod på andra ledden liksom.....
Over and out.
Vi insåg snabbt att "raggpotentialen" på denna tillställning inte var hög....eller kanske skithög...men inte riktigt intressant....
Så...det var bara att ändra planen för kvällen. Snabbt sms till de som ännu inte hade anlänt, Lotta, Fredrik, Maria. Det fick bli oliver tvist på samma gata istället. Där var det varmt, trångt, högljutt....och tack och lov blandad publik. Fredrik anslöt med brorsan Jonas och kompis Micke, Lotta ramlade in strax efter....och tillslut var också Maria på plats. Efter två glas vin var så anslöt vi till grabbarna som skulle spela biljard vid Odenplan....och efter ytterligare två glas vin där....så bar det av till Bon Palais...dock i mindre skara....Lotta, Gabbi och jag. Efter en timmes dans och en drink var vi nöjda....och avslutade kvällen med den trevligaste stunden av dom alla. En stor jätteburgare på Burger King. Sen taxi hem och ner i säng.
Lördagmorgon bjöd inte på någon sovmorgon. Vendela skulle testa en ny dansgrupp på kulturama kl. 10.00 och jag ville såklart med och kolla in. Halv tio blev jag hämtad av Björn som också hade med sej Vendelas kompis Sanna och hennes mamma Marianne. Dansklassen "jazz show" blev en succé. Det var precis den typen av dans som Vendela hade tänkt ut att hon ville hålla på med...lite high scholl musical sådär...coolt, ballt, jazzigt, showigt, lite streetaktigt....skitkul!
Resten av lördagen gjorde jag ingenting. Var hemma och umgicks med mej själv hela dagen. Ibland gillar jag mitt eget sällskap...och i lördags var det riktigt skönt att bara hänga med bara mej.
Söndagen följde i ungefär samma tema dock med skillnaden att jag sysselsatte mej med en himla massa "måsten"....dammsuga, dammtorka, tvätta tre maskiner, storhandla, vika tvätt, träna (jo...faktiskt!!!!.....har tillslut köpt kort på SATS och försöker lura mej själv med den där motiverande påtryckningen "nu-när-jag-betalar-så-j...kla-mycket-pengar-för-träningskort-så-bara-måste-jag-ju-gå-dit")...och så såg jag en bio. Mammut, Lukas Moodyssons nya film.
Filmen pendlade mellan att vara lysande....och seg. Den handlade om allas vår innersta längtan efter mening, kärlek, liv, sammanhang. Och den ensamhet som vi alla innerst inne bär. Den som inte syns.
Eller rättare sagt....jag tyckte att filmen handlade om det. Lukas kanske skulle säga något annat. Sammantaget så var filmen sådär skulle jag säga. Michelle Williams var fantastisk.
Idag har jag möblerat om på mitt arbetsrum. För tredje gången. Det brukar betyda att jag inte är nöjd med något...att det är något som stör mej, som skavar, som retar, stressar....som när man ska sova och liksom bara snurrar runt i sängen. Inte hittar det där sköna läget som leder till ro. Min lägenhet hemma är i princip helt omöjlig att möblera om. Det är frustrerande. Som fan! Jag kan bara variera mitt matbord på två olika sätt. That´s it. Das ist alles. Så nu blir det mina arbetsmöbler som får vara min kanal för den frustrerade energi som måste få flytta saker....ändra, lyfta, byta, bära....för att tillslut kanske landa på ett nytt sätt....som skänker ro. I rummet. I själen. Det är nog hitintills den mest hjälpsamma terapin jag har funnit för egen del. Jag borde jobba med det. Det är liksom hjälp utifrån och in. Som plastikirugi. Som dyra hudvårdsprodukter. Som att gå till frisören. Som att shoppa. Det vet vi ju alla vad välgörande sånt är....och tack och lov för att vi kan ta till sånt....för ibland är det den där terapin i den andra riktningen så jäkla svår....inifrån och ut......och det bara orkar man inte alla dagar....och då flyttar jag möbler istället. Eller shoppar, eller en massage, eller en ansiktsbehandling, eller ett glas vin..(eller räknas det som inifrån och ut...eller....man häller ju utifrån och in....och sen känns det bättre...och allt ser bättre ut...men det verkar ju inifrån....fast det är något man tillsätter...ja...ni fattar....skratt...).
Nä....nu ska jag kolla om jag kan göra något åt vårt personalrum....jag tror att det skulle se bättre ut om vårt konfernsbord stod på andra ledden liksom.....
Over and out.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
