Äntligen fredag!

Igår var en skitjobbig dag. Fy fan vad jag led under ett par timmar. Det kändes som om jag hade kastat mej ut och bara lät mej falla....och väntade på att fallskärmen skulle fälla ut....och det dröjde olidligt länge. Istället för att följa min "jag drar täcket över huvudet och bara håller andan tills det har gått över", så bestämde jag mej för att gå rakt in i känslan och vara i den. Stanna i den. Prata om den. Troll försvinner, eller blir i alla fall mindre, när man tar fram dem i ljuset.

Så...jag gjorde just det. Gick rätt in. Ringde upp. Bad honom komma över. Pratade om vad jag känner. Uppriktigt, sant, här och nu, utan att förminska eller förvränga. Jag fick mod från oväntat håll. Tack Nils! ....och det fyllde mej med kraft...jag vågade och istället för att känna att jag la mej framför honom som en blöt filt på en vältrampad matta så kände jag hur jag sträckte på mej. Jag kände hur jag satt förankrad, stilla, lugn, hittade ord...som jag faktiskt menade..och att jag var fullständigt klar över att vad jag än får höra nu så klarar jag det. Det finns inget jag inte klarar av. Jag går genom livet och vågar. Det måste sluta bra. Och det gjorde det.
Ja...inte så tillvida att jag fick någon större klarhet....men på något sätt så kändes det mycket klarare ändå...jag kände mej klarare i huvudet, fick liksom tillgång till att tänka och känna igen, utan att vara stel av förlamande rädsla.
Jag kunde lyssna inåt och få fatt i vad jag känner. Det är så lätt att bli fångad av sina rädslor som bara ökar förvirringen och ovissheten. Och i det tappar man ofta bort frågorna som "vad känner jag egentligen", "hur får han mej att känna?", "får han mej att må bra, känna mej efterlängtad, viktig, lyssnad på, bekräftad?", "vad vill jag egentligen, på riktigt?". Vill jag "vinna" eller vill jag bli lycklig. Jag vet att jag triggas av ovisshet och män som lite oåtkomliga...som är lite svårara att "vinna"...som kan så ett frö av tvivel i mej. Då är jag fast. I det avseendet är jag inte ett dugg unik utan funkar precis som alla mina andra dysfunktionella vänner...skratt....
Men....i alla fall...idag känner jag mej lugn och liksom trygg i mej själv. Att vad som än sker så är det ok. Jag överlever. Och jag inte bara överlever. Jag LEVER!

....har upptäckt att jag inte är bra på det här med relationer....

...trots att man av min yrkestitel skulle kunna önska lite mer av självbehärskning och insikt från min sida....men icke....jag känner mej primitiv och djurisk. Känslorna befinner sej nere på grottnivå och pendlar mellan att vilja sluka till ren och skär skräck. I stunder känner jag mej helt fysiskt utmattad av lycka och kroppen vill liksom kliva in i och uppslukas av närheten. Vill tränga in bortanför huden, suga in närheten med varje nervtråd, behålla den, lagra den, stanna kvar i den...och det gör nästan plågsamt ljuvligt ont.
Andra stunder drabbas jag av djupt tvivel och får starka flyktkänningar. Vill dra mej undan, gömma mej, förneka, blunda, sova. Kan man någonsin veta vad en annan människa tänker och känner? På riktigt.
Jag vet inte om jag är rubbad av mitt jobb eller bara allmänt störd ändå men min vetskap om hur ofta människor inte är uppriktiga mot varken sej själva eller sin omgivning fyller mej med tvivel kring vad det är som händer mellan oss nu. Är det på riktigt? Kan man veta det nu? Vad finns det för tankar där allra innerst inne....de där tankarna som vi vet att vi nästan aldrig delar med någon annan...
Jag är dålig på att stå ut med väntan. Jag är dålig på att låta saker ske. Jag agerar istället. Och jag är nog ibland för snabb för mitt eget bästa. Ofta i försvar och ren rädsla. Om jag agerar så har jag liksom gjort något och inte låtit saker och ting bara ske. Men.....då får man inte heller veta vad som skulle ske om man inte själv tog över rodret. Jag har svårt att hitta balansen där....kan pendla mellan att vilja säga allt, inte hålla tillbaka alls, skrika ut vad jag känner och tänker.....för att i nästa stund vilja dra mej undan, inte svara i telefonen, göra mej otillgänglig....
Det känns som om mina nerver ligger utanpå min kropp nu. Mitt primitiva försvar har tagit över och har slagit in på en överfunktion som inte alls är konstruktiv. Minsta ord, suck, tystnad lämnar oceaner av utrymme för tolkning och fantasi som en gasell på savannen som vittrar efter fara, ständigt beredd, på vakt, startklar att lägga benen på ryggen och fly.
Japp.....så skruvad är jag.
Har precis köpt boken "Hemligheten" av Dan Josefsson och Egil Linge. Dom skriver om hur man kan gå från ögonkast till varaktig relation och om hur vi alla är mer eller mindre skruvade vad gäller relationer på ett eller annat sätt. Kort sammanfattat kan man säga att vi alla är präglade av hur våra primära relationer har sett ut. Med andra ord den till våra föräldrar. Hur den "anknytningen" med ett psykologiskt ord, har sett ut. Hur ens första möte med relationer här i världen har sett ut från det att vi kom ut till den. Hur vi har setts, tagits i, lyssnats på, avvisats, prioriterats, talats till, närmats, lämnats, bekräftats....ja det finns en oändligt massa subtila signaler som har skapat något sorts schema eller repertoar i oss. Ett sätt att relatera till andra och att relatera till relationer. Tydligen kan vi sedan dela in oss i två kategorier (fast nu ska man ju aldrig läsa en bok så slaviskt men för att göra en poäng så måste man göra förenklingar när man teoretiserar)....den ena kategorien kan känna igen sej i att lida av en "ambivalent anknytning" och den andra en "distanserad". Jag återkommer till vilken jag lider av när jag har läst.....men jag har mina misstankar....
Jag hoppas att den kan göra mej lite mindre rädd.
Så att jag inte misslyckas på grund av rädsla. Inte fortsätter att leva ensam för att jag inte vågade. Utan för att jag väljer det.
Har läst en sådan klok "line" någon gång.....den löd något i stil med att man ska leva sitt liv och fatta beslut utifrån kärlek och inte av rädsla. Så klokt och så enkelt.....det är bara det att rädsla är så oändligt mycket mer primitiv känsla som slår undan benen på kärlek...för det är inte kärlek som får gasellen att klara sej. Det är goda instinkter och ruggigt snabba ben.
Over and out.

Jag är kär!

...japp....nu har det hänt...och jag vågar knappt skriva om det för det finns knappast något mer odrägligt förtjusande än andras förälskelse...de där orden som sägs...om hur man känner och blickarna som man bara fastnar i och hur allt annat runtomkring ser annorlunda ut. Jag har känt mej helt knäpp. Har suttit på jobbet och inte kunnat koncentrera mej. Hittar inte fokus, tanken drar åt ett annat håll, sitter med mobilen i handen och vill bara rusa ut, till tunnelbanan, träffa HONOM och sen aldrig mer behöva skiljas åt igen. Jag vet....men det känns så nu.
Vi pratade om det imorse. Han och jag. Att man borde ha förälskelsedagar i likhet med de pappadagar man får vi födsel. Tio dagar då man har giltig anledning att vara hemma. Det skulle vara bra för alla parter....på jobbet får man inget gjort och ens kollegor slipper se den glansartade blicken och de plötsliga leenden som spricker upp i ens ansikte av ingen till synes yttre anledning.
Han är som något jag har tänkt ut. Fast bättre. Han är mer. Och det känns svindlande, fantastiskt, sugande, rätt......och skrämmande. Det känns som om jag aldrig har känt såhär. Inte precis just såhär. I alla fall inte på väldigt länge.
Over and out.

...tisdag..ätligen frisk....

...gud så sjuk jag har varit...fullkomligt utslagen...ont i kroppen, huvudet, matt, svettig, kall, yr, ont....bläh....hela helgen gick i samma tema och jag har har knappt ändrat position på soffan. Ett dygn till och jag hade utvecklat begynnande liggsår...
Och fy sjutton vad trist det är att vara singel sjuk. Ingen som lägger en hand på pannan och undrar, ingen som bäddar ner eller kramar om, ingen som matar en med polly och kokar the, ingen.....bläh.
Socialt är det ett intressant experiment...eller vad menar jag....det som händer med en människa när man i princip totalt isolerar sej från omvärlden i några dagar...hur jag märkte på mej själv att jag utvecklade en känsla av att leva i en egen bubbla, en parallell verklighet som inte hade några beröringspunkter med det riktiga livet....mitt liv här hemma i min egen lägenhet var liksom helt frikopplat från allt annat....och man (jag) finner sej själv leka leken "hur många dagar skulle jag kunna ligga död i min egen lägenhet innan någon skulle bryta sej in?"...ja jag vet....det låter makabert men det är en tankelek som vi singlar kan ägna oss åt i dystra stunder när vi slås av insikten att vi inte är någon annans centrala punkt i livet...ja bortsett från våra barn då....men dom räknas inte in i den här leken. Inser att jag dessutom har minskat mina chanser att någon skulle finna mej innan jag har börjat lukta, eftersom jag har deklarerat mitt skruvade förhållande till telefonen....ingen undrar längre när jag inte svarar....bra jobbat Anna....!
Tänk på det ni som ibland avundas oss singlar...ni blir ompysslade vid sjukdom (i alla fall ökar chanserna att bli det) och ni blir nog funna inom 24 timmar vid oväntad död. Positivt va?!

Vi singlar kan roa oss med att de flesta i långvariga relationer har dåligt eller inget sex (kan i och för sej gälla för oss också....) och kanske inte längre så ofta har stunder av pirrande förväntan om att det fortfarande finns något där framme...(å andra sidan är de stunderna kanske inte så frekventa i våra singelliv heller...)...att vi singlar går på spännande dejter..(...det går 10 dåliga dejter på en godkänd...)...japp....vad var det nu jag ville ha sagt?...minns inte längre.
I söndags hade jag en depp. En svacka. Kände mej ledsen och ensam. Och nostalgisk. Det sistnämda är jag faktiskt inte så ofta. Men i söndags fann jag mej gråta till alla möjliga bedrövliga program på tv. Ringde Vendela för att bara höra hennes röst och prata om hur hennes helg hade varit. När hon svarar så berättar hon att hon är på Nationalmuseum med hela sin "andra familj". Ja...inte hennes ord...mitt. Dom var på utställning...allihopa...och skulle sen gå och fika.
DET VILL JAG MED! HA MIN MIN EGEN FAMILJ OCH GÅ PÅ UTSTÄLLNING OCH FIKA!

...så vad finns det för fördelar med det här livet? Faktiskt många men egentligen så behöver man inte ägna sej åt att försöka värdera allt...det är vi snabba med..eller JAG kanske jag ska säga...eller...? Ett liv är ett liv. Det kan se ut på en massa jäkla sätt med det gemensamt att de omständigheter man lever under alla delar samma utmaningar. Att leva äkta. Trovärdigt. Värdigt. Med mod. Och kärlek.
Men....jag fick gå och köpa min egna djävla polly.....
Over and out.

...onsdag och jag inser att han faktiskt inte är tillräckligt intresserad.....

....japp så är det! Det finns en bok, från USA tror jag...titeln är "he´s just not that into you" och sammanfattar alla förklaringar vi själva konstruerar när de vi är intresserade av inte hör av sej eller tar initiativ till att träffas.
Vi har nog alla hemfallit åt det, självbedrägeri. Och visst är det lustigt att vi ofta med en nästan ömsint blick kan le åt andra som vi i uppenbart oförstånd hör använda sej av dessa ursäkter. "Han har väldigt mycket på jobbet just nu", "han vill att vi går långsamt fram så att vi hinner känna efter", "han är nog bara blyg", "han har varit singel så länge att han inte är van hur man är när man är två", "han är en sådan där spontan, leva i stunden kille, passionerad kille, som inte är bra på att planera...", "det var så fantastiskt när vi träffades sist....och jag bara vet att han känner som jag...". NOT!
Jag har på ganska kort tid varit med om två "he´s just not that into me" ögonblick. Först mannen som jag träffade på golden för några helger sedan. Typen som var "min" typ. Fysisk attraktion......lovely! I sanningens namn så var det nog bara det vi hade....men jag hade kunnat tänka mej och träffa honom igen...om inte annat så för att dela just det. Men...efter tre, herregud, tre förslag från min sida om att träffas, utan att lyckas få till det....för att han har så mycket på jobbet.....så började jag fatta.....fastän det kändes svårt...att han inte var tillräckligt intresserad. För då tar man sej tid. Inga invändningar mot detta tack. Så är det bara.

Sen mannen med regn.....eller ja...regn skivan. Finner igen att jag kommer på mej själv med att det är jag som försöker att intiera tillfällen att ses....det är jag som försöker att kolla i kalendern, hitta hål, luckor, kolla om det klaffar med Vendela och allt annat i livet som också ska ske. Tiden då man kunde vara galet spontan måste numera planeras.......men tillslut bestämde vi att vi skulle ses ikväll. Han skulle ordna så att han kunde vara ledig från jobbet.
Vi var överrens om att vi ville ha tid att ses en längre stund, inte bara en lunch, en timme. Härligt. Han skulle höra av sej igår för att bestämma tid.....det gjorde han inte...men jag tänkte att han kanske bara hade mycket igår.....(jag vet!)...och att vi ju hade bestämt onsdag....men efter långt möte på jobbet kollar jag mobilen kl. 15.15 idag. Då ser jag att han har skickat ett mess en kvart tidigare, "Hej Anna. Jag hinner inte ses idag. Jag håller på att sälja en bil. Kram. N." HE´S JUST NOT THAT INOT ME"....!!!! Japp. Så är det. Det är som min älskade gamla vän Carola har sagt en gång för väldigt många år sedan...."intresset ljuger aldrig".
En del saker är faktiskt så enkla fortfarande. Annat kan vi krångla till och försöka analysera och förstå, vrida och vända......men om någon är intresserad så vill den personen träffas och är beredd att göra rätt mycket för att ordna tid för det.
Det svider lite idag. Nu vill jag bli sådär härligt förälskad när det känns rätt och lätt, intensivt, lugnt, varmt, tryggt, förväntansfullt och ömsesidigt.
Over and out.

Söndag. Hemma från kryssning.

....japp....kryssning....fantastiskt vad minnet kan svika....eller är det andra förnekelseprocesser som gör att man väljer vad man vill komma ihåg och vad man vill glömma?
Ta det här som kryssning t e x. Jag tror jag har sagt till mej själv varje gång jag har varit iväg på just kryssning att....."aldrig mer"!....sen ringer Lotta mej och frågar om vi inte ska sticka iväg på halloween kryssning...tillsammans med ett stort gäng.....Ja vad f...n....det är klart vi ska! Ingen tvekan...vi pröjsar, jag ordnar barnvakt och sen packar vi våra rullväskor och packar in oss i en taxi som tar oss till en knökfull vänthalll vid birka terminalen där vi möts av några som redan har supit sej modiga.
Men....vi hade faktiskt rätt trevligt. Middag, samtal, billigt vin och en del trevliga människor. Klockan tolv gick jag ner till hytten och somnade. Jag var trött helt enkelt. Då får man gå och lägga sej. Lotta ramlade in vid fyra på morgonen och av henne förstod jag att det inte hade hänt något livsavgörande på de fyra timmar jag hade tillbringat i hytten. Tvärtom.
Hemresan som brukar vara den där långa sega transportsträckan där man nästan lider av tristess och huvudvärk blev till denna resas höjdpunkt. Vi hamnade bland ett trevligt gäng killar som var en salig blandning av boxare från Australien och bagare från Sumpan. Jag fick lära mej ett nytt uttrcyk. Jag är en "MILF". Mother I would like to fuck. Wow....det är nivån på komplimanger kl. 15.03 på Birka paradise. Fast en liten bisarr del av mej var rätt nöjd med att placeras i den kategorien. Hellre en MILF än igenting...skratt....för den dagen jag befinner mej på en kryssning och har blivit en MINF (mother I would never fuck) då finns det risk att jag sjunker till nivåer där värdighet inte är ett av orden som kan beskriva mitt agerande.....:)
Halvfull forstätter sedan kvällen hemma hos Gabbi tillsammans med Fredrik och Molly och Thea och Vendela. Maten står varm och uppdukad när jag och Vendela (som har varit hos mina föräldrar) ramlar in. Några timmar senare och mer vin senare är det dags att gå hem och lägga sej....varpå jag upptäcker att mina hemnycklar fortfarande befinner sej i hytt 4262 på Birka Paradise. Lotta ringer i ungefär samma veva och meddelar att hon har glömt sin skitdyra Odd Molly klänning och ett par skor på båten. Vad tänkte vi på? Med? Var det alla komplimanger som hade stigit oss åt huvudet.....skratt.....

Natten tillbringade jag och Vendela hos Fredrik och Molly. Tack! Vi sov som två ovaggade prinsessor i Fredriks dubbelsäng och väcktes med frukost a la hotell stil.

Nu sitter jag här hemma. Extra nycklar hos mina föräldrar löste problemet. Jag har ätit fisksoppa och duschat. Dammsugat och diskat. Nu börjar också den tunga dimman som har haft ett lokalt fäste här idag, att lätta något. Det ska bli skönt att glida ner mellan svala lakan och vakna till en ny frisk morgon med hög, kall luft.

Mannen förresten. Som jag inte vill skriva om. Som jag för några dagar sedan var beredd att faktiskt glömma.....av en massa olika anledningar. Rädsla en av dom. Han ringde idag. Han har spelat in en skiva med regn till mej. Regn. För att han mindes att jag hade pratat om det. Att jag vill somna till det. Han är inte som andra. Han förvånar....och gud vad det är härligt att få bli förvånad. Livet blir aldrig som man har tänkt sej. Ibland blir det faktiskt bättre.
Over and out.