...nu är mörkret här.....

...klockan är bara 16.01 men kunde lika gärna vara 20.01.
Idag känner jag mej tung, svullen, trött och långsam. Sådär som man kan känna sej den där tiden på månaden, eller när det är fullmåne, i alla fall enligt min mamma. Ofta sover man dåligt den perioden också. Samma svar igen, fullmåne. Det hävdar i alla fall mamma med samma säkerhet som om det vore en empirisk undersökning genomförd enligt alla vetenskapliga devis....skratt...inte vet jag. Mens och eller fullmåne, vad det nu än är så vore det ju förbannat skönt om det vore så att det berodde på något annat som ligger utanför min makt, något jag med andra ord inte kan göra något åt. Bara att stå ut. Det går över. Och så är det ju. Det mesta går över. Det var något man inte fattade som barn..och ibland kanske inte som vuxen heller....fast förhoppningsvis något bättre. Man vet att det mesta går över, även det mest överdjävliga och tillsynes omöjliga. Det kommer en dag att vara så litet att man kan orka bära det. Det får plats i ens mentala ryggsäck utan att få den att svämma över. Det får plats jämte det goda jägarsnuset som man måste plocka fram ibland för att orka.
Jägarsnus...shit vad gott det är. Gör man "sånt" fortfarande? Bryter ner en chokladkaka och blandar det med russin i en påse och har med sej på sina strapatser i skog och mark. Fast vi hade ju såklart med det även om det bara var en tripp ut på mulleängen vilket var en promenad på fem minuter....
Idag fick jag lite "snus" från oväntat håll. Detta mail vaknade jag till idag med mitt kaffe i handen.
-Hej Anna!
Jag har en dotter som tycker väldigt mycket om Vendela....det kan jag förstå..Men nu är det så att min dotter är väldigt förtjust i dig....beror det på att du är ? hm..superqvinna?eller bara underbar....Kenza tycker att du är underbar oavsett vad. Jag med.Tack för att hon får vara nära det hon tycker om.Och som jag sagt tidigare.Vendela är alltid välkommen att vara med oss.Önskar er en trevlig helg...i väsby och till havs.
Tack för idag

Underbart, varmt....när man som bäst behöver det!

Inte nog med det....gick hem tidigare från jobbet....kände att jag inte skulle få så mycket mer gjort idag...och Vendela var med eftersom det är höstlov..så vi gick hem. Vendela ville se Grease (nu har hon sett den över 25 gånger......) och jag la mej och läste. Läser en sammanfattning av texter som hemlösa har skrivit under det senaste decienniet. Läsning som borde göra mej ödmjuk inför livet, tacksam....och åtminstonde lite mindre självcentrerad än vad jag känner mej idag....men texterna lyckas inte med det. Jag lyckas inte hitta det där som ofta kan få mej att vända en sådan här dag. Jag känner mej fortfarande tung, trött, svullen, lat, långsam och faktiskt ful. Jag somnar. Som jag alltid gör när jag läser....
Vaknar till att det piper till i mobilen. Ett nytt meddelande.
-Tjena syrran! Ville bara säga att jag verkligen gillar din blogg å ditt oblyga sätt du vädrar dom tankarna dom flesta inte vågar....Keep up the good work! Mvh brorsan.
Underbart igen.....och när jag verkligen behövde det. Det gav kraft att resa mej upp, koka en kopp kaffe och sätta mej ner för att skriva. Och vara lite djävla tacksam. Se hur förbannat jäkla bra jag har det här i min lilla tvåa på söder, med en dotter som är grym, ett jobb som är både intressant och bra betalt, föräldrar som verkligen vill vara barnvakt, kollegor som gillar mej, vänner som älskar mej, brorsan som hejar på, mostrar som uppmuntrar....och ingen djävla sjukdom har jag heller.
Faaaaan vad jag har det bra. Varför ska det då vara sååååå svårt att verkligen känna det ibland. Se det man har, glaset är halvfullt och allt det där jäkla positiva självhjälps snacket. Jag kräks. Mitt glas är ta mej f....n halvtomt ibland. Ja, tomt. Det fattas faktiskt en stor klunk som någon har druckit och det går inte att låtsas för jag ser liksom rödvinskanten från den mängd som tidigare fyllde mitt glas. En munfull av något välsmakande, varmt, vaggande, omslutande och lugnande. Nu lever vi alla singlar istället ett "bag-in-box" liv där vi kan försätta oss i ett ständigt rustillstånd av ett till synes aldrig sinande förråd av värme...där man inte ser någon kant som långsamt markerar hur nivån sjunker mot botten.....men det är aldrig någon annan som fyller på glaset åt en. Och det liksom sammanfattar det här singellivet. Ja, det är halvfullt, men faktiskt också halvtomt. Och det är man själv som måste fylla på när det börjar ta slut. Det är mitt ansvar. Mitt glas, mitt liv. Och ingen djävla måne har jag att skylla på heller.
Over and out.