Tisdag 21.21...fryser och har ont i huvudet...

Japp, då har Melvin gjort slut med Vendela igen. Den lilla rackarn.....Det får mej att undra....vad har Vendela för bild av relationer egentligen? Vad tänker hon om att så lättvindigt vara föremål för någons intresse...och sedan utan skenbar anledning förlora det? Vad gör hon om det till i sin egen skalle liksom? Vad blir det till för sanning om henne själv...på vilket sätt lägger det sej tillrätta i henne? Vad har vi själva för bilder som ligger och grumlar våra möten med andra?

Det vi inte vet brukar vi försöka fylla i själva....den biten information som uteblir, som gör att vi inte kan begripa vad det var som hände, den klipper vi gärna själva till så att den passar i just vårt egna pussel. Som Vendela t ex. Som tycker att hon har en för tjock mage. Lägger hon den här erfarenheten till att bli ytterligare en centimeter i komplexet som hon bär omkring på?
Troligt. Sannolikt. Vi vet alla hur det funkar. Vi kan alla känna igen oss i att tro att när vi förlorar eller för den delen aldrig vinner någons nyfikenhet, intresse, bekräftelse...så beror det på att den andre ser något hos oss som är anledningen till att blicken viker undan. Det vi själva tror oss veta om men gör vårt bästa för att dölja.
Hur gör man så att att ens barn inte växer upp med det tvivlet?

Det är en av fördelarna med att bli äldre, och klokare. Mitt tvivel förmår inte längre lägga sej som en blöt filt över allt annat som jag trodde jag visste om mej själv. Nu kan det mer vara som en irriterande fluga som stör eller i värre stunder en mindre flodhäst....men jag får liksom fatt i något att klamra mej fast i. Så att jag inte faller handlöst. Jag påminner mej själv om att jag är mer än det som hände de senaste fem minuterna, jag är mer än det som har hänt den senaste veckan, det som är jag är så oändligt mycket mer än det där mötet som inte gick bra, blicken som vek undan, den där personen vars ögon inte log när jag gjorde det. Att tillskriva de där händelserna mer tyngd är faktiskt att vara helt fantastiskt korkad...och för den delen självupptagen, inbilsk....och trist.
Ju längre jag jobbar som psykolog desto mer kommer jag fram till rätt "enkla" sanningar som i all sin avskalade enkelhet är vägen till psykiskt välmående. Som, "ta inte livet på för stort allvar", "ta barn på allvar", "skratta åt dej själv", "gör något gott för en annan människa, varje dag", "dela med dej av det du har", "var tacksam för dina vänner", "se, prata och lyssna...med hjärtat"...och kom ihåg...andra ägnar sej inte åt att tänka på dej ens hälften så mycket som du gör...och den person som du kommer att samtala mest i livet, är du själv. Så ta det inte på för stort allvar....du vet hur mycket skit du snackar ibland....ler...
Over and out.

...söndag kväll.... börjar bli sjuk...

...känner i kroppen att den signalerar behov av vila...nyser, fryser, lite ont i kroppen allmänt trött.
Vendela är här. Björn lämnade henne redan ikväll eftersom han skulle iväg på något tidigt imorgon. Det var skönt att få hit henne ikväll redan. Har längtat efter henne. Är ju van att träffa henne nästan varje dag när Mariaskolan var min arbetsplats....att vara ifrån henne helt och hållet i en vecka är nytt för mej...jag kan sakna henne fysiskt...och kan känna att jag bara måste få ta i henne, dra in hennes doft, känna hur varm hon är, Vendela är alltid varm. Hon säger att hon har det från sin pappa som har varmt blod...och det har hon ärvt...skratt....
Vendela berättar också att hon har blivit ihop med Melvin igen. Melvin....denna lilla rackare som redan har varit ihop med min dotter tre gånger...och dumpat henne lika många. Sist grät Vendela och skulle försöka övertala honom att bli ihop med henne igen....hon har uppenbarligen inte någon värdighet...och jag hade svårt att inte skämmas lite över hennes brist på självaktning....hur i helvete kan man tänka sej att tjata tillbaka en killes gunst....uppenbarligen ligger denna unge man inte på plus hos mej längre....men av någon outgrundlig anledning är Vendela alldeles jätteförtjust i honom....och nu är dom ihop IGEN!!!!!
Melvin hade gått fram och fråga chans och Vendela hade sagt ja....sen hade han dessutom förklarat för henne att nu när man går i tvåan då ska man pussas...och att mogna tjejer vågar det. Så nu har dom pussats också. Vendela visade mej hur det hade gått till och dom har tack och lov inte börjat med långtradare än utan det var en blixtsnabb flyktig puss som nästan var mer som en varm utandning. Men herregud....har min dotter en pojkvän som hon pussas med?!...en del av mej kan inte begripa det...och jag fascineras av tanken att hon börjar få ett eget liv som är hennes, fylld av personer, händelser, situationer, som jag inte är en del av....och jag påminner mej själv om vikten av att vårda hennes vilja att berätta för mej....så trots att jag en del av mej vill ruska om henne och hålla en föreläsning om på vilka grunder man ska välja en kille, värdighet, självkänsla och vikten av att göra det man själv vill ....så försöker jag hejda mej och tänker att hon måste få göra sin livsresa och om jag ska ha någon chans att få hänga med på den och vara hennes stöd på resan så måste jag se till att inte bli utslängd från den kupé som hon sitter i. Får då har jag ingen chans att se vart hon är på väg. Men shit vad konstigt det känns att hon är en människa. Med en pojkvän som heter Melvin. Som hon har pussat.

Själv har jag också pussats i helgen. Efter ett kortare stopp på mingelparty hemma hos Elisabeth (kompis till Gabbi) där rosa champagne och snittar serverades av en burlesk aktris med fyllig barm, nätstrumpor och fjädrar i håret, åkte jag hem till Fredrik som tog emot med en gin tonic i handen. Sen bar färden av till Golden Hits och jag känner mej i toppform. Rosa champagne och härliga människor har den effekten. Fredrik och jag dansar loss.
Sen ser jag en man som är den typen av man som är min typ av man liksom. Mina vänner vet och inte en kotte hade blivit förvånad över att se mej med just den här mannen. Stor, stark....och rakat huvud....skratt...En sådan där man som man känner sej kvinnlig så kvinnlig tillsammans med. Och med honom tillbringar jag resten av kvällen. Dans, drinkar.....och så lite av det där som Vendela och Melvin har gjort. Eller lite....mjaaa.....
I alla fall. Sen åkte jag hem. Själv. Skönt. Nöjd. Känner mej vacker, sexig och stark.
Vaknar med en helt maklös huvudvärk, hemsk andedräkt, mascara på kinderna och håret i snygg kuddfrisyr..... men faktiskt fortfarande nöjd.
Fikar med Gabbi, Fredrik och Morie på skrapan. Har ett långt samtal om tarmsköljning. Skrattar mycket. Får ont i huvudet igen och rundar av och går hem. Somnar med tidningen på bröstet.
Sen en middag med vänner som går rakt in i hjärtat. Härligt, varmt, mycket och gott. Och vi pratar sådär på riktigt som gör att det blir så jäkla roligt, intresssant, äkta och levande. Underbart. Har inte skrattat så mycket på länge. Tack!

Nu sitter jag här med en kopp the...känner hur halsen värker lätt och huvudet är tungt....Vendela ligger på soffan framför tvn. Nu ska vi titta på ensam mamma söker tillsammans. "Du är ju fortfarande singel mamma" påpekar Vendela. Det är inte hon, tillägger hon...och ler.
Over and out

..tisdag kl. 7.21....

..igår stod jag inne i kopieringsrummet på jobbet och grät. F...n! Har funderat på om jag ska skriva om det här eller inte..om jag vill dela det eller inte..om jag hellre vill ha kvar de känslorna i mej där de kan få lägga sej tillrätta och dra sej undan. Men det finns något befriande i att inte censurerera sej själv och låta sej själv slippa undan och samtidigt få en chans att sortera i det.
I alla fall...min nya tjänst innebär en del förvirring, för både mej och mina kollegor. Samordnare, jag menar vad sjutton är det egentligen? Vad gör en sådan? Eftersom jag inte har någon som "styr" mitt dagliga arbete så är det jag själv som måste skapa strategier för att skapa mej både en överblick och dyka ner på detaljnivå. Det tar tid. Det är mycket möten med människor som innebär att jag måste sätta mej in i hur olika system funkar, eller hur de ska funka på pappret men kanske inte gör o s v. Det handlar också om att förstå hela vårdapparten med de poltiska beslut som ligger till grund för vår verksamhet, hur man räknar pengar eller "vårdpinnar" i landstinget och vilka vägar som är framkomliga. Vad befinner sej inom ramen för det som låter sej förändras och vad måste man acceptera för att inte stånga sej blodig.
Till råga på allt så befinner sej hela den organisation som jag tillhör i en förändring, nya beslut ha kommit om hur vår verksamhet, som jag ska samordna, ska bedrivas....jippi...!
Allt det här försöker jag att begripa mej på....så min arbetsbeskrivning är i nuläge inte fix utan flytande. Igår på ett möte så får jag en ganska vass undran från en av mina barnläkare vad det är jag egentligen ska göra på jobbet, vad det är meningen att jag ska avlasta honom med....efter att jag hade förklarat att jag inte är anställd för att göra kvalificerat sekreterarjobb...(vilket behövs eftersom kliniken är kort på sekreterare...vilket ju inte är mitt problem och inte det jag är anställd att lösa...). Jag stod på mej och fick då en hel rad med frågor kring min tjänst, hur den hade tillsatts (såklart inte förankrat bland folket på golvet...) och vilket behov den ska fylla....frågan "vad gör en samordnare egentligen"....låg på bordet mellan oss och såg mest bara ut som en irriterande kaffefläck som resulterar i mer jobb för de som finns där...inte mindre.
Usch, fy, bläh....det var jobbigt...och av någon anledning så blev det just då för mycket för mej, kanske p g a vädret, att det var måndag, att jag hade sovit dåligt, att jag hade lämnat Vendela, att...att....så inne i kopieringsrummet kom det en jäkla tår...som bara fortsatte att rinna..och jag stod där och kände mej som 13 år, både arg, ledsen, förvirrad och oälskad på något sätt....om ni fattar.
Idag har jag vaknat med nytt mod. Jag vet vad jag är bra på, vad jag ska göra och vad jag behöver klargöra. Jag vet att jag har fått ett uppdrag där "luddfaktorn" i nuläge är hög, mycket hög, men att det är det jag är bra på. Att sortera, förstå, samverka, sätta mej in i, prioritera, organisera. Det är det jag ska göra och det får ta tid. Det är det som är att samordna. Att ingen annan fattar vad jag håller på med får jag stå ut med. Sålänge jag vet vad jag gör.....skratt...
Nu ska jag till jobbet och fortsätta min väg in i mitt nya uppdrag. Vem har sagt att det ska vara enkelt?
Over and out.